Sitt still i båten

 

Om jag vågar tro ett tag till, vad blir min belöning?

Han sa att han skulle höra av sig när jag var på min trip neråt landet och det gjorde han. Redan första kvällen. Det förvånade mig faktiskt, men gjorde mig väldigt glad. Men dagen efter skickade jag ett sms som han inte svarade på och då var hjärnspökena igång på direkten. Det kändes värre bara för att jag var 100 mil bort. Som om avståndet skulle göra att han hade mer utrymme att komma på andra tankar igen. Jag kände att jag behövde lugna det skenande tåget i huvudet så jag ringde honom på fredag. Att höra hans röst var allt som behövdes för att hjärtat skulle kunna slå som vanligt igen. Men sen var helgen tyst och tankarna skenade igen. Och jobbigast av allt var att trots att jag hade min allra bästa vän där bredvid mig kunde jag inte få ur mig ett ord av det som rörde sig i mitt huvud. Hon har läst om honom här och hört mig prata om honom i ett och ett halvt år, men aldrig fått träffa honom. Bilden av honom är såklart inte vad den borde vara och jag framstår som en naiv idiot som tror på honom fortfarande. Jag är inte blind så jag ser det, jag också. Vi pratade om honom första kvällen, men sen inte mycket mer. Jag kan inte tvinga henne att förstå. Jag hoppas bara att han en dag får en chans att ändra den bild hon har av honom.

Under den långa bilfärden upp genom landet tillbaka hem fick jag extra bränsle till det skenande tåget när jag fick veta att hans ex varit i hans stuga på lördag kväll och dessutom åkt båt med honom på dagen på lördag. Jag har inte sett henne som något hot eftersom jag vet för mycket om deras förhållande för att tro att han skulle gå tillbaka. Men med hjärnspökena redan i full dans var det svårt att behålla lugnet. Det har ju hänt förr, två gånger dessutom, att killar jag träffat gått tillbaka till sina ex. De två sista timmarna i bilen mådde jag illa. Hade hon något att göra med att han varit tyst hela helgen? Kanske var det inte hjärnspöken dansande på skenande tåg utan bara en magkänsla, någon slags intuition att något hänt som kommer ta honom ifrån mig igen.

Väl hemma låste jag in mig i mitt rum och försökte lugna pulsen innan jag ringde honom. Jag ville bara få höra hans röst för att kunna känna av var han är och var vi är. Då visade det sig att han var i stan och inom två minuter var jag i hans famn och det största av allt: nu har han träffat M! Han gick bara rakt in till soffan där hon satt och presenterade sig och sen satt vi och pratade medan hon iakttog oss tyst. Han är så naturlig kring ungar så det blev ingen stor grej. Jag behövde inte fråga, han berättade självmant om sitt ex och helgen. Omständigheter och gemensamma vänner gjorde att hon hamnade i hans stuga och för första gången på ett år hade hon sagt att hon är okej med tanken på att han skulle träffa någon. Kanske är det det han har väntat på.

Han stannade inte så länge, men skulle höra av sig dagen efter i fall han skulle in till stan då så kunde han komma förbi. Jag börjar känna honom ganska bra nu så jag kunde ganska snabbt räkna ut att han inte skulle komma. Nu slåss mina tankar med varandra igen. Den ena sidan är ledsen och besviken över att han återigen gör som han gjort vad som känns som tusen gånger förut. Håller mig utanför prioriteringslistan, förvånar mig aldrig, verkar nöjd med endast 10 minuters möte i förbifarten. Ikväll är det antagligen utgång för hans del. Det är förövrigt samma event idag som det var för ett år sedan när han följde med mig hem för första gången den där sommarnatten. Och till helgen åker han ev till Sthlm. Det betyder att vi har torsdag på oss att träffas ordentligt, men den här gången tänker jag inte komma med förslaget. Den här sidan av mig är bitter och trött på att bli tagen förgiven och har en massa fula ord på lager.

Den andra sidan av mig kommer ihåg att jag faktiskt lovat mig själv att ge honom tid och att våga tro på att han en dag kommer att bli min. För varje gång vi gör det här kommer vi närmare varandra. Jag blir mer och mer säker på att det han känner för mig faktiskt är på riktigt. Jag blir säkrare på mig själv och ser inte lika mycket hot i hans omgivning längre. Jag lär mig hur han fungerar och att inte ta saker han gör så personligt. Jag blir mer och mer fylld av tillförsikt att hur långt borta han än känns ibland så kommer han alltid tillbaka till mig. Jag skulle ge honom till hösten på sig och njuta av sommaren själv, säker på att han en dag kommer att se vad han har rakt framför sig. Men bara för att saker hände förra helgen som jag inte räknat med så stressar hjärtat upp sig och vill att allt ska hända NU. Sitt still i båten, ta ett djupt andetag och räkna till 10… Lita på ditt hjärta.

Den svaga länken

Det gjorde mig ledsen och arg på samma gång, av flera olika anledningar. Jag kan inte förstå hur han kan göra samma val om och om igen…

Jag såg honom alltid som den starkare av oss. Den som hade koll och den som fick styra i många situationer för att han visste bättre. Han tog tag i saker och jag lät honom leda mig. Han var min trygghet. Den jag kunde lita på, den som tog hand om mig, min skyddande hamn i alla stormar. Jag såg honom alltid som klok och lugn och den som aldrig hetsade upp sig. Det kunde reta mig till vansinne ibland, men i grunden lärde det mig också att diskutera utan ilska. Han kändes äldre än jag, mer vuxen, mer världsvan. Jag såg upp till honom och beundrade hur han var som person. Och det som var störst av allt var att han var min bästa vän.

Efter vår separation har en helt ny bild vuxit fram. Bit för bit har han förändrats från den jag älskade till den jag just idag vill strypa. Frågan är väl om han egentligen alltid varit denna person, att jag bara inte såg det då. Inte för att jag var förblindad utan för att jag själv också var en helt annan person. En lite mindre, lite svagare varelse.

Han lämnade mig för en sjuk liten häxa och lämnade henne för en svartsjuk liten osäker barnunge som gör slut med honom varannan vecka. För varje gång det hände blev jag mer och mer obrydd för att jag visste att de ändå skulle vara tillsammans igen några dagar senare. Och mönstret blev tydligare och tydligare. När det började vara dags ringde han och pratade om det mesta, frågade om mitt kärleksliv, berättade om sitt. Då kunde man nästan tro att vi faktiskt var vänner igen. Sen fick jag något sms om att hon lämnat honom och så var han lite ironisk i några dagar och sen blev han tyst. Då visste jag att de var tillsammans igen.

För någon månad sen gjorde hon slut på sms och fyra timmar senare var alla hennes grejer borta från deras lägenhet. Tiden gick och hon kom inte tillbaka. Som vanligt började han prata med mig igen. Visade lite smått intresse för min nya vän efter att hon varit in på hans jobb en dag, kollade upp henne och skrev till mig att han förstår varför vi blivit vänner, att vi verkar vara rätt lika. Han pratade återigen om att flytta hit för att kunna vara mer med M och verkade bry sig om hur jag hade det. Sen blev han tyst igen, men jag tänkte att det ändå gått så lång tid att det skulle hålla sig den här gången. Sem kommer M hem och säger att pappa och tjejen varit och tittat på hus…

Ska man skratta eller gråta? Har han verkligen blivit så patetisk att han tror att han inte kan få bättre, att det är så där kärlek ska vara? Eller är han så rädd för att vara ensam att han nöjer med vad fan som helst? Han säger att hon är snäll, men jag har aldrig hört honom säga att han älskar henne. Snäll?! Räcker det till ett liv tillsammans med någon som gör slut direkt hon inte orkar prata om deras förhållande? Det får mig att undra varför han var tillsammans med mig. Var han rädd och patetisk då också? Var det jag trodde var kärlek något helt annat? Var försvann den trygga och säkra personen och hur blev jag den starka av oss?

Jag sörjer den vän jag förlorade, men jag orkar inte längre vara någon han kan öppna sig för och bry sig om när det passar honom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att M inte växer upp och ser vilken svag person han är. Jag vill inte att hon ska få för sig att det är så här kärlek ska vara. Antingen ensam som mamma eller i ett på-och-av-förhållande som pappa.

Förnedring

En hård jävla pungspark är vad du förtjänar just nu…

Morgonen hade kunnat vara tung. Den hade kunnat vara morgonen efter tårar då ännu en förväntning sprack. Men till slut kommer även jag till en gräns då nog är nog.

Jag förtjänar någon som verkligen vill ha mig i sitt liv, som inte håller mig gömd. Jag förtjänar någon som verkligen vill vara en del av mitt liv, som inte bara ser mig som ett alternativ då inget annat finns. Jag förtjänar någon som gör vad han kan för att få träffa mig, som inte bara kommer med ursäkter när det inte blir av. Jag förtjänar någon som vill att hela världen ska veta att jag är hans, som inte har mig som en väl dold hemlighet. Jag förtjänar någon som har mig i sina tankar, som inte bara tänker på sitt eget. Jag förtjänar någon som bryr sig om hur jag mår, vad jag tänker och känner, som inte tar mig förgiven.

Han kommer bara med ursäkter och väljer hela tiden annat att göra framför att vara med mig, trots att han sagt att vill fortsätta träffa mig utanför jobbet. Att han inte kan säga som det är gör att det hela börjar kännas förnedrande. Jag lägger mig själv framför hans fötter och han tar bara en liten omväg för att undvika att trampa på mig. Ibland känns det som att det skulle vara bättre om han bara trampade rakt på istället, då skulle jag veta.

Jag lät honom veta idag att det känns förnedrande och då blev han lite till sig och undrade varför. Sen hade han ändå inga svar när jag förklarade. Jag vet att han inte gör det medvetet för att göra mig illa, men om jag inte betyder mer än så här för honom så borde han ha nog med respekt för att säga det. Respekt för mig som person och för vår vänskap som han säger sig inte vilja förlora. Jag vill inte tro att han bara gör det för bekräftelsen eller för att äta kakan och ha den kvar, jag tror att jag känner honom bättre än så. Men jag förstår inte. Trots det uppenbara ointresset för hur hans agerande påverkar mig så gav han mig ändå både en kram och en puss när jag lämnade honom. Varför göra det om han inte vill fortsätta?

Upp- och nerdagar

Det jämnar ut sig i slutändan… Är du kvar då?

Varannan dag. Ena dagen upp, den andra ner. Ena dagen sprudlande glädje, den andra torterande tvivel. Det är så mitt liv har varit de senaste veckorna, men jag antar att det är så när man har känslor som bubblar ända upp kring öronen och man inte riktigt vet var man ska göra av med dem. Det var så längesen jag kände så här att jag glömt bort hur det är. Det är tolv år sedan jag sist blev tillsammans med någon på riktigt och då var allt så självklart så inte ens då behövde jag känna så här. Och jag tror jag har kommit på varför det blir så mycket av det här varannan-dags-stormandet: skillnader i kommunikation och tankesätt. Låter det bekant?

Onsdag var en upp-dag för då fick jag ljuvliga kyssar på jobbet (precis som dagen innan). Vi satt i gubbarnas fikarum och gubbarna satt i andra rummet. För att de inte skulle höra kysstes vi över bordet så tyst vi bara kunde och jag tror att smygandet gjorde det hela ännu mer eggande. Och när jag skulle gå fick jag ännu en kyss och ett löfte att han skulle försöka ändra sina kvällsplaner och komma förbi, så jag flög på moln resten av dagen. Men timmarna gick och han hörde inte av sig.

Så torsdag var såklart en ner-dag. Fylld av tvivel och känslan av att bara vara ett alternativ för honom, inte alls på någon prioritetslista över huvudtaget. Det som gjorde mig mest ledsen var inte att han inte kom utan att han inte ens kunde lyfta telefonen och säga varför. Han kom inte heller upp på sin lunch och tjurig som jag kan bli ibland vägrade jag att gå ner på min. Hur mycket det än kliade i både ben och fingrar så höll jag mig från att ta kontakt. Och hur mycket tankar som än plågade mig tänkte jag inte låta honom få veta det. För mitt i all den där besvikelsen och tjurigheten kunde jag ändå räkna ut att han inte menade det som jag tog det.

Idag är en upp-dag. Jag visste att jag skulle få se honom idag då en av gubbarna fyllt 60 och vi skulle fira med tårta. Det första han sa när han kom in i fiket och vi ännu var ensamma var förlåt för att han inte ringde och gav en godtagbar förklaring. Visst tycker jag ändå att ett sms inte är så svårt att få iväg, men höll det för mig själv. Jag frågade när han ska sätta mig på någon priolista. Du var min första prio i onsdags, men då blev det som det blev, sa han då. Så den nya planen är nu att hela söndag är han min och ingen annans. När firandet var över och han skulle gå frågade han om jag kommer ner sen och det svarade jag ju såklart ja på, så nu har jag fått kyssas lite till.

Kontentan av det hela är ju att vi har så vitt skilda sätt att tänka att det leder till alldeles fruktansvärt onödiga tvivel och stormar. Han tänker bara att det är inte så bråttom, vi ses ju ändå snart. Då kan jag be om ursäkt eller förklara mig eller vad fan det nu än handlar om medan jag helst vill att han hör av sig direkt. Killar tar allt med så jävla mycket ro att jag blir galen. Och en massa onödig kontakt är ju som sagt onödig. De hör av sig när de vill nåt och inte bara för att, medan jag gärna vill att han hör av sig ibland utan ärende så att jag vet att han tänker på mig. Killar förstår inte att deras lugn ofta tolkas som obryddhet. Jag vet att han inte vill mig nåt illa och jag vet att han bryr sig och tycker om mig, men lite mer spontankontakt skulle inte skada alls. Så nu har jag faktiskt bett om det på ett lite fint sätt. Om du råkar, sådär i förbifarten, kanske ägna mig en tanke… kan du inte låta mig få veta det då? Okej då 😉 Idag är en upp-dag…

Tillfällig flamma av bitterhet och ilska

En varm famn skulle åter söva allt denna dag har väckt… 

Ibland får man faktiskt vara barnslig. Ibland har man tillåtelse att känna det där stynget av besvikelse. Ibland är det okej att tycka synd om sig själv. För just idag känner jag att det finns saker som är fruktansvärt orättvisa.

Min pappa är alkoholist. De minnen jag har av honom från när jag var barn är en knytnäve genom kylskåpsdörren, hur han stod utanför våran dörr en natt stup i fyllan och bankade och skrek för att mamma stängt honom ute. De skildes när jag var fyra. Jag minns att han kom in i mitt rum en kväll och sa att pappa ska flytta. De minnen jag har efter det är hur han brukade ringa och prata skit om mamma, att han dök upp där vi bodde och bröt av vindrutetorkarna på mammas nya killes bil. De helger vi åkte för att hälsa på honom var han alltid full. Den kvinna han hade då kunde inte erkänna att hon drack sprit så när jag frågade vad som fanns i glaset sa hon vatten blandat med socker och stoppade mig inte när jag drack. Jag minns att vi en gång satt vid matbordet och åt och hans kvinna sa något han inte gillade, då slog han henne i bakhuvudet så att tänderna slog mot glaset hon precis förde till munnen. Han drog med oss på fester hos sina äckliga polare. Jag minns att en av dem skrek åt mig för att jag inte kunde spela biljard. Samma natt på vägen hem startade han ett bråk med några killar i 20-årsåldern. Han var själv då kring 40. Lillebror fick alltid ta hand om mig. Till den dag då jag var 12 och jag bestämde mig för att vägra åka dit.

Jag träffade honom ibland under mina tonår, men jag åkte aldrig mer för att hälsa på honom. Han kom till min student och lite då och då när han råkade vara i stan fick jag den standardiserade femhundringen. Jag saknade honom aldrig. Mamma var allt det en förälder ska vara så jag behövde inte den ursäkt till förälder han var.

Efter att hon dog har vi fått bättre kontakt. Han kommer några gånger om året. Han levererar älgkött och ger nu M femhundringen han brukade ge mig. Jag lärde mig ganska tidigt att inte vara besviken över den barndom jag fick för jag har egentligen inget att vara besviken över. Min mamma gav mig allt jag behövde. Jag hade lätt kunnat växa upp till att vara en bitter person över allt han förstörde, men jag valt att inte gå den vägen. Den väg min bror gått. Jag har valt att bara se honom för vad han är, inte vad han borde vara. Han är en historieberättare och rolig gubbe med sitt gråa hår och stickiga mustasch och stora mage. Och ett tag var jag stolt över honom för då verkade han för första gången trött på det liv han levt och det verkade som att han bara ville leva sina dagar i lugn och ro. Då träffade han en yngre kvinna. Även hon alkoholist. Jag skyller inte på henne, men nu glömde han återigen att det var jul. Och i söndags glömde han min födelsedag. Så idag är jag bitter och barnslig.

Bitter över att de högre makter som tycker att allt har en mening och att man får det liv man förtjänar lämnar mig ensam med en far som aldrig borde ha blivit far och en bror jag oftast bara vill ska brinna. Nu låter det här grymt och vissa kan säkert tycka att jag håller ilska och tankar som ingen borde tänka. Ni får ursäkta, men det skiter jag högaktningsfullt i. Vissa delar av mig önskar ibland att de båda skulle försvinna så jag får sörja en gång för alla. För de försvann som delar av mitt liv för längesen. Jag är vanligtvis inte en elak människa, men idag är en dag av vrede. Eller i alla fall den här stunden. Vrede född av orättvisa. Då jag bara vill skrika över den lott som är min. Då min vanligtvis stabila person krackelerar lite och bara vill skrika rakt ut.

Varför ta den person ifrån mig som alltid fanns där för mig? Som var min bästa vän och som jag älskade av hela mitt hjärta. Och istället lämna de som bara bryr sig om sig själva, som gräver ner sig i sin egen dynga och skyller på andra när de drunknar. Varför???

Merry f*****g Christmas

Should I leave a note this time or leave you hanging so I could change my mind..?

På julafton gav jag mig själv ett löfte; om jag fortfarande är så här bedrövligt singel nästa år ska jag fly julen och åka utomlands. Där jag slipper alla känslor jag inte vill känna, där jag slipper se och höra saker jag inte vill och där jag slipper allas bekymrade blickar för att jag är ensam.

Inte nog med att lördagen var kaosartad på det sätt jag redan beskrivit så fick jag även höra saker som jag inte ens vill ta i min mun och definitivt inte vill skriva här. Jag är tveksam till om jag nånsin kommer att kunna säga det till någon, jag vet att jag borde för det tynger mig och jag vill egentligen, men jag vet inte. Vet inte vem jag skulle klara av att säga det till. Och hur. Jag ville inte höra det nu för det gjorde julen till något jag inte brukar tycka den är; förknippad med ensamhet. Jag fick en till börda att bära som jag inte vet hur jag ska bli av med.

Av ovan anledning var jag på ett ruttet humör på julafton när det var dags att åka till KusinVitamin för julbord. Och direkt jag klev in i deras hus kunde jag känna spänningen i luften. Hennes karl är inte min favorit och han har dessutom ett taskigt humör. Han tror att det bara är KusinVitamin som överreagerar, men jag märker det också. Han osar. Man kan höra hur han försöker att välja sina ord noggrant, men han misslyckas med att dölja tonfallet. Mästrande, irriterat och nedlåtande. Jag kunde se på min kusin att hon inom sig räknade många gånger till tio för att inte låta honom trigga henne. Och inom mig byggdes ilskan upp. När han för femte eller sjätte gången inom en dryg timme sagt saker åt henne som var med allt annat än kärlek fick jag nog. Jag sa åt honom att lägga av annars går jag, att jag inte orkar höra mer. Han har nog aldrig hört mig höja rösten, det händer inte så ofta, så jag kan tänka mig att han blev lite chockad. Efter det var han hur trevlig som helst. Merry fucking Christmas!!!

Igår hade jag väl en halv tanke på att gå ut, men det slutade med en filmkväll i mjukisbyxor och yllestrumpor hos KusinVitamin där vi båda fick prata ut om allt. Jag om Mafi och Nya J och hela baletten på lördag(utom det tyngsta) och hon om sitt åskmoln till sambo. Jag insåg dessutom att jag mest ville gå ut för att jag visste att Mafi skulle vara där. Vaddå sadomasochist? Vad trodde jag skulle hända? Att han helt plötsligt skulle se mig och vilja vara med mig och inte ragga upp små dockor? Bitch please… Så här i efterhand är jag ganska nöjd med mitt beslut. Det finns faktiskt en gräns för vad man orkar med inom loppet av tre dagar.

Jag som hade börjat släppa honom och genuint känna glädje och så var han tvungen att öppna käften. Kunde han inte bara hålla det inne och låta mig fortsätta gå dit jag var på väg? Nu får jag börja processen om från början igen, men den här gånger tänker jag inte låta honom veta det. Jag tänker bara gå. Merry fucking Christmas!

Skygglapparna av

Förlåt för mitt brutna löfte, men jag måste gå…

Vi har ju pratat om att man en dag når den där gränsen. Ibland tar det inte speciellt länge, medan det andra gånger är en långdragen historia innan man äntligen tar sig fram. Att den här historien blev långdragen är ju ingen överdrift för så här länge har jag aldrig väntat på något någonsin. Jag trodde alltid att avgörandet skulle komma genom något han gjorde eller sa, men jag ville inte att det skulle behöva vara mitt eget beslut. Jag ville inte vara den som gav upp.

Men under de senaste veckorna har någon börjat smyga sig in i mitt liv som förtjänar att jag är klar innan jag släpper in honom helt. Jag kan inte gå omkring med de skygglappar jag haft på mig så länge. Jag har velat stanna här i mörkret för det har i alla fall varit ”något”. Det lilla har gett mig glädje och det har känts som att jag ändå varit åtminstone 0.3 steg framåt. Bättre än ingenting, har jag tänkt. Men jag har börjat inse att jag genom att hålla fast egentligen lagt mig själv på minus. Jag kommer aldrig att släppa in någon annan så länge jag stannar i mörkret.

Jag har länge vetat vad jag måste göra, men hjärtat har sagt stopp. Jag har vetat länge vad jag vill säga, men varje gång jag sett honom i ögonen har jag satt tand för tunga. Jag har länge vetat att om jag öppnar min mun då är det mest troligt över, då har jag i princip gett upp. Men efter helgen då en ny person tog ännu ett steg närmare, sakta men säkert, kände jag att gränsen var nådd. Jag behövde öppna munnen för att få bort skygglapparna och öppna hjärtat.

I somras sa han att han önskade att han träffat mig när han kommit till ett vägskäl, att jag inte skulle ha kommit nu. Jag lovade honom att jag skulle finnas där då också. Nu frågade jag om han tror att han nånsin kommer att komma till det vägskälet. Hans svar blev att han inte ens vet vilket vägskäl han är i nu. Att han bara jobbar, tränar, äter och sover. Inget mer. Då frågade jag varför han fortsätter att komma på lunchen, att det ibland känns som att han bara kommer för att han tror att det ska såra mig om han slutar. Jag kommer för att det är trevligt, för att jag tycker om att prata med dig. Nu tänker du för mycket igen, det hör jag ju, sa han och skrattade. Då fick han en penna i huvudet. Sen kom gubbarna in och räddade honom från fortsatta frågor.

Men jag var tvungen att ta det hela vägen när jag en gång börjat så jag skrev ett sms. Jag må tänka för mycket, men han tänker för lite ibland. Jag skrev att jag fattar att han vill att vi bara är vänner, men är vi ens det? Om jag inte skulle höra av mig skulle vi aldrig höras. Vi ses på hans lunch för att jag medvetet väljer att gå ner då istället för när alla andra går. Han säger att han kommer för att han tycker om att prata med mig, men om jag inte gick ner skulle han då komma upp? Ärligt? Ibland känns det som att han bara kommer för uppmärksamheten och bekräftelsen han vet att han får för att han vet vad jag känner, men när jag behöver något av honom då är det inte lika viktigt. Det är inte vänskap i mina ögon. Jag tror att vi skulle kunna vara väldigt bra vänner om vi båda ville det lika mycket, men han håller mig på avstånd. Jag skrev också att jag inte är arg, men att jag tycker det är dags att antingen vara vänner på riktigt och på bådas villkor eller skita i det helt.

Han har inte svarat och kanske var jag orättvis i det jag skrev, men det är ju det jag känner. Jag känner att han håller mig gömd på jobbet där han inte bryr sig om vad folk tänker, så han slipper förklara vem jag är för de som betyder något. Jag vill inte egentligen vara utan våra stunder och jag vill inte att han ska tänka att jag inte vill vara vänner alls, men jag kan inte fortsätta offra mina raster med mina arbetskompisar och reta upp min chef för någon som inte ställer upp för mig lika mycket som jag för honom. Jag vet att jag gjort det bästa för mig själv och för min egen framtid, men jag kan inte hjälpa att jag känner att jag till viss del svikit honom…

Bedrövligt

…utan din luft i mina lungor…

I flera veckor har jag nu gått utan förväntningar, bara tagit det jag fått och njutit av det. Jag har mått bra. Nu förbannar jag mig själv för att jag inte kunde hålla mig till det. För i lördags var det ju då dags för gymmets årliga fest dit jag visste att Mafi skulle. Det skulle bli första gången sen i augusti som vi var på samma fest. Temat var 90-tal och eftersom jag var i högstadie- och gymnasieåldern på den tiden och ganska osynlig valde jag nu att klä mig i något jag inte klädde mig i då: grunge. Och det bästa av allt var att jag fick låna en t-shirt av Mafi med Nirvana-tryck på.

Han sökte efter den större delen av veckan innan och hittade den på torsdag kväll vilket innebar att han inte hann tvätta den. Så när jag kom hem och begravde ansiktet i den kunde jag känna hans doft. Det är något speciellt med dofter precis som med ljud. Man sveps bort av alla minnen…

Att komma till festen var nästan som att få ett slag i ansiktet. Folk är fega. Nästan ingen hade följt temat utan valt att ta den säkra vägen, den snygga vägen. Så hela grejen gjorde att jag bara ville gömma mig i ett hörn resten av kvällen. Jag har mindre problem med att vara synlig idag, men här stack jag verkligen ut och det gjorde mig obekväm. Dessutom hamnade vi i olika bord så jag såg bara korta fragment av honom under kvällen. Leenden, vinkningar, miner, ögonkast som bådade bättre än det blev. När middagen var över och dansandet började bli tröttsamt försvann hälften av folket till det andra hotellet, även Mafi. Vi var kvar ett tag och gick sen dit vi också. Väl där mötte jag honom i dörren när de var på väg tillbaka till festen. Hur gärna jag än ville så kunde jag inte vända om och följa med. Det kändes under min värdighet. Vi stannade ett tag innan jag kände att jag ville ge upp. I väntan på taxin i regnet såg jag honom komma gående igen, men har var frusen och blöt och gick rakt in. Än en gång valde jag att gå istället för att springa efter som en kärlekskrank hundvalp.

Jag orkade inte vänta på en taxi så ensam i regnet gick jag samma väg hem som han och jag tog den första kvällen han följde med mig hem. Jag går aldrig den vägen annars, men den är lite gömd från trafik och jag kände för att gömma mig. Sist jag gick här var hjärtat fyllt till bristningsgränsen. Det var en ljus och varm sommarnatt, han höll min hand, vi stannade flera gånger för att kyssas, han sa saker som jag antagligen inte kommer att höra igen. Framtiden kändes ljus och full av löften. Det känns som en evighet sen. Nu var det kallt, mörkt och regnigt. Jag gick ensam gömd långt inne i huvan på min kappa med själen endast tom.

När jag kom hem, frusen in i märgen, kröp jag ner under täcket med hans t-shirt i famnen. Precis som när jag var tonåring på 90-talet och man drömde naiva drömmar om saker som aldrig skulle bli. Den var visserligen tvättad nu, men om jag koncentrerade mig och andades riktigt djupt kunde jag ännu känna honom i den. Och så somnade jag…

Dog i soffan

Var f-n tog helgen vägen?? Den sprang förbi så snabbt att jag knappt hann se den.

Lämnade jobbet kring 2 på fredag, iväg på tjänsteärende till grannkommunen, handlade sista grejerna till personalfesten, lämnade M hos sin far, tog en bilbarnsstol från Exet´s jobb, åkte tillbaka ”hem”, hämtade nyckeln till festlokalen, lämnade bilbarnsstolen till Frisören, åkte till gymmet och tränade, handlade, dog i soffan…

Vaknade, åt frukost, städade hela lägenheten, satte på tvätt, åkte till gymmet, snabbduschade, åkte till festlokalen, dukade och stökade och fixade inför kvällen, åkte in till stan, shoppade sista-minuten-outfit, handlade mer grejer till festen, åkte hem, hängde tvätten, lagade mat, dog i soffan… Duschade, målade naglar, klädde på mig, fixade peruk och smink, packade en väska, blev hämtad till festen, fick meddelande från Mafi att han inte skulle komma, surade, släppte det, lekte värdinna hela kvällen, hade trevligt, blev inte nog full, körde ut folk, åkte hem, dog i soffan…

Vaknade, åt festens överblivna rester till frukost, räknade ut om jag hade körkort, åkte till festlokalen, städade bort hela kvällen på två timmar, åkte till Konstnären, bytte mina däck, bytte hennes däck, pratade skit och drack te, åkte hem, åt samma sak till middag, dog i soffan, fick hem ungen, dog i sängen…

Och det var det hela…

Både jag och Mafi ingick i festkommittén. Han blev sjuk i onsdags så jag såg honom senast förra tisdagen. På lördag var han ännu sjuk och kom alltså inte. Däremot uppbådade han styrka för att åka ut i skärgården, men efter det fanns ingen ork kvar för någon fest. Jag var besviken, men hade väldigt kul ändå. Alla var nöjda och glada hela kvällen och det var kul att vara den som höll i trådarna. Men note to self: var inte den som har det slutgiltiga ansvaret för lokalen och nyckeln, för då måste du stanna sist av alla och därmed få ut alla fulla människor innan du själv kan åka hem.

Dagarna utan att se honom gav distans och hans no-show på festen gjorde mig lite avtrubbad. Inte ens ledsen. Bara fylld med en känsla av att kanske snart vara nära att släppa taget utan att vara krossad. Så idag var han tillbaka på jobbet och rutinen var åter där. När han gick frågade han om jag skulle träna idag och när. Sen fick jag en kram och flera pussar i nacken. Svårare kille att läsa har jag nog aldrig varit med om…

Nu, sen eller aldrig

Make or break…

Att leva i en konstant berg- och dalbana, att från dag till dag slitas mellan hopp och förtvivlan, tar all ork ifrån mig. Jag är så känslomässigt utpumpad att jag skulle behöva en månads semester. Nästa gång jag hittar kärlek och verkligen vinner den kommer jag att kämpa till döden för att behålla den. För jag vill aldrig mer vara singel. Eller snarare vill jag aldrig mer vara i den situation jag är nu, när jag inte vet var jag är, vad jag betyder och hur mycket av mig själv jag ska våga ge utan att krossas.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gett upp och släppt taget och hur många gånger han har hissat upp mig igen, halat in. Osäkerheten är i allra högsta grad närvarande. Hela tiden. Men samtidigt känner jag en säkerhet med honom som jag inte känt med någon jag träffat sen jag skilde mig. Jag tror att jag kan vara ganska säker på att han tycker om mig och att han är attraherad av mig känner jag inget tvivel över. Jag vet att han trivs i mitt sällskap, han har alltid svårt att slita sig när vi ses. Han tycker om att prata med mig och roas av att jag förstår mig på honom och lyssnar vad han har att säga. Men däremellan är han för långt borta för att det ska kännas bekvämt. Och idag sa han något som fick mig att förstå lite varför.

Vi satt i fikarummet efter hans lunch, som vi nu oftast gör. Förut gick han alltid tillbaka ner till sin avdelning för att hinna slumra en stund. Nu offrar han det för min skull(hans egna ord). Jag bad honom tänka lite på vad han säger ibland. För ofta när han sagt att han ska höra av sig och inte gör det så är ursäkten ”glömde” eller ”orkade inte”. Jag tyckte han skulle sätta sig in i min situation lite för att fatta hur det uppfattas av mig när han säger så där. Men det är inte så jag menar, tyckte han. Nej, det tror jag att jag fattar, men ändå. Vi pratade lite till och då kunde jag se på hela honom hur jobbigt han tyckte det var. Och då kom det. Det sista jag vill är att göra dig illa, då håller jag mig hellre undan… Jag svarade att han gör mig bara illa om han låter mig undra istället för att säga som det är. Men jag har ju sagt vad jag vill, sa han då. Nej, det har du faktiskt inte. För det har han ju inte. Han har sagt att jag inte vill göra mig illa, att han inte kan lova mig nåt, att jag inte skulle kommit nu. Och det var två månader sen, när separationen var absolut färsk. Har inget förändrats sedan dess? Och även om det inte har det så är de orden inte att säga hur han vill ha det.

Längre kom vi inte eftersom vi fick sällskap, men jag bad honom komma ikväll så vi får det här ur världen. Jag kan ju själv egentligen räkna ut vad han kommer att säga. Hur låter något i stil med ”Jag är inte redo för ett nytt förhållande just nu”? De orden kan jag mycket väl förstå. Det är inte vad jag vill höra, men det skulle göra min tillvaro lite enklare för då behöver jag inte fundera. Jag kan förstå. Han tycker om mig och vill säkert lära känna mig bättre, men inte mer än så just nu. Jag känner att jag behöver höra orden samtidigt som jag fruktar dem mer än något annat. Att inte veta är tortyr, men att inte veta ger också hopp. En hopplös ond cirkel som jag måste ta mig ur. För hoppet som lever av att inte veta, är hopp som borde dö. Av ett snabbt hugg med svärdet, hellre än ett litet knivstick i magen som ger en plågsamt långsam död.