Nu, sen eller aldrig

Make or break…

Att leva i en konstant berg- och dalbana, att från dag till dag slitas mellan hopp och förtvivlan, tar all ork ifrån mig. Jag är så känslomässigt utpumpad att jag skulle behöva en månads semester. Nästa gång jag hittar kärlek och verkligen vinner den kommer jag att kämpa till döden för att behålla den. För jag vill aldrig mer vara singel. Eller snarare vill jag aldrig mer vara i den situation jag är nu, när jag inte vet var jag är, vad jag betyder och hur mycket av mig själv jag ska våga ge utan att krossas.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gett upp och släppt taget och hur många gånger han har hissat upp mig igen, halat in. Osäkerheten är i allra högsta grad närvarande. Hela tiden. Men samtidigt känner jag en säkerhet med honom som jag inte känt med någon jag träffat sen jag skilde mig. Jag tror att jag kan vara ganska säker på att han tycker om mig och att han är attraherad av mig känner jag inget tvivel över. Jag vet att han trivs i mitt sällskap, han har alltid svårt att slita sig när vi ses. Han tycker om att prata med mig och roas av att jag förstår mig på honom och lyssnar vad han har att säga. Men däremellan är han för långt borta för att det ska kännas bekvämt. Och idag sa han något som fick mig att förstå lite varför.

Vi satt i fikarummet efter hans lunch, som vi nu oftast gör. Förut gick han alltid tillbaka ner till sin avdelning för att hinna slumra en stund. Nu offrar han det för min skull(hans egna ord). Jag bad honom tänka lite på vad han säger ibland. För ofta när han sagt att han ska höra av sig och inte gör det så är ursäkten ”glömde” eller ”orkade inte”. Jag tyckte han skulle sätta sig in i min situation lite för att fatta hur det uppfattas av mig när han säger så där. Men det är inte så jag menar, tyckte han. Nej, det tror jag att jag fattar, men ändå. Vi pratade lite till och då kunde jag se på hela honom hur jobbigt han tyckte det var. Och då kom det. Det sista jag vill är att göra dig illa, då håller jag mig hellre undan… Jag svarade att han gör mig bara illa om han låter mig undra istället för att säga som det är. Men jag har ju sagt vad jag vill, sa han då. Nej, det har du faktiskt inte. För det har han ju inte. Han har sagt att jag inte vill göra mig illa, att han inte kan lova mig nåt, att jag inte skulle kommit nu. Och det var två månader sen, när separationen var absolut färsk. Har inget förändrats sedan dess? Och även om det inte har det så är de orden inte att säga hur han vill ha det.

Längre kom vi inte eftersom vi fick sällskap, men jag bad honom komma ikväll så vi får det här ur världen. Jag kan ju själv egentligen räkna ut vad han kommer att säga. Hur låter något i stil med ”Jag är inte redo för ett nytt förhållande just nu”? De orden kan jag mycket väl förstå. Det är inte vad jag vill höra, men det skulle göra min tillvaro lite enklare för då behöver jag inte fundera. Jag kan förstå. Han tycker om mig och vill säkert lära känna mig bättre, men inte mer än så just nu. Jag känner att jag behöver höra orden samtidigt som jag fruktar dem mer än något annat. Att inte veta är tortyr, men att inte veta ger också hopp. En hopplös ond cirkel som jag måste ta mig ur. För hoppet som lever av att inte veta, är hopp som borde dö. Av ett snabbt hugg med svärdet, hellre än ett litet knivstick i magen som ger en plågsamt långsam död.

Annonser

3 tankar om “Nu, sen eller aldrig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s