Sitt still i båten

thCAA266HD

 

Om jag vågar tro ett tag till, vad blir min belöning?

Han sa att han skulle höra av sig när jag var på min trip neråt landet och det gjorde han. Redan första kvällen. Det förvånade mig faktiskt, men gjorde mig väldigt glad. Men dagen efter skickade jag ett sms som han inte svarade på och då var hjärnspökena igång på direkten. Det kändes värre bara för att jag var 100 mil bort. Som om avståndet skulle göra att han hade mer utrymme att komma på andra tankar igen. Jag kände att jag behövde lugna det skenande tåget i huvudet så jag ringde honom på fredag. Att höra hans röst var allt som behövdes för att hjärtat skulle kunna slå som vanligt igen. Men sen var helgen tyst och tankarna skenade igen. Och jobbigast av allt var att trots att jag hade min allra bästa vän där bredvid mig kunde jag inte få ur mig ett ord av det som rörde sig i mitt huvud. Hon har läst om honom här och hört mig prata om honom i ett och ett halvt år, men aldrig fått träffa honom. Bilden av honom är såklart inte vad den borde vara och jag framstår som en naiv idiot som tror på honom fortfarande. Jag är inte blind så jag ser det, jag också. Vi pratade om honom första kvällen, men sen inte mycket mer. Jag kan inte tvinga henne att förstå. Jag hoppas bara att han en dag får en chans att ändra den bild hon har av honom.

Under den långa bilfärden upp genom landet tillbaka hem fick jag extra bränsle till det skenande tåget när jag fick veta att hans ex varit i hans stuga på lördag kväll och dessutom åkt båt med honom på dagen på lördag. Jag har inte sett henne som något hot eftersom jag vet för mycket om deras förhållande för att tro att han skulle gå tillbaka. Men med hjärnspökena redan i full dans var det svårt att behålla lugnet. Det har ju hänt förr, två gånger dessutom, att killar jag träffat gått tillbaka till sina ex. De två sista timmarna i bilen mådde jag illa. Hade hon något att göra med att han varit tyst hela helgen? Kanske var det inte hjärnspöken dansande på skenande tåg utan bara en magkänsla, någon slags intuition att något hänt som kommer ta honom ifrån mig igen.

Väl hemma låste jag in mig i mitt rum och försökte lugna pulsen innan jag ringde honom. Jag ville bara få höra hans röst för att kunna känna av var han är och var vi är. Då visade det sig att han var i stan och inom två minuter var jag i hans famn och det största av allt: nu har han träffat M! Han gick bara rakt in till soffan där hon satt och presenterade sig och sen satt vi och pratade medan hon iakttog oss tyst. Han är så naturlig kring ungar så det blev ingen stor grej. Jag behövde inte fråga, han berättade självmant om sitt ex och helgen. Omständigheter och gemensamma vänner gjorde att hon hamnade i hans stuga och för första gången på ett år hade hon sagt att hon är okej med tanken på att han skulle träffa någon. Kanske är det det han har väntat på.

Han stannade inte så länge, men skulle höra av sig dagen efter i fall han skulle in till stan då så kunde han komma förbi. Jag börjar känna honom ganska bra nu så jag kunde ganska snabbt räkna ut att han inte skulle komma. Nu slåss mina tankar med varandra igen. Den ena sidan är ledsen och besviken över att han återigen gör som han gjort vad som känns som tusen gånger förut. Håller mig utanför prioriteringslistan, förvånar mig aldrig, verkar nöjd med endast 10 minuters möte i förbifarten. Ikväll är det antagligen utgång för hans del. Det är förövrigt samma event idag som det var för ett år sedan när han följde med mig hem för första gången den där sommarnatten. Och till helgen åker han ev till Sthlm. Det betyder att vi har torsdag på oss att träffas ordentligt, men den här gången tänker jag inte komma med förslaget. Den här sidan av mig är bitter och trött på att bli tagen förgiven och har en massa fula ord på lager.

Den andra sidan av mig kommer ihåg att jag faktiskt lovat mig själv att ge honom tid och att våga tro på att han en dag kommer att bli min. För varje gång vi gör det här kommer vi närmare varandra. Jag blir mer och mer säker på att det han känner för mig faktiskt är på riktigt. Jag blir säkrare på mig själv och ser inte lika mycket hot i hans omgivning längre. Jag lär mig hur han fungerar och att inte ta saker han gör så personligt. Jag blir mer och mer fylld av tillförsikt att hur långt borta han än känns ibland så kommer han alltid tillbaka till mig. Jag skulle ge honom till hösten på sig och njuta av sommaren själv, säker på att han en dag kommer att se vad han har rakt framför sig. Men bara för att saker hände förra helgen som jag inte räknat med så stressar hjärtat upp sig och vill att allt ska hända NU. Sitt still i båten, ta ett djupt andetag och räkna till 10… Lita på ditt hjärta.

Annonser

12 tankar om “Sitt still i båten

  1. Om man sitter och nickar medhållande och skakar på huvdet…känner man igen sig då ;). Hjärnspöken är fan dom värsta som finns, i kombo med en fantasi som inte vet några gränser. Andas genom näsan var det va ;).

  2. Kanske en uppmuntrande historia… Jag träffar just nu en man, mitt livs stora kärlek. Det är tredje perioden i våra liv som vi ses, första gången var för 5 år sen (!). De två tidigare perioderna har varit bra men aldrig helhjärtat från hans sida och jag hade aldrig högsta prio. Jag ledsnade båda gångerna och la ner. För några månader sen hörde han av sig igen och den här gången är allt annorlunda. Han prioriterar mig först, hör av sig hela tiden och behandlar mig som en prinsessa. Så…karlar kan förändras om man ger dem tid, och om man visar dem att halvdant inte räcker. Med andra ord, lev ditt liv och njut av det, och ge honom tid att inse att han inte vill leva utan dig. Jag tror killar behöver inse att man inte alltid finns där utan att de behöver anstränga sig. Var lite cool (eller spela!) och få honom att undra lite. Håller tummarna hårt. Kram. 🙂

    • Väldigt uppmuntrande och precis vad jag behövde höra just nu 🙂 Har bestämt mig för att ligga lite lågt ett tag och se om han börjar fundera var jag är. Gör han inte det så vet jag ju…

      • Angående senaste inlägget. Förstår hur du känner. Skrev ju om min stora kärlek som ändrat sig och nu behandlade mig så fint. Well…att skriva det var tydligen att jinxa lite väl mkt. Nu är han borta igen. Från en dag till en annan försvann han. Den här gången konfronterade jag honom och fick inte den respons jag hade hoppats på. Vissa karlar är helt enkelt inte redo och kommer nog aldrig att bli det. Trött och less…men det här var sista gången. Nu släpper jag aldrig in honom igen! Hoppas du mår bättre snart. Kram

        PS. Vet inte var du bor någonstans, och vet att vi inte känner varandra, men om du bor i/nära Sthlms-området kanske vi kan ses över en öl och prata erfarenheter?

      • Mycket har hänt här med sen jag skrev och nu är mitt hopp så gott som ute. Jag är uppgiven och trött, orkar inte ens vara arg längre. Gränsen är nig nådd nu.

        En öl och delande av erfarenheter hade varit skoj, men tyvärr bor jag ca 100 mil norrut 🙂

        Hoppas du också mår bättre snart. För mig lär det ta ett tag. Var gör man av med alla känslor som inte längre får finnas..?

  3. Vet inte vad man gör, tyvärr. Jag försöker peppa mig själv att hösten ska vara en riktig ego-höst för min del. Ska bara göra sånt jag mår bra av, försöka ta tag i några projekt som jag skjutit upp men som jag vet skulle göra mig glad om de blev av, träna (springa långt är det som hjälper bäst för mig när jag är ledsen och frustrerad), träffa vänner…och hålla mig långt borta ifrån honom, och män i allmänhet. Synd att du inte bor närmre. Hade varit kul att ses, känns som vi skulle kunna svära många timmar över sviniga män tillsammans…;) Vi hörs härinne istället. Stor kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s