Sliding doors

sliding_doors

Jag önskar att jag inte visste…

Kommer ni ihåg filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow? Där hon precis hinner in genom dörrarna till tunnelbanan och kommer hem och hittar sin kille i säng med en annan tjej och så utspelar sig allt efter det scenariot, men efter halva filmen så spolar man tillbaka bandet och visar vad som hade hänt om hon INTE hunnit in genom dörrarna. Igår fick jag en flash av ett sånt scenario i mitt eget liv, fast utan det smutsiga i att hitta min kille i säng med en annan tjej. Jag ska försöka ta er med på en liten resa…

Spola tillbaka bandet till 16 september 2014 då jag skrev Long time, no see. Jag skrev att jag led av en åkomma att falla för otillgängliga män, jag hintade att det fanns någon, men skrev inte mer än så om honom. Så jag gör det nu.

Vi jobbar åt samma arbetsgivare, men hade då inte speciellt mycket med varandra att göra. Jag visste vem han var och såg honom på gymmet ibland. Men någonstans där under våren 2014 började något hända med honom som fick mig att få upp ögonen. Han gick ner i vikt, han slutade snagga skallen och skaffade frisyr och han började utstråla ett självförtroende som fångade min uppmärksamhet. Och jag började märka att han såg mig med. Kanske en effekt av att jag såg honom, men ändå. Det jag konstaterade var att han var en tio gånger hetare och fräschare 46-åring än många killar i min egen ålder. Trots att jag visste att han var gift kom jag på mig själv med att försöka hitta på ärenden som hade med honom att göra. Och till slut började vi prata när vi sågs, skämta med varann när vi passerade och blickarna däremellan blev mer intensiva. Gemensamma intressen och värderingar uppdagades. Jag upplevde det som att mina känslor var besvarade. Jag vet inte om det kan kallas kvinnlig intuition, men jag fick känslan av att hans förvandling i kombination med sättet han såg på mig hade att göra med att hans förhållande inte var bra. Att han var på väg ur.

Sen kom det där jag också skrev om i Long time, no see, att jag kände mig botad från mitt beroende av att vara obotlig och aldrig ge upp och se scenarion som inte fanns i verkligheten. Istället smög sig tankar in att jag förmodligen missuppfattat allt och läst in saker som inte fanns och att jag faktiskt borde ta mitt förnuft tillfånga för att ett förhållande med en gift man kan bara leda till ett krossat hjärta. Den slutgiltiga spiken i kistan kom under en företagsrelaterad fest där vi hamnade i samma bowlinglag(läs: där jag var lekledare och satte oss i samma lag) och vi hade hur trevligt som helst. Ganska flörtigt och busigt. Men det slutade med att han försvann tidigt från festen utan att ens säga hejdå. Då sa jag tack och hej inom mig. Jag skämdes nästan för mitt beteende. Funderade på om jag varit för på och satt honom i en jobbig situation. Att det var därför han gick. Det var i början av oktober 2014.

Veckan efter kom Snickarn in i mitt liv och ni vet ju hur det gick med det. Mannen gammal nog att vara Snickarns pappa fick vara där han var och livet tog en vändning av rang. Kärlek, familj, drömhus på landsbygden, drömliv med friluftsaktiviteter och en framtid där det kommer att finnas fler barn. Ett liv jag älskar.

Spola då tillbaka bandet igen till hösten 2014. Tänk er att jag inte drabbades av det där tvivlet efter den där företagsfesten, tänk er att jag inte gav upp, tänk er jag en sista gång lät mig själv vara Obotlig och pressade undan alla tankar på att allt bara fanns i mitt huvud. Tänk er att Snickarn aldrig kom och att jag väntade bara två månader till. Två månader till… För igår på en arbetsresa till huvudstaden var han med och i väntan på planet hem satt vi och pratade. Då fick jag veta att han i november 2014 lämnade sin fru.

Så tänk er att jag väntade och att jag funnits där när han blev fri. Jag hade mest troligt bott kvar i mitt hus än, kanske med tankar på att en dag slå ihop våra familjer. Jag med M och han med två flickor något år yngre än M, men det skulle inte ha blivit några fler barn. På jobbet skulle det ha snackats en del, men mest troligt inte på ett dåligt sätt. Fast det hade givetvis spekulerats i om jag var orsaken till skilsmässan. Jag hade fortsatt träna och han hade varit min inspiration och PT. Jag hade inte förfallit som jag gjort nu. Jag hade haft ett mer stadsanpassat liv utan skoter och vinterglädje. Jag hade behövt vara mer vuxen än jag är nu. Även om han är ungdomlig för sin ålder så har han levt ett hyffsat långt liv, han har saker att säga och diskutera.

Jag tror att jag hade varit nöjd och lycklig. En snygg vuxen man att åldras med, barn som snart är utflugna där man inte behöver böja om från början, ett lärorikt förhållande som jag gissar skulle ha gett mig stort perspektiv på livet. Jag hade varit en bekväm person i ett modernt hem. Jag hade varit nöjd och lycklig för att jag inte visste annat. Han var perfekt anpassad för det liv jag levde då. Men nu vet jag ju bättre.

Kontentan i Sliding doors var att historien slutade på precis samma sätt, det var bara vägen dit som blev annorlunda. Jag måste erkänna att jag funderade väldigt mycket under resan hem igår. Hur allt skulle ha blivit om jag hade vetat. Var jag en bidragande orsak till skilsmässan? Skulle det ha varit vi nu? Vad fan vill ödet säga med det här? Kunde jag inte bara fått vara lyckligt ovetande!?

När jag kom hem gjorde jag det till ett hus utan Snickarn. Han är i fjällen hela veckan på ett jobb. Dessutom har vintern varit lång och mörk för oss. Arbetet med huset går sakta och känns tungt just nu. Vi kommer inte framåt så snabbt som vi hade önskat och inflyttningsdatum känns längre och längre bort hela tiden. Vi har det egentligen fortfarande bra i själva förhållandet, men huset står där som en stor skugga just nu och jag är rädd att det kommer att ta kål på oss. Hela den biten gjorde såklart att det jag fick veta igår tog större snurr i mitt inre än det förtjänade.

Det är som det är och det blev det av en anledning. Hade jag väntat två månader hade jag antagligen ännu bara väntat. Precis som med Mafi hade jag varit triggern som fick honom att ta sig ur sitt dåliga förhållande, men vad hade jag varit sen? Jag hade kanske hjälpt honom att bli hel efter separationen, men vad hade han sett i mig när han till slut var hel? Jag hade gått samma väg igen och till slut stått där ensam. Igen…

Så det spelar ingen roll om jag hunnit genom dörrarna eller om jag blivit kvar när tåget gick. Jag skulle ändå komma fram till att detta är det liv jag vill leva.

Annonser

Saknaden…

26-april1

Tack för att du finns! Som min trygga hamn…

Jag var i full färd med att måla fasaden på huset. Stod högt uppe på en lite vinglig ställning och fäktades med knotten som bestämt sig för att flytta in i alla hål de kunde hitta, helst ögonen. Då ringer telefonen och displayen visar ett norskt nummer. Det kan i princip bara vara en person. ”Jaha, du svarar i alla fall”, var det första han sa. Jag kunde höra att han druckit. Vi har inte pratat på ungefär ett år. Och vi har inte setts på säkert tre. Han satt hos min bror som nu bara bor en mil bort, men som jag inte pratat med på ett och ett halvt år. Tyckte att jag kunde komma dit. För att inte ha haft kontakt på så länge så verkade de ha jävligt bra koll på vad som händer i mitt liv. Han visste att jag köpt en gård och att jag träffat någon och min bror verkar vara den som berättat. Den bror som inte vill vara min bror. Eller som intalat sig själv att allt är mitt fel, att JAG är den som inte vill. På sätt och vis har han väl rätt, men det var inte så jag kände då när det hände. Då var allt på hans villkor, det var hans val att stöta bort mig. Jag valde bara att inte komma krypande efter.

Så igår kom han förbi, pappa. Fick träffa Snickarn, och sitt barnbarn som han glömmer bort namnet på när han ringer. Han har inte träffat henne på väldigt länge. När de sist sågs var hon ett barn han kunde muta med godis. Nu kunde han knappt fatta hur stor hon blivit. Han fick även träffa min svärmor. Min underbara älskade svärmor som fått höra en del om vår relation och som inte kunde låta bli att komma med en pik. ”Det är ju perfekt att du har husbil. Då kan du ställa upp den här på gården. Det finns ju en del att ta tag i om du har lite att göra.” Jag hade nämligen sagt dagen innan att han aldrig ställt upp med något frivilligt. De få gånger han hjälpt mig har jag fått be på mina bara knän. Och givetvis hade han ju helt plötsligt sååå mycket att göra och skrattade bort det hon sagt.

Vi skulle iväg för att köra M till ett dop så han kunde inte stanna så länge och lika bra var nog det. När jag sen var tillbaka på målarställningen i min ensamhet med knotten som enda sällskap kom tårarna. Det finns inga stunder då jag saknar min mamma så mycket som när jag påminns om vad jag lämnats kvar med…

Trygghet

imagesCA2CU2SR

Kan vi ta hand om henne tillsammans..?

Jag förstår att en del konstnärer och artister är smått galna ibland. Det är då inspirationen är som störst, när livet inte går som man vill, när man mår dåligt, när rösterna i huvudet blir lite väl högljudda. När jag mådde som sämst skrev jag som mest. Orden kom liksom av sig själv i ett flöde som jag i alla fall själv ofta såg som lite vackert även om ämnet var smärtsamt. Att skriva var ett utlopp för allt ont som fanns därinne i bröstet. Men nu när någon suddat ut det onda vill inte orden komma längre, det finns liksom inget behov. Att skriva om rosa moln känns inte lika spännande. Det berör inte mig att skriva om vardagliga saker som inte längre bär spår av ensamhet. För nu finns han där, varje dag, i varje tanke och i nästan varje andetag. Jag är inte längre ensam.

Men även kärleken och lyckan kan skuggas ibland. Av omgivningen och nära familj. Som när man får ett samtal från skolans kurator som är orolig för att min dotter mår dåligt. Då kippar man lite efter andan. För även om mina intentioner och drömmar kommer att leda oss båda på rätt väg så är vägen framåt nu lite krokig och tajmingen för det väldigt dålig. Det vet jag och tar på mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska kunna göra det annorlunda. Kombinationen att sälja det hus vi just fått klart, bo i kartong närmaste året, renovera ett helt annat hus(igen), avstånd till tätort, byte av skola, start på högstadiet, tonårshormoner, inte vilja åka till pappa… Ja, det är helt enkelt inte optimalt. Så kuratorn är orolig. Och även Exet, som har erfarenhet av systrar som mått väldigt dåligt med självskadebeteende och självmordsförsök som följd. Jag tror inte att jag är naiv eller blind när jag säger att jag tror att hon är starkare än så. Jag vägrar måla den fan på väggen. Hon är en introvert tänkare, precis som jag, men hon är starkare än fadersarvet.

Hon oroar sig i förväg för saker hon inte behöver oroa sig för, som vilka tider bussarna går och var hon ska hoppa på och av, och om hon inte vill åka buss, var ska hon då vänta tills jag slutar jobbet. Saker som kommer att ordna sig och som hon kommer att lära sig, saker som inte är aktuella förrän efter ett långt sommarlov. Men jag är ju precis likadan, så jag vet ju. Exet är nog i hemlighet lite glad att problemet kommer från mig för en gångs skull. Sen vi separerade har ju han varit problemet. Så han tycker nog det är lite skönt att få komma in och vara lite av en räddare i nöden, komma med förslag som att han kan ta en lägenhet i vår stad för att sova där ibland med henne om vår nya bostadsort inte blir bra för henne. Vad han inte fattar är att kaoset till trots i vårt liv just nu så föredrar hon ändå det framför att vara med honom. Hon trivs väldigt bra där vi ska bo, hon kan se hela visionen med huset och längtar precis som vi tills det blir klart, hon drömmer om de skotrar, fyrhjulingar och hästar hon kommer att kunna ha och hon fullkomligt älskar Snickarn. Så trots den otrygghet hon känner för att vi återigen flyttar väljer hon hellre det än att vara med sin pappa.

Det är inte en situation jag själv tycker är bra. Jag vet ju av egen erfarenhet hur det kan gå med kontakten med sin pappa. Jag har inte sett min på snart tre år och inte pratat med honom på snart ett år. Och då har hon ändå en pappa som försöker. Men hon vill inte. Hon säger att hon bara åker dit för att hon måste. Så nu önskar jag att jag hade en trollspö som kunde slunga oss ett år fram i tiden då huset förhoppningsvis är betydligt närmare beboeligt än det är nu. Så att jag får tid att reparera det jag kanske har skadat inom henne innan det är för sent, så att jag inte med min egoism har skapat en otrygg varelse…

Divine sorrow

imagesCA5NOVP4

Hur livet kan bli när rätt person tar sig in…

Bollen är verkligen i rullning nu. Mitt hus ligger åter ute på Hemnet efter att vi jobbat på som tokar för att få det färdigt. Sista listen spikades fast i lördags, så nu är det bara att vänta på visning och förhoppningsvis budgivning. Vi hade bestämt oss för att inte börja röra något i ”nya” huset förrän vi var klara med mitt hus, så igår fick vi äntligen sätta igång. Huset är inte bebott sen 1962, men har en hel del möbler och pinaler kvar som vi igår bar ut till bagarstugan på gården. Bara att skriva det där väcker ett leende, bagarstugan på gården… Jag gick omkring där på gården i vårsolen hela dagen och kunde inte sluta förundras över att jag blivit del av något så stort. Stort inte bara till ytan utan än mer stort känslomässigt. Allt runtomkring. En del av en helhet som jag saknat.

Huset med sina skavanker och lite tragiska historia, gården med bagarstuga, ladugård, stall, häbre, timrad smedja. Det är allt mitt! Ofattbart, men underbart. Ju mer snön smälter på gården och avslöjar detaljer desto mer älskar jag det. Här finns ett helt liv av projekt som bara väntar på att få liv igen. Gården är en av bygdens tre första gårdar. Häbret är byggt 1755. Bara det är svindlande att tänka på. Träden det är byggt av måste vara från 1600-talet. Tänk vad dessa träd sett, hur livet var på den tiden, hur det såg ut där då. Huset är förhållandevis nytt. Det ursprungliga huset revs och det här byggdes på gissningsvis 1930-talet. Det tragiska med det hela är att mannen som bodde där sist sköt sig själv med en hagelbössa i ladugården. Sen dess har det stått tomt och väntat.

Det kan kanske låta lite skrämmande och spöklikt, men jag ser det bara som sorgligt. Huset med det bästa läget i hela byn har stått där utan kärlek och förfallit i över 50 år. Och om man ska leka lite medium och öppna sinnet så känns det inte som att det finns något ont där. Bara någon slags längtan efter att få leva igen. Som att det håller andan i väntan på att någon ska blåda liv i det. Och hur jag och vi ska blåsa! Jag ser bara mer och mer saker man kan göra hela tiden. Med huset i sig, med gården, med alla byggnader, med alla gamla saker.

Bygget kommer att vara vårt liv det närmaste året skulle jag tro innan vi kan bo där på riktigt. Vi har bestämt oss för att vi inte ska flytta in förrän vi är helt klara med de delar vi ska bo på. Några av rummen kommer vi inte att göra direkt, men i de rum vi ska göra ska varje list vara uppe innan vi flyttar in, annars blir det aldrig gjort. I mitt hus tog det ju försäljning för att få allt klart. Vi behöver en morot att dingla med i kombination med en snärtig liten piska som viner bakom häcken. Men när det väl är klart att bo i så finns det en oändlighet med projekt att ägna sig åt. Saker jag alltid drömt om, men aldrig riktigt tänkt att jag skulle komma att göra.

Det är inte alls speciellt många år sen mitt liv såg helt annorlunda ut. Nyskild, ensam, arbetslös, fattig, deprimerad. Då hade jag aldrig kunnat drömma om att jag en dag skulle gå omkring på en riktig norrbottensgård tillsammans med någon jag älskar och kalla det mitt. Tänk om jag vetat då det jag vet idag…

Divine sorrow. I thank you for the joy that followed. Back then my friend if I only knew…

Dröm om lantligt

31313_Mauritsgarden_hall

Idag är dagen då allt förändras

Idag är en stor dag. I mitt liv såklart, men kanske ännu mer i Snickarns. Han tycker det är lite läskigt, men tar det ändå med någon slags ro. För det är ett stort steg att ta att binda sig till en gård för resten av livet eller i alla fall de närmaste 20 åren. För idag skriver vi de sista kråkorna och för över köpesumman. Idag blir vi ägare till en 1,5 hektar stor gård i årets by i kommunen. Och de pengar vi lägger ner kommer vi antagligen aldrig att få igen om vi skulle vilja sälja, därför är detta ett stort steg för Snickarn. För vad som än händer i framtiden kommer han aldrig att lämna det där huset. För mig är det fjärde gången så jag börjar få rutin, men förhoppningsvis sista.

Och det här med rutin har jag kommit fram till är en stor tillgång i planerna för hur vi vill ha det. Första gången jag köpte hus var med Exet. M var inte ens ett år, hon tog sina första steg i det huset. Vi köpte det av Exets mamma och på den tiden var vi inte så högavlönade så vi gjorde i princip ingenting i det. Målade lite och satte upp nån ny tapet, men inget större. Och det var inte alls så mitt drömhus skulle se ut. Vi bodde inte där speciellt länge innan vi sålde det och flyttade för att plugga.

När jag pluggat halvvägs flyttade vi tillbaka och köpte hus nr 2. Här gjorde vi desto mer. Bytte fasad från eternit till trä, byggde altan och bytte kök. Vi flyttade dessutom på köket från ett rum till ett annat. Till altanen hade vi hjälp av min pappa, men resten gjorde vi faktiskt själva. Men det var ändå lite budget över det hela. Vi snålade på saker och prioriterade bort och resultatet blev ju såklart därefter. Och när vi var nästan klara och jag var gravid för andra gången kom Exet på att han ville skiljas.

Då köpte jag en lägenhet som jag bytte alla tapeter i. Fick det precis som jag ville ha det och trivdes jättebra, tills jag kom på att jag inte trivdes i staden och tog beslutet att flytta bort, bort, bort så snabbt jag kunde. Efter några flyttar till hittade jag ju det hus jag har nu där jag fick gå lös bäst fan jag ville. Och jag har gått lös! Rivit fyra väggar, bytt kök, bytt i princip hela golvet, satt in en kamin och fräschat upp så mycket jag hunnit. Det tog tre hus att komma på vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, vilka detaljer som funkar, vad som är praktiskt, vad som är onödigt, vad som är livsviktigt och vad som är roligt.

I planerna för det nya huset har jag bättre koll och det är mycket roligare. Det är lustigt hur lätt man kan byta stil dessutom. I huset jag har nu är allt ganska stilrent och modernt, inga allmogelister och krusiduller och det är alltid så jag velat ha det. Jag har längtat efter att få skapa mitt hem precis så under alla år då jag flyttat runt. Men nu köper vi en Norrbottensgård från början av 1900-talet som förtjänar att få vara åtminstone lite tidstypisk. Så nu drömmer jag om vitt och lantligt och rustikt och blir förvånad över mig själv. Givetvis kommer det att bli en blandning av nytt och gammalt, men definitivt inte så slätt och högblankt som mitt hem nu är. Jag längtar att få sätta tänderna i det!

Och imorgon får jag det! Då blir en stor gård med den jag älskar, på en plats jag kommit att älska, min framtid.

The ball is rollin´

imagesCA3RK754

Nu är det på riktigt

Vi hamnade lite i limbo. Något slags stillestånd där inget hände. Det började med att han inte kunde sova en natt och när han sen vaknade på morgonen var det med ångest så stark att han knappt orkade prata eller ta sig ur sängen. Min första tanke i sådana situationer, min instinkt, mina försvarmekanismer, säger mig att snart är jag ensam. Det är sällan logiskt, men det är inget jag kan hejda innan det är för sent. Det är inbyggt som en liten tickande bomb. Så jag trodde ju att han skulle lämna mig såklart. Men när min första panik lugnat sig förstod jag att det handlade om huset, drömhuset som vi hittat. Det blev för mycket för honom, för snabbt. Och det hade jag inga problem att förstå så jag lät honom vara. Sa att inget hus i världen är värd att han mår dåligt. Dessutom vet jag ju hur han funkar, han måste få komma till beslut i sin egen takt.

Så veckorna gick utan att vi ens pratade om huset. Det lutade starkt åt ett nej, men någonstans inom mig hoppades jag ändå att tid var allt han behövde. Ett tag kändes han längre ifrån mig än han varit även känslomässigt. Redan från början har han ju visat sina känslor för mig i både ord och handling, men ett tag dog orden ut. Inga tycker om eller kär eller älskar. Det oroade mig inte egentligen, men det kändes tråkigt och ledsamt. Men jag lät honom vara, ingen press, inga krav, bara ovillkorlig kärlek även om jag inte fick samma tillbaka. Och det lönade sig. Det var som att en spärr släppte en dag. Som att klivet över den där gränsen tog honom lite längre tid, att det var lite som sirap under skorna, och motvind och uppförsbacke. Men när han väl kom upp var det som att något förändrades.

Ni vet den där känslan av ångest när man inte kan ta ett beslut, man velar hit och dit och väger alla fördelar mot nackdelarna och ältar och vrider sig i sömnen. Man fastnar i en ruta och tar sig ingenstans. Egentligen spelar valet mindre roll i slutänden, vilket man än väljer så är det själva beslutet som tar en över krönet, att man tar det istället för att vela. För när beslutet väl är taget känner man sig fjäderlätt och vägen framåt blir mer självklar.

Första gången han sa att han älskade mig är ändå ett tag sen och efter det kom de orden inte igen. Som att han ändå inte var riktigt där trots att han sa det, som att det var ett test hur det skulle kännas att säga och resultatet inte blev  det väntade. Då kom sirapen och motvinden och uppförsbacken. Men när han äntligen nådde krönet kunde jag känna det, känna förvandlingen från att vara kär till att verkligen älska. Jag kunde känna det på sättet han rörde vid mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. När han nästa gång sa att han älskade mig kunde jag känna det ända in i själen. Nu säger han det ofta. Och igår ringde han ägaren av drömhuset och sa att vi efter hårt tänkande vill ha det. Så nu är bollen i rullning.

Det är många beslut att ta och kommer att bli en stor förändring, men tiden det tagit att komma hit har gjort att vi alla nu verkligen vill det här, även M…

Barndomen kommer ikapp

imagesCAHMH9Z2

Din famn, min trygga hamn

Jag vet inte varför, men igår fick jag en liten flashback från min barndom och insåg något som jag inte insett förut. Jag har haft minnen från det, men aldrig rikigt förstått exakt vad det var jag mindes. Jag kommer ihåg att det var en av de helger jag och min bror hälsade på hos pappa. Jag kanske var 7 eller 8 år. Jag kommer ihåg att vi träffade en av pappas vänner som jag minns från när jag var ännu mindre då vi brukade hälsa på hos den vännens mamma och äta bullar. Jag tror vi var i hans lägenhet i något av de lite sämre områdena i Luleå och antagligen dracks det rätt flitigt. Sen har jag en del luckor, men det jag minns sen är att vi – jag, brorsan och pappa, går utomhus i snön och att pappa är arg. Sen får vi sova i ett rum med två sängar någonstans. Varken hos vännen eller hos pappa. Jag har som sagt haft minnesbilder från detta, men inte analyserat det speciellt mycket. Det jag insåg igår är att vi mest troligt hamnade på något slags härbärge eller något annat ställe där de tog emot folk som hamnat lite snett.

Precis där när det blixtrade till av bilder och minnen så började jag förstå hur snett mitt inre egentligen är. Jag har alltid tänkt att jag varit så stark och psykiskt stabil att min barndom inte påverkat mig så som den påverkat min bror, men när minnen plötsligt visar sig som ger en insikter så börjar man ju undra hur mycket som finns där inne som är dolt bakom någon skyddsmur. Finns det minnen jag förträngt eller förvanskat för att de inte ska göra så ont? För att de inte ska förstöra mig. Och varför kom det där just nu?

Min teori är att minnen börjar tränga fram för att jag äntligen känner mig trygg. Jag var trygg med Exet också i princip ända fram till slutet, men när vi träffades hade jag just förlorat min mamma så alla mina demoner på den tiden handlade om sorgen och saknaden efter henne. Det är ju inte förrän efter Exet och alla konstiga relationer sen dess som de här andra demonerna vaknat. Daddy-issues. Rädslan att bli lämnad av alla män som någonsin betytt något. Rädslan att bli lämnad för att jag gör något fel. Den rädslan har krympt till något väldigt väldigt litet sen jag träffade Snickarn. Den kommer nog alltid att finns där i bakgrunden, men tryggheten i honom och det vi har är betydligt större och starkare. Så kanske kan jag bättre bearbeta mina mindre vackra minnen nu.

Minnen av röklukt. Spritindränkta lägenheter. Konstiga människor. Min pappa som skrek och gapade. Slagsmål med unga killar på väg hem från någon fyllefest medan jag och min bror såg på. Hur pappas kvinnas tänder skallrade mot glaset hon drack ur när han slog henne i bakhuvudet vid middagsbordet. Gubben som skrek åt mig att jag var dum i huvudet och behövde en kalldusch för att jag inte visste hur man spelade biljard. Jag var 9 år gammal. Porrfilmerna som pappa hyrde och tittade på när han trodde att jag sov. Spriten jag fick i mig för att hans kvinna sa att det var vatten med salt i istället för att ta glaset ifrån mig. Grannen som hotade pappa med kniv. Pappa som slog sönder kylskåpet.

Jag vet inte varför, men jag kommer ihåg att jag önskade att jag fick åka till pappa ensam någon gång. Utan brorsan. Jag vet inte om jag på något sätt tänkte att allt skulle vara annorlunda då, att pappa skulle bli annorlunda. Bli tvingad att ta sitt ansvar. Men så här i efterhand är jag glad att mamma aldrig lät mig göra det. Brorsan tog nog hand om mig mer än jag någonsin fattade då. Han skyddade mig. Kanske är det därför han är mer skadad än jag, för att han fick se och ta de smällar som han skyddade mig ifrån. Sen blev rollerna ombytta tills jag inte orkade längre. Nu har vi inte pratat med varandra på över ett år. Ingen av dem vet om hur mitt liv ser ut nu, att det äntligen finns en trygg famn att somna i.

Rötterna upp… igen?

imagesCAHVD5P0

Tänk vad det skulle innebära att träffa dig…

Jag har alltid varit en person som gillar att planera långt fram i tiden. Inte för att jag håller mig till det jag planerat, men bara för att jag tycker det är roande för stunden. Sen revideras alltid planerna mer eller mindre. Jag tänker alltid långt fram, spelar upp scenarion i mitt huvud. Man skulle väl kunna säga att jag skulle behöva öva på att leva i nuet, men jag har alltid varit sån här. Gillat att drömma. Exet kunde bli galen på det. Han tyckte att det var bättre att inte drömma för då slapp man bli besviken. En inställning som jag aldrig kommer att anamma.

När jag ännu var singel drömde jag om eget hus och om att bygga en fast punkt i livet. Länge väntade jag på att träffa någon, dels för att jag inte ville göra allt det där ensam och dels för att jag tog in Murphy i beräkningen. Jag tänkte som så att om jag köper hus själv och slutar vänta då kommer jag att träffa någon som redan har hus eller inte kan bo där jag bor av någon anledning och då tjorvar det till allt. Så då väntade jag lite till. Tills jag till slut tog saken i egna händer och köpte hus. Vad hände? Jo, det tog drygt tre månader innan jag träffade någon efter att ha varit singel i sex år. Och till en början så var mitt hus inget problem egentligen då han endast har en insatslägenhet som kommer att bli lätt att sälja, men då finns det andra saker som spelar in.

Han har vuxit upp på landet med stora ytor utomhus, stort garage att skrota i och naturen bakom knuten att jaga i. Han är inte en person som skulle kunna tänka sig att bo hela sitt liv i ett trångt bostadsområde med grannar som klagar på att vi skottar snön mot en del av deras gård som inte används(ja, vi har en sån granne…). Och i mina drömmar är väl inte jag heller det. Det var bara det bästa jag kunde komma på i det läge jag var innan han kom in i bilden. Min mest avlägsna dröm som jag tänkt aldrig kommer att gå i uppfyllelse är att ha en gård där jag kanske en dag kan ha egen häst. En gård lagom nära centralort, men ändå enskild där man kan mysa på sommar som vinter bäst man vill. Med Snickarn skulle jag få ett helt annat liv och har redan fått det till viss del. Så här mycket frisk luft och utevistelse som de senaste månaderna har jag inte fått på flera år. Och ni vet den där avlägsna drömmen..? Den kan nu slå in.

Där han kommer ifrån finns en gård som stått tom i över 40 år. En gård från sekelskiftet någongång med stall, liten ladugård, smedja och bagarstuga. Huset kräver en ganska omfattande renovering, men är i grunden i gott skick och vi skulle få det hela relativt billigt. Snickarn är ju som sagt snickare(duuuhh…säger ju sig självt…) och hans pappa har byggfirma. De har kontakter inom de flesta områden som behövs så redan där ligger vi måååånga steg före en vanlig svenssonfamilj med gårdsdrömmar. Och läget är underbart! Men då finns det ju nackdelar också: jag får tre gånger så lång väg till jobbet och närmaste affär ligger ca 1 mil bort. Det är iofs saker jag kan leva med. Jag kan handla på väg hem från jobbet då jag ändå passerar stan. Men mitt största orosmoln är M.

Hon måste börja åka buss till skolan och kommer att bli lite isolerad från sina vänner. Hon umgås inte jättemycket med dem efter skolan nu heller, men argumenterar att hon kanske kommer att vilja göra det mer framöver. Och det kan jag köpa. Dessutom älskar hon det hus vi har nu och vill inte börja flytta igen när vi just börjat komma iordning efter renoveringen. Det kan jag också köpa och funderar över hur bra förälder jag är om jag drar upp de små rötter vi äntligen börjar få. Hon börjar dessutom komma in i puberteten på riktigt och börjar skaffa sig lite attityd, så min rädsla är att tonårshormoner i kombination med tvångsflytt till landet kan göra att vi förlorar den relation vi har. Hur mycket ska jag ta in hennes åsikter? Min dröm och tanke med det här är ju att det lilla träd som börjat få rötter kan bli ett ännu större träd som står kvar där vi planterar det i all framtid om vi bara flyttar det liiite till. Till en plats där det finns mer utrymme. Är jag galen? Är jag en dålig förälder om jag följer min dröm mot hennes vilja? Ett sånt här tillfälle kommer inte att komma igen och om några år är hon ändå utflugen. Kommer jag att ångra mig då om jag ger efter för henne? Det är inte vid världs ände så vi får skjutsa henne lite mer och hon kan åka med mig till skolan när jag åker till jobbet så hon inte alltid behöver åka buss. Där kan hon själv ha häst om hon vill och hon får vara med på all skoteraktivitet som hon känt sig utestängd ifrån nu. Och huset kan bli så himla fint, tusen gånger finare än det vi har nu. Är jag naiv i mina tankar? Snälla hjälp. Följa min dröm och skapa en stabil grund för efterföljande generationer? Eller låta bli att tvinga min tonåring att flytta ut på landet?

Tre små ord

2013312146393210809514_sbig

Jag började nog tro att jag aldrig mer skulle få höra dem…

Jag har sagt dem förut och menat dem. För mig var de aldrig svåra att säga, men de har alltid haft en djup betydelse ändå. Jag säger det inte lättvindigt, men håller aldrig inne med dem om jag verkligen känner det. För jag har erfarenhet av hur ont dessa ord kan göra. Under hela min uppväxt gick jag utan att höra dessa ord. Jag kände alltid att min mamma älskade mig, det har jag aldrig tvivlat på, men hon sa det aldrig. Inte förrän den dag hon låg i en sjukhussäng, knappt förmögen att prata längre. ”Du vet väl att jag älskar dig över allt annat?” Då visste jag att hon skulle dö. Och då gjorde de orden ont att höra.

Efter det ville jag aldrig hålla inne med det. Jag låter ofta M få höra att jag älskar henne. Jag vill att det ska vara något naturligt utan att vara obetydligt för det. De killar jag älskat efter det(och före) har jag alltid sagt det åt. Och en liten balansgång är det väl att inte vilja säga det för tidigt eftersom det kan sätta lite press på den andra om man inte känner riktigt samma sak.

Med Snickarn började det med att vi sa att vi tyckte om varandra. Sen blev det nykär och kär. Där stannade vi ett tag. Bränd som jag är så ville jag att han skulle säga det först. Både för mitt egos skull, men också för att jag konstaterat att han måste få komma på saker själv utan press. Men för någon vecka sen när vi busade som vi ofta gör så slog han till mig på häcken och jag pep väl lite över det. Då sa han ”den man älskar, agar man”. Älskar du mig? frågade jag då. Älskar du mig? blev hans svar. Jag svarade ja, men han svarade aldrig och sen försvann ögonblicket i annat. Efter det har jag väntat.

Både jul och nyår har jag fått fira i hans närhet. Jul med hans familj och nyår med två andra par i hans umgängeskrets. Så mycket värme i dessa tider var det längesen jag fick känna och jag kunde inte vara mer lyckligt lottad. I  morse klev han upp halv fyra för att åka till fjällen och köra skoter. Jag kunde inte följa med eftersom M har revypremiär och föreställningar hela helgen, så han åkte med fyra kompisar. Lättväckt som jag är vaknade jag när han klädde på sig. Då böjde han sig över mig och borrade in ansiktet i halsen på mig. Och där i värmen från honom och sängen, sömndrucken och med grus i ögonen fick jag höra dem igen. Orden jag inte hört från en kille på närmare sju år. Känslan är obeskrivlig. Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta så jag höll bara fast honom och sa samma sak tillbaka. Jag älskar dig…

Så här är det

imagesCAPP89FC

Det är ungefär nu de brukar börjar försvinna om de ens stannat så här länge. Och den här gången är inget undantag…

Eller nej, så taskig ska jag inte vara 🙂 Skoja bara! För så här är det:

Först stannade ett par skor  kvar när han åkte för att jobba uppe i norr. Bara att se de där skorna stå där bland våra gav mig en lite varmare känsla när jag kom hem. Sen stannade en skjorta och ett par jeans kvar. Skjortan doftade av honom när han inte var där och när jag saknade honom som mest kunde jag ta upp den och hålla den mot näsan och andas in honom. Jeansen var jag såklart tvungen att testa. Det har aldrig funkat förut med andra killar, de har inte gått på. Men de här sitter precis så där snyggt löst som ett par äkta boyfriendjeans ska göra. Därefter stannade en luktagottflaska kvar i badrummet, samma doft som sitter på hans skjorta. En liten indikation på närvaro som varken jag eller M är van vid, men inte har något emot.

Sen vi började träffas har han bara sovit i sin egen lägenhet en enda natt. Förutom de nätter han sovit i norr har han sovit med mig. Han har såklart varit hemma ibland, men inte över natten. Vi åker dit ibland tillsammans på söndagarna när M är hemma och vi vill ta farväl innan han åker och jobbar. Så hans lägenhet står där tom och övergiven. Nu är det arbetsbrist där uppe så han är varslad och hempermitterad fram till jul, sen ska han jobba med sin pappa eller i alla fall på närmare ort. Vilket innebär att han nu kommer vara hemma hela tiden. Så nu har något hänt som jag inte för mitt liv skulle kunna föreställa mig för två månader sen: jag har liksom gått och blivit med sambo.

Jag har alltid varit sån här. När något känns rätt och naturligt ser jag ingen vits med att ta det lugnt bara för sakens skull. Hur ska vi göra det liksom? Ska han sitta i sin lägenhet och jag i mitt hus och längta efter varandra, men inte vara tillsammans bara för att reglerna säger att man inte ska ha så bråttom? Inte ens M tycker det är konstigt. Till en början sa hon knappt hej när han kom och smet in på sitt rum och stannade där tills han åkte. Enda kommunikationen var via sms. Men ganska snabbt har hon släppt sin reservation. Förra söndagen var det som tydligast. Jag och Snickarn låg i sängen och pratade innan hans avfärd. Då kom hon och la sig på min andra sida och pratade med oss. Och för någon dag sen när jag frågade vad hon tycker om att han skulle bo med oss svarade hon med ett skratt att det gör han ju redan.

Han är en rolig prick. Kanske typiskt killar egentligen. Han måste få komma på saker själv. Jag frågade för någon dag sedan om han tänker fortsätta bo i bilen eller om han vill ha någonstans att ha lite kläder. Då började han skruva på sig och tyckte att det är lättare att fly om man bor i bilen. Om jag inte var så säker på honom i övrigt hade jag nog blivit väldigt ledsen och rädd av det, men jag tänkte bara att jag skulle låta det bero eftersom jag börjat fatta hur han fungerar. Det tog bara en dag så frågade han lite försiktigt om han kunde hänga sina jobbkläder någonstans. Sen sa jag nåt om garderobplats och då blev reaktionen ungefär samma som med bo-i-bilen-frågan. Sen igår sa han att han känner sig lite trångbodd i sin väska som alltid ligger på sovrumsgolvet. Då kan man inte annat än att le. Han är så söt när han gör så där. Måste komma på allt själv, jag får inte överrumpla honom.

Lägenheten har han sagt att han ska ha kvar och det tycker jag är klokt. Inte för att jag tror att han behåller den för att han är osäker på oss, men bara för att man är kär behöver man inte vara dum. Har han kvar den om två år så kanske jag börjar fundera. Men så i helgen började han spåna på att renovera köket där för att kanske kunna tjäna lite mer på försäljningen. Så tankar på att göra sig av med den finns där ändå. Han kallade mig sambo för någon dag sedan och säger ”hem” om mitt hus. Jag trodde innan han kom in i mitt liv att jag varit singel för länge för att kunna bo med någon igen. Det var så längesen sist. Men det faller sig ganska naturligt hela tiden med honom. Allt. Och både jag och M lär oss saker hela tiden. Det trodde jag aldrig, att jag skulle lära mig så mycket av någon som är så mycket yngre. Det där med åldern är för den delen något jag börjar släppa mer och mer. Vi synkar som personer och det är allt jag behöver veta just nu.