Skygglapparna av

blindFörlåt för mitt brutna löfte, men jag måste gå…

Vi har ju pratat om att man en dag når den där gränsen. Ibland tar det inte speciellt länge, medan det andra gånger är en långdragen historia innan man äntligen tar sig fram. Att den här historien blev långdragen är ju ingen överdrift för så här länge har jag aldrig väntat på något någonsin. Jag trodde alltid att avgörandet skulle komma genom något han gjorde eller sa, men jag ville inte att det skulle behöva vara mitt eget beslut. Jag ville inte vara den som gav upp.

Men under de senaste veckorna har någon börjat smyga sig in i mitt liv som förtjänar att jag är klar innan jag släpper in honom helt. Jag kan inte gå omkring med de skygglappar jag haft på mig så länge. Jag har velat stanna här i mörkret för det har i alla fall varit ”något”. Det lilla har gett mig glädje och det har känts som att jag ändå varit åtminstone 0.3 steg framåt. Bättre än ingenting, har jag tänkt. Men jag har börjat inse att jag genom att hålla fast egentligen lagt mig själv på minus. Jag kommer aldrig att släppa in någon annan så länge jag stannar i mörkret.

Jag har länge vetat vad jag måste göra, men hjärtat har sagt stopp. Jag har vetat länge vad jag vill säga, men varje gång jag sett honom i ögonen har jag satt tand för tunga. Jag har länge vetat att om jag öppnar min mun då är det mest troligt över, då har jag i princip gett upp. Men efter helgen då en ny person tog ännu ett steg närmare, sakta men säkert, kände jag att gränsen var nådd. Jag behövde öppna munnen för att få bort skygglapparna och öppna hjärtat.

I somras sa han att han önskade att han träffat mig när han kommit till ett vägskäl, att jag inte skulle ha kommit nu. Jag lovade honom att jag skulle finnas där då också. Nu frågade jag om han tror att han nånsin kommer att komma till det vägskälet. Hans svar blev att han inte ens vet vilket vägskäl han är i nu. Att han bara jobbar, tränar, äter och sover. Inget mer. Då frågade jag varför han fortsätter att komma på lunchen, att det ibland känns som att han bara kommer för att han tror att det ska såra mig om han slutar. Jag kommer för att det är trevligt, för att jag tycker om att prata med dig. Nu tänker du för mycket igen, det hör jag ju, sa han och skrattade. Då fick han en penna i huvudet. Sen kom gubbarna in och räddade honom från fortsatta frågor.

Men jag var tvungen att ta det hela vägen när jag en gång börjat så jag skrev ett sms. Jag må tänka för mycket, men han tänker för lite ibland. Jag skrev att jag fattar att han vill att vi bara är vänner, men är vi ens det? Om jag inte skulle höra av mig skulle vi aldrig höras. Vi ses på hans lunch för att jag medvetet väljer att gå ner då istället för när alla andra går. Han säger att han kommer för att han tycker om att prata med mig, men om jag inte gick ner skulle han då komma upp? Ärligt? Ibland känns det som att han bara kommer för uppmärksamheten och bekräftelsen han vet att han får för att han vet vad jag känner, men när jag behöver något av honom då är det inte lika viktigt. Det är inte vänskap i mina ögon. Jag tror att vi skulle kunna vara väldigt bra vänner om vi båda ville det lika mycket, men han håller mig på avstånd. Jag skrev också att jag inte är arg, men att jag tycker det är dags att antingen vara vänner på riktigt och på bådas villkor eller skita i det helt.

Han har inte svarat och kanske var jag orättvis i det jag skrev, men det är ju det jag känner. Jag känner att han håller mig gömd på jobbet där han inte bryr sig om vad folk tänker, så han slipper förklara vem jag är för de som betyder något. Jag vill inte egentligen vara utan våra stunder och jag vill inte att han ska tänka att jag inte vill vara vänner alls, men jag kan inte fortsätta offra mina raster med mina arbetskompisar och reta upp min chef för någon som inte ställer upp för mig lika mycket som jag för honom. Jag vet att jag gjort det bästa för mig själv och för min egen framtid, men jag kan inte hjälpa att jag känner att jag till viss del svikit honom…

Annonser

4 tankar om “Skygglapparna av

  1. Vill du gå vidare med någon annan så GÖR! Du är inte skyldig honom något alls. Han tänker på sig själv så varför skulle inte du kunna göra detsamma, alltså tänka på dig själv?! Kram

  2. Tycker inte att du har svikit. Allt du skrev före det visar att du gjort rätt. Låt honom stå kvar där i dystra vägskälet; han skulle ju kunna slippa om han gav härliga dig en ärlig chans, men tycker att du väntat lite väl länge nu. Nyfiken på att höra mer om den mystiske andra…kanske dags för dig att köra vidare?

    • Han har inte sagt ett ljud sen igår och idag var första dagen på väldigt länge som jag inte gick ner för att möta honom. Jag vet inte ens om han kom. Han är feg och egoistisk, så väntan är definitivt över. Återkommer om ”den andra” 🙂 Saknar dig, vännen! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s