Tillfällig flamma av bitterhet och ilska

En varm famn skulle åter söva allt denna dag har väckt… 

Ibland får man faktiskt vara barnslig. Ibland har man tillåtelse att känna det där stynget av besvikelse. Ibland är det okej att tycka synd om sig själv. För just idag känner jag att det finns saker som är fruktansvärt orättvisa.

Min pappa är alkoholist. De minnen jag har av honom från när jag var barn är en knytnäve genom kylskåpsdörren, hur han stod utanför våran dörr en natt stup i fyllan och bankade och skrek för att mamma stängt honom ute. De skildes när jag var fyra. Jag minns att han kom in i mitt rum en kväll och sa att pappa ska flytta. De minnen jag har efter det är hur han brukade ringa och prata skit om mamma, att han dök upp där vi bodde och bröt av vindrutetorkarna på mammas nya killes bil. De helger vi åkte för att hälsa på honom var han alltid full. Den kvinna han hade då kunde inte erkänna att hon drack sprit så när jag frågade vad som fanns i glaset sa hon vatten blandat med socker och stoppade mig inte när jag drack. Jag minns att vi en gång satt vid matbordet och åt och hans kvinna sa något han inte gillade, då slog han henne i bakhuvudet så att tänderna slog mot glaset hon precis förde till munnen. Han drog med oss på fester hos sina äckliga polare. Jag minns att en av dem skrek åt mig för att jag inte kunde spela biljard. Samma natt på vägen hem startade han ett bråk med några killar i 20-årsåldern. Han var själv då kring 40. Lillebror fick alltid ta hand om mig. Till den dag då jag var 12 och jag bestämde mig för att vägra åka dit.

Jag träffade honom ibland under mina tonår, men jag åkte aldrig mer för att hälsa på honom. Han kom till min student och lite då och då när han råkade vara i stan fick jag den standardiserade femhundringen. Jag saknade honom aldrig. Mamma var allt det en förälder ska vara så jag behövde inte den ursäkt till förälder han var.

Efter att hon dog har vi fått bättre kontakt. Han kommer några gånger om året. Han levererar älgkött och ger nu M femhundringen han brukade ge mig. Jag lärde mig ganska tidigt att inte vara besviken över den barndom jag fick för jag har egentligen inget att vara besviken över. Min mamma gav mig allt jag behövde. Jag hade lätt kunnat växa upp till att vara en bitter person över allt han förstörde, men jag valt att inte gå den vägen. Den väg min bror gått. Jag har valt att bara se honom för vad han är, inte vad han borde vara. Han är en historieberättare och rolig gubbe med sitt gråa hår och stickiga mustasch och stora mage. Och ett tag var jag stolt över honom för då verkade han för första gången trött på det liv han levt och det verkade som att han bara ville leva sina dagar i lugn och ro. Då träffade han en yngre kvinna. Även hon alkoholist. Jag skyller inte på henne, men nu glömde han återigen att det var jul. Och i söndags glömde han min födelsedag. Så idag är jag bitter och barnslig.

Bitter över att de högre makter som tycker att allt har en mening och att man får det liv man förtjänar lämnar mig ensam med en far som aldrig borde ha blivit far och en bror jag oftast bara vill ska brinna. Nu låter det här grymt och vissa kan säkert tycka att jag håller ilska och tankar som ingen borde tänka. Ni får ursäkta, men det skiter jag högaktningsfullt i. Vissa delar av mig önskar ibland att de båda skulle försvinna så jag får sörja en gång för alla. För de försvann som delar av mitt liv för längesen. Jag är vanligtvis inte en elak människa, men idag är en dag av vrede. Eller i alla fall den här stunden. Vrede född av orättvisa. Då jag bara vill skrika över den lott som är min. Då min vanligtvis stabila person krackelerar lite och bara vill skrika rakt ut.

Varför ta den person ifrån mig som alltid fanns där för mig? Som var min bästa vän och som jag älskade av hela mitt hjärta. Och istället lämna de som bara bryr sig om sig själva, som gräver ner sig i sin egen dynga och skyller på andra när de drunknar. Varför???

När klockan slår kvart över tio

…borde jag gå, men stannar ändå…

Nästan varje helg tänker jag att jag borde ta mig ur det här, vad det nu är. Speciellt de helger han är helt tyst. Då känner jag att han inte egentligen bryr sig om mig alls och jag förstår inte alls varför han fortsätter att komma. Jag vet att när klockan slår kvart över tio borde jag fästa min blick på mitt jobb, men jag kan inte hindra mina ögon från att se på klockan. Jag vet att när klockan slår kvart över tio borde jag ta ett djupt andetag, men jag kan inte hindra mitt hjärta från att skena. Jag vet att när klockan slår kvart över tio borde jag stå stilla vid mitt bord, men jag kan inte hindra mina fötter från att föra mig en trappa ner. Jag vet att jag varje dag borde stålsätta mig själv och försöka gå vidare med mitt liv, men jag kan inte.

Jag vet att så länge han kommer så kan jag inte sluta möta honom. Varje måndag är ett test för det brukar visa hur vår vecka ska bli. Varje måndag känner jag att jag vill säga saker, få ur mig alla de tankar som cirklat under helgen, men när tiden är inne får jag aldrig ur mig ett ord. Igår var han dessutom annorlunda. Bitterheten han ibland bär med sig har jag vant mig vid, men igår var han låg, inte bitter. Han gav mig en kram och såg till att jag hade en ursäkt att komma ner på min egen lunch genom att inte ta emot den t-shirt jag lånat av honom utan be mig komma ner med den istället. När jag skulle tillbaka upp gav han mig en till kram. Jag kunde inte hålla tillbaka en kommentar om två på en dag. Då sa han att han kanske behövde ge en till, med andra ord FÅ en till.

Idag hade han kommit på varför han var låg. Han har ett stort projekt hemma där han inte vet var han ska börja och det ger honom ångest. Jag har erbjudit honom att hjälpa till och jag tror att han är sugen på att tacka ja, men håller tillbaka av två anledningar. Han är allmänt emot att vara någon till besvär och när det gäller mig är han nog ännu rädd att jag ska förvänta mig något i gengäld. Jag kan riktigt se hur han kämpar med det. Det känns som att vi har fastnat. Och jag kan inte bestämma åt vilket håll jag själv vill gå. Fortsätta med det vi gör eller gå vidare utan honom… Jag borde, men kan inte…

Butterfly effect

Du sprider glädje i mitt liv. Låt mig göra det samma för dig.

Jag vet inte hur många gånger under de senaste dagarna som jag tänkt att jag ska skriva något. Jag har satt mig ner, öppnat ett nytt inlägg, ibland till och med skrivit någon rad, men alltid suddat ut. Jag tänker mycket och känner ännu mer, men orden vill inte riktigt komma ut. En enda mening summerar allt: det här är inte över än.

Min känsla efter det som hände förra helgen var att jag ville visa honom att jag är okej, att jag trots allt kommer att vara som vanligt, att inget skulle bli jobbigt eller konstigt. För hur det än var ville jag behålla vår vänskap. Till en början fick jag anstränga mig för att få honom att förstå, för att inte undvika mig. Jag sträckte ut handen genom att låtsas som om ingenting hänt och han tog den. Han fortsatte komma upp på lunchen och på något sätt var det verkligen som om ingenting hänt. Vi pratade som vanligt, skämtade, skrattade, kramades när han gick. Och till slut kunde vi även prata om det som blev.

Jag frågade om det kändes lättare nu när han fått ur sig det som tyngt honom. Att träffa dig känns alltid bra, svarade han. Jag vill bara inte att du ska få förhoppningar om något när jag inte själv vet vad jag vill. Vi pratade om hans svårigheter att säga nej, att alltid ställa upp för andra och hans ångest inför att såra och säga saker som tar emot. Han gör saker för andra på bekostnad av sig själv och skämtade om att det tagit honom två år att göra slut av just den anledningen, att han inte kan säga nej. Vi hade ett bra samtal, men det lämnade mig med en ganska jobbig känsla. Hur ska jag någonsin kunna veta vad han gör för att han vill det och vad han gör för att han inte vill vara otrevlig eller inte såra?

Jag tänkte mycket på att hålla mig undan pga. det, men kände samtidigt att jag inte kan eller vill låta honom komma undan så lätt. Det är inte mitt ansvar att räkna ut vilket som är vilket eller hålla mig undan bara för att han kanske gör saker för att inte vara otrevlig. Så länge han fortsätter att komma så tänker jag fortsätta att gå ner. Att fly är bara att ta den lätta vägen. Det vill jag varken göra själv eller låta honom göra. Jag hör inte av mig längre utan nöjer mig med att vi ses på jobbet, vilket jag tror han uppskattar.

När vi sågs igår tappade jag bort mig lite. Jag är van vid att kunna röra vid honom, men som det är nu känns det inte lika självklart. Det glömde jag bort när han låg mot mitt armstöd i soffan och ögonbrynen spretade åt alla håll. Av ren automatik sträckte jag ut handen och strök dem åt rätt håll. När jag kom på vad det var jag gjorde mumlade jag en kommentar om det. Då tittade han upp och sa att jag får peta hur mycket jag vill. När han skulle gå fick jag som vanligt en kram, men han gjorde en juckrörelse som han på skämt brukade göra förut och sa bara ordet ”närhet” när han släppt och börjat gå. Du vet var det finns, sa jag då och log.

Vi sågs på gymmet efter jobbet också. Han var för en gångs skull ensam så jag gick fram och pratade ett tag. Jag ville inte hänga efter honom så jag gick ganska snabbt vidare och koncentrerade mig på min träning utan att fundera desto mer. Imorse när jag var sen till jobbet kom det ett sms. Något han inte självmant skickat på flera veckor. Han deppade över sina pessimistiska och bittra kollegor och bad mig komma och rädda honom. Vi skämtade om dem ett tag tills han var på bättre humör. När han sen kom upp på lunchen fortsatte vi samtalet om bitterhet och risken för att han blir likadan. Min teori är att han påverkas så mycket av dem just nu fär att han är lite bitter över livet i övrigt. För när man är glad kan man stänga ute negativitet på ett helt annat sätt. Då sa han något som fyllde mig med värme: ”Som igår när du kom till gymmet. Då fick jag ett leende på läpparna istället för bitterhet. Jag blev glad av att se dig.” Jag påminde honom om vad jag sagt i somras, att han ska tänka på mig som något som gör honom glad. Det gör jag, sa han då, precis som den kvällen.

De orden gjorde mig så otroligt glad. Min största rädsla har varit att den press han känt i min närhet är det enda han kommer att komma ihåg. Att när han är färdig med den process han befinner sig i bara kommer att förknippa mig med negativa känslor och därför inte söka sig tillbaka och istället söka sig ännu längre bort. Men det känns som att jag börjat hitta min plats i hans liv just nu, mitt syfte en tid framöver, och det är att vara en källa till positiva känslor. En glädjekälla helt utan press. Någon han har förtroende för, som han kan gnälla till, som förstår hans situation på jobbet, som kan skämta bort det bittra och sprida ett leende på läpparna och förhoppningsvis värma upp lite av det kalla som börjat ta sig in i hans hjärta.

Tänk vad en liten sak kan göra stor skillnad i någon annans liv. Hur bitterhet kan sprida sig till någon annans själ. Men också hur något man själv inte ens funderar över kan ge någon annan ett leende de så väl behöver just i den stunden 🙂

Människor är konstiga

Ge mig inte gråa moln, utan strålande solsken…

Det här har varit en lite underlig vecka. I tankarna och i maggropen. Ibland kan jag tycka att andra människor är jobbiga att ha att göra med. Det kanske sitter mycket i mig, att jag har svårt att säga ifrån åt vissa. Jag hade länge sett fram emot den här fredagen för då kommer Valpen hem efter sex månader i Norge. Att se fram emot det har väldigt effektivt fått mig att tänka mindre på Mafi. Men så har hela grejen grumlats av ett litet löfte jag gett i ett svagt ögonblick.

Jag har lovat KusinVitamin att vara barnvakt till hennes lilla dotter på drygt ett år. Tanken var att vara snäll så att KusinVitamin med sambo skulle få lite egentid och komma bort, kanske kunna gå ut och äta, bo på hotell en natt och bara vara. Den här helgen var bland de enda de kunde göra det eftersom sambon är polis och jobbar de flesta helgerna. Okej, så långt för det var lördag till söndag som gällde, vilket betydde att fredag var fri för mig. Men så kom de plötsligt på att det viktigaste var att få shoppa. Då sa hon först att de borde ju komma iväg senast 10.00. Kan jag väl leva med. Men sen ändrades det till 08.00 så att de är där när affärerna öppnar. Dessutom måste de ju komma lite tidigare för att vara ett tag med henne hos mig och inte bara dumpa henne. Så vad innebär det? 07.00? Jag protesterade självklart och då kom hon inte ens ihåg att hon sagt 10.00 först. Jag sa att de hinner ju shoppa på söndag också, men då hade de bokat in brunch och sen är ju affärerna stängda.

Men ursäkta mig!! Jag är den som ville vara snäll och ställa upp för att de skulle få komma iväg ensamma. Är det inte lite hyffsad stil att man då anpassar sig lite efter mig? Eller är jag helt fel ute? Jag gillar inte att folk utnyttjar att man vill vara snäll och tänjer på alla gränser till bristning. Hela min helg försvinner i ett nafs. Jag får ingen sovmorgon alls och jag vet att jag kommer att tänka på det hela fredagkvällen. Hade det varit M hade det ju inte varit ett problem, hon kan ta hand om sig själv om jag vill sova i soffan ett tag, men det funkar ju inte med en ettåring. Och största problemet med KusinVitamin är att det alltid känns som att det är HON som gör MIG en tjänst och då ska jag ställa upp på vad fan som helst. Visst, det kanske är mitt fel att jag inte säger ifrån, men hon vet också att utnyttja det och det stör mig. 

Så nu har jag tänkt på det hela veckan och det har samlats en massa gråa moln över mitt huvud. Gillar inte gråa moln. Speciellt inte de som är direkt orsakade av andra människor. Och imorse fick jag ett sms som fick mig att börja gråta. Ett väldigt udda sms med ett innehåll som jag inte hade kunnat gissa mig till någonsin och som gjorde mig lite rädd. Jag fick ett testamente. Inte direkt vad jag väntade mig…

”Behåll detta sms som min sista vilja ifall något skulle hända mig. Allt jag äger och har ska tillfalla M. De personliga lån jag har blir betalda eftersom de är försäkrade. Företaget vill jag att du driver tills alla lån är betalda. Du får driva det bäst du vill. Du har M´s intresse för ögonen så jag tror att du gör det väl. Du kan givetvis ta ut en skälig lön, dock ej över xxxxx kr per månad. När lånen är borta får du sälja om du vill, men alla pengar ska gå till M, förutom en femtedel som du får ta som arvode til dig själv, dock högst xxxxxxkr. M får tillgång till sina pengar när hon fyller 25år och de ska gå till något bra och inte bara levas på…”

Det är ju bra att han tänker på sin dotter, men jag fick en klump magen när jag läste det och kunde inte hjälpa att jag fällde en tår. Jag vet hur han tänker och tycker egentligen det är bra, men det kom bara som en väldig överraskning. Människor är konstiga…

Borde varit jag

Kommer det att vara du och jag en dag… som går på husvisning?

I lördags gjorde jag ett ryck i lägenheten. Jag började med att städa och hade inte egentligen tänkt göra mer än så. Men en sak ledde till en annan. Och innan jag var klar hade jag sågat till två hyllor och satt upp dem, satt upp en tavellist med tre inramade foton av mig och M ovanför tvn, ett annat foto i hallen och en tavla i vardagsrummet. Förutom en spegel har jag inte satt upp en enda pryl på väggen. Och jag vet varför.

Jag har flyttat så mycket i mitt liv att det tar ett tag innan jag vågar göra mig hemmastadd någonstans. Jag tänker alltid att jag ska ändå flytta snart så det är ingen idé. Men nu tänker jag inte så längre. Och hela min lägenhet är vit, så nu försöker jag få in lite färg. Och lite mer mysfaktor. Personlighet och hemtrevlighet.

När jag var klar var det meningen att jag skulle på en inflyttningsfest. Suget fanns inte alls, men jag kunde inte direkt backa ur så jag gick ändå. Jag gjorde entré genom att stöta i min tumnagel så den vek sig åt fel håll och började blöda. Och den första person jag möter är Kebnes tjej. Jag ville vända i dörren, men såg ganska snabbt att hon var där utan Kebne. Jag har aldrig träffat henne förut och ju längre kvällen led desto mer insåg jag att jag gillar henne. Jag ville så innerligt ogilla henne, tycka att hon var korkad eller konstig eller vad som helst som inte var så smickrande, men det gick inte. Hon är en sån där tjej som man hatar att killar faller för istället för en själv, en sån där som man tänker att det är väl självlklart att han vill ha henne. Blond, liten och nätt och supertrevlig. Nej, jag är inte alls bitter 😛

Och plötsligt säger hon det där som man inte vill höra. Vi ska och titta på hus… Det börjar vara längesen nu, men jag kunde ändå inte hjälpa att tänka att det hade kunnat vara jag, det borde vara jag. När vi träffades var han inte säker på om han ens ville vara kvar här. Nu ska han köpa hus med henne och hennes barn. Bygga bo.

Och i din port har ingenting

förändrats utom just på din

för bredvid ditt namn

står ett namn… till…