Kan vi ta hand om henne tillsammans..?
Jag förstår att en del konstnärer och artister är smått galna ibland. Det är då inspirationen är som störst, när livet inte går som man vill, när man mår dåligt, när rösterna i huvudet blir lite väl högljudda. När jag mådde som sämst skrev jag som mest. Orden kom liksom av sig själv i ett flöde som jag i alla fall själv ofta såg som lite vackert även om ämnet var smärtsamt. Att skriva var ett utlopp för allt ont som fanns därinne i bröstet. Men nu när någon suddat ut det onda vill inte orden komma längre, det finns liksom inget behov. Att skriva om rosa moln känns inte lika spännande. Det berör inte mig att skriva om vardagliga saker som inte längre bär spår av ensamhet. För nu finns han där, varje dag, i varje tanke och i nästan varje andetag. Jag är inte längre ensam.
Men även kärleken och lyckan kan skuggas ibland. Av omgivningen och nära familj. Som när man får ett samtal från skolans kurator som är orolig för att min dotter mår dåligt. Då kippar man lite efter andan. För även om mina intentioner och drömmar kommer att leda oss båda på rätt väg så är vägen framåt nu lite krokig och tajmingen för det väldigt dålig. Det vet jag och tar på mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna göra det annorlunda. Kombinationen att sälja det hus vi just fått klart, bo i kartong närmaste året, renovera ett helt annat hus(igen), avstånd till tätort, byte av skola, start på högstadiet, tonårshormoner, inte vilja åka till pappa… Ja, det är helt enkelt inte optimalt. Så kuratorn är orolig. Och även Exet, som har erfarenhet av systrar som mått väldigt dåligt med självskadebeteende och självmordsförsök som följd. Jag tror inte att jag är naiv eller blind när jag säger att jag tror att hon är starkare än så. Jag vägrar måla den fan på väggen. Hon är en introvert tänkare, precis som jag, men hon är starkare än fadersarvet.
Hon oroar sig i förväg för saker hon inte behöver oroa sig för, som vilka tider bussarna går och var hon ska hoppa på och av, och om hon inte vill åka buss, var ska hon då vänta tills jag slutar jobbet. Saker som kommer att ordna sig och som hon kommer att lära sig, saker som inte är aktuella förrän efter ett långt sommarlov. Men jag är ju precis likadan, så jag vet ju. Exet är nog i hemlighet lite glad att problemet kommer från mig för en gångs skull. Sen vi separerade har ju han varit problemet. Så han tycker nog det är lite skönt att få komma in och vara lite av en räddare i nöden, komma med förslag som att han kan ta en lägenhet i vår stad för att sova där ibland med henne om vår nya bostadsort inte blir bra för henne. Vad han inte fattar är att kaoset till trots i vårt liv just nu så föredrar hon ändå det framför att vara med honom. Hon trivs väldigt bra där vi ska bo, hon kan se hela visionen med huset och längtar precis som vi tills det blir klart, hon drömmer om de skotrar, fyrhjulingar och hästar hon kommer att kunna ha och hon fullkomligt älskar Snickarn. Så trots den otrygghet hon känner för att vi återigen flyttar väljer hon hellre det än att vara med sin pappa.
Det är inte en situation jag själv tycker är bra. Jag vet ju av egen erfarenhet hur det kan gå med kontakten med sin pappa. Jag har inte sett min på snart tre år och inte pratat med honom på snart ett år. Och då har hon ändå en pappa som försöker. Men hon vill inte. Hon säger att hon bara åker dit för att hon måste. Så nu önskar jag att jag hade en trollspö som kunde slunga oss ett år fram i tiden då huset förhoppningsvis är betydligt närmare beboeligt än det är nu. Så att jag får tid att reparera det jag kanske har skadat inom henne innan det är för sent, så att jag inte med min egoism har skapat en otrygg varelse…
Obotlig 