Det gjorde mig ledsen och arg på samma gång, av flera olika anledningar. Jag kan inte förstå hur han kan göra samma val om och om igen…
Jag såg honom alltid som den starkare av oss. Den som hade koll och den som fick styra i många situationer för att han visste bättre. Han tog tag i saker och jag lät honom leda mig. Han var min trygghet. Den jag kunde lita på, den som tog hand om mig, min skyddande hamn i alla stormar. Jag såg honom alltid som klok och lugn och den som aldrig hetsade upp sig. Det kunde reta mig till vansinne ibland, men i grunden lärde det mig också att diskutera utan ilska. Han kändes äldre än jag, mer vuxen, mer världsvan. Jag såg upp till honom och beundrade hur han var som person. Och det som var störst av allt var att han var min bästa vän.
Efter vår separation har en helt ny bild vuxit fram. Bit för bit har han förändrats från den jag älskade till den jag just idag vill strypa. Frågan är väl om han egentligen alltid varit denna person, att jag bara inte såg det då. Inte för att jag var förblindad utan för att jag själv också var en helt annan person. En lite mindre, lite svagare varelse.
Han lämnade mig för en sjuk liten häxa och lämnade henne för en svartsjuk liten osäker barnunge som gör slut med honom varannan vecka. För varje gång det hände blev jag mer och mer obrydd för att jag visste att de ändå skulle vara tillsammans igen några dagar senare. Och mönstret blev tydligare och tydligare. När det började vara dags ringde han och pratade om det mesta, frågade om mitt kärleksliv, berättade om sitt. Då kunde man nästan tro att vi faktiskt var vänner igen. Sen fick jag något sms om att hon lämnat honom och så var han lite ironisk i några dagar och sen blev han tyst. Då visste jag att de var tillsammans igen.
För någon månad sen gjorde hon slut på sms och fyra timmar senare var alla hennes grejer borta från deras lägenhet. Tiden gick och hon kom inte tillbaka. Som vanligt började han prata med mig igen. Visade lite smått intresse för min nya vän efter att hon varit in på hans jobb en dag, kollade upp henne och skrev till mig att han förstår varför vi blivit vänner, att vi verkar vara rätt lika. Han pratade återigen om att flytta hit för att kunna vara mer med M och verkade bry sig om hur jag hade det. Sen blev han tyst igen, men jag tänkte att det ändå gått så lång tid att det skulle hålla sig den här gången. Sem kommer M hem och säger att pappa och tjejen varit och tittat på hus…
Ska man skratta eller gråta? Har han verkligen blivit så patetisk att han tror att han inte kan få bättre, att det är så där kärlek ska vara? Eller är han så rädd för att vara ensam att han nöjer med vad fan som helst? Han säger att hon är snäll, men jag har aldrig hört honom säga att han älskar henne. Snäll?! Räcker det till ett liv tillsammans med någon som gör slut direkt hon inte orkar prata om deras förhållande? Det får mig att undra varför han var tillsammans med mig. Var han rädd och patetisk då också? Var det jag trodde var kärlek något helt annat? Var försvann den trygga och säkra personen och hur blev jag den starka av oss?
Jag sörjer den vän jag förlorade, men jag orkar inte längre vara någon han kan öppna sig för och bry sig om när det passar honom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att M inte växer upp och ser vilken svag person han är. Jag vill inte att hon ska få för sig att det är så här kärlek ska vara. Antingen ensam som mamma eller i ett på-och-av-förhållande som pappa.
Obotlig 