Upp- och nerdagar

imagesCAWMNDLZ

Det jämnar ut sig i slutändan… Är du kvar då?

Varannan dag. Ena dagen upp, den andra ner. Ena dagen sprudlande glädje, den andra torterande tvivel. Det är så mitt liv har varit de senaste veckorna, men jag antar att det är så när man har känslor som bubblar ända upp kring öronen och man inte riktigt vet var man ska göra av med dem. Det var så längesen jag kände så här att jag glömt bort hur det är. Det är tolv år sedan jag sist blev tillsammans med någon på riktigt och då var allt så självklart så inte ens då behövde jag känna så här. Och jag tror jag har kommit på varför det blir så mycket av det här varannan-dags-stormandet: skillnader i kommunikation och tankesätt. Låter det bekant?

Onsdag var en upp-dag för då fick jag ljuvliga kyssar på jobbet (precis som dagen innan). Vi satt i gubbarnas fikarum och gubbarna satt i andra rummet. För att de inte skulle höra kysstes vi över bordet så tyst vi bara kunde och jag tror att smygandet gjorde det hela ännu mer eggande. Och när jag skulle gå fick jag ännu en kyss och ett löfte att han skulle försöka ändra sina kvällsplaner och komma förbi, så jag flög på moln resten av dagen. Men timmarna gick och han hörde inte av sig.

Så torsdag var såklart en ner-dag. Fylld av tvivel och känslan av att bara vara ett alternativ för honom, inte alls på någon prioritetslista över huvudtaget. Det som gjorde mig mest ledsen var inte att han inte kom utan att han inte ens kunde lyfta telefonen och säga varför. Han kom inte heller upp på sin lunch och tjurig som jag kan bli ibland vägrade jag att gå ner på min. Hur mycket det än kliade i både ben och fingrar så höll jag mig från att ta kontakt. Och hur mycket tankar som än plågade mig tänkte jag inte låta honom få veta det. För mitt i all den där besvikelsen och tjurigheten kunde jag ändå räkna ut att han inte menade det som jag tog det.

Idag är en upp-dag. Jag visste att jag skulle få se honom idag då en av gubbarna fyllt 60 och vi skulle fira med tårta. Det första han sa när han kom in i fiket och vi ännu var ensamma var förlåt för att han inte ringde och gav en godtagbar förklaring. Visst tycker jag ändå att ett sms inte är så svårt att få iväg, men höll det för mig själv. Jag frågade när han ska sätta mig på någon priolista. Du var min första prio i onsdags, men då blev det som det blev, sa han då. Så den nya planen är nu att hela söndag är han min och ingen annans. När firandet var över och han skulle gå frågade han om jag kommer ner sen och det svarade jag ju såklart ja på, så nu har jag fått kyssas lite till.

Kontentan av det hela är ju att vi har så vitt skilda sätt att tänka att det leder till alldeles fruktansvärt onödiga tvivel och stormar. Han tänker bara att det är inte så bråttom, vi ses ju ändå snart. Då kan jag be om ursäkt eller förklara mig eller vad fan det nu än handlar om medan jag helst vill att han hör av sig direkt. Killar tar allt med så jävla mycket ro att jag blir galen. Och en massa onödig kontakt är ju som sagt onödig. De hör av sig när de vill nåt och inte bara för att, medan jag gärna vill att han hör av sig ibland utan ärende så att jag vet att han tänker på mig. Killar förstår inte att deras lugn ofta tolkas som obryddhet. Jag vet att han inte vill mig nåt illa och jag vet att han bryr sig och tycker om mig, men lite mer spontankontakt skulle inte skada alls. Så nu har jag faktiskt bett om det på ett lite fint sätt. Om du råkar, sådär i förbifarten, kanske ägna mig en tanke… kan du inte låta mig få veta det då? Okej då 😉 Idag är en upp-dag…

Annonser

2 tankar om “Upp- och nerdagar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s