Butterfly effect

Du sprider glädje i mitt liv. Låt mig göra det samma för dig.

Jag vet inte hur många gånger under de senaste dagarna som jag tänkt att jag ska skriva något. Jag har satt mig ner, öppnat ett nytt inlägg, ibland till och med skrivit någon rad, men alltid suddat ut. Jag tänker mycket och känner ännu mer, men orden vill inte riktigt komma ut. En enda mening summerar allt: det här är inte över än.

Min känsla efter det som hände förra helgen var att jag ville visa honom att jag är okej, att jag trots allt kommer att vara som vanligt, att inget skulle bli jobbigt eller konstigt. För hur det än var ville jag behålla vår vänskap. Till en början fick jag anstränga mig för att få honom att förstå, för att inte undvika mig. Jag sträckte ut handen genom att låtsas som om ingenting hänt och han tog den. Han fortsatte komma upp på lunchen och på något sätt var det verkligen som om ingenting hänt. Vi pratade som vanligt, skämtade, skrattade, kramades när han gick. Och till slut kunde vi även prata om det som blev.

Jag frågade om det kändes lättare nu när han fått ur sig det som tyngt honom. Att träffa dig känns alltid bra, svarade han. Jag vill bara inte att du ska få förhoppningar om något när jag inte själv vet vad jag vill. Vi pratade om hans svårigheter att säga nej, att alltid ställa upp för andra och hans ångest inför att såra och säga saker som tar emot. Han gör saker för andra på bekostnad av sig själv och skämtade om att det tagit honom två år att göra slut av just den anledningen, att han inte kan säga nej. Vi hade ett bra samtal, men det lämnade mig med en ganska jobbig känsla. Hur ska jag någonsin kunna veta vad han gör för att han vill det och vad han gör för att han inte vill vara otrevlig eller inte såra?

Jag tänkte mycket på att hålla mig undan pga. det, men kände samtidigt att jag inte kan eller vill låta honom komma undan så lätt. Det är inte mitt ansvar att räkna ut vilket som är vilket eller hålla mig undan bara för att han kanske gör saker för att inte vara otrevlig. Så länge han fortsätter att komma så tänker jag fortsätta att gå ner. Att fly är bara att ta den lätta vägen. Det vill jag varken göra själv eller låta honom göra. Jag hör inte av mig längre utan nöjer mig med att vi ses på jobbet, vilket jag tror han uppskattar.

När vi sågs igår tappade jag bort mig lite. Jag är van vid att kunna röra vid honom, men som det är nu känns det inte lika självklart. Det glömde jag bort när han låg mot mitt armstöd i soffan och ögonbrynen spretade åt alla håll. Av ren automatik sträckte jag ut handen och strök dem åt rätt håll. När jag kom på vad det var jag gjorde mumlade jag en kommentar om det. Då tittade han upp och sa att jag får peta hur mycket jag vill. När han skulle gå fick jag som vanligt en kram, men han gjorde en juckrörelse som han på skämt brukade göra förut och sa bara ordet ”närhet” när han släppt och börjat gå. Du vet var det finns, sa jag då och log.

Vi sågs på gymmet efter jobbet också. Han var för en gångs skull ensam så jag gick fram och pratade ett tag. Jag ville inte hänga efter honom så jag gick ganska snabbt vidare och koncentrerade mig på min träning utan att fundera desto mer. Imorse när jag var sen till jobbet kom det ett sms. Något han inte självmant skickat på flera veckor. Han deppade över sina pessimistiska och bittra kollegor och bad mig komma och rädda honom. Vi skämtade om dem ett tag tills han var på bättre humör. När han sen kom upp på lunchen fortsatte vi samtalet om bitterhet och risken för att han blir likadan. Min teori är att han påverkas så mycket av dem just nu fär att han är lite bitter över livet i övrigt. För när man är glad kan man stänga ute negativitet på ett helt annat sätt. Då sa han något som fyllde mig med värme: ”Som igår när du kom till gymmet. Då fick jag ett leende på läpparna istället för bitterhet. Jag blev glad av att se dig.” Jag påminde honom om vad jag sagt i somras, att han ska tänka på mig som något som gör honom glad. Det gör jag, sa han då, precis som den kvällen.

De orden gjorde mig så otroligt glad. Min största rädsla har varit att den press han känt i min närhet är det enda han kommer att komma ihåg. Att när han är färdig med den process han befinner sig i bara kommer att förknippa mig med negativa känslor och därför inte söka sig tillbaka och istället söka sig ännu längre bort. Men det känns som att jag börjat hitta min plats i hans liv just nu, mitt syfte en tid framöver, och det är att vara en källa till positiva känslor. En glädjekälla helt utan press. Någon han har förtroende för, som han kan gnälla till, som förstår hans situation på jobbet, som kan skämta bort det bittra och sprida ett leende på läpparna och förhoppningsvis värma upp lite av det kalla som börjat ta sig in i hans hjärta.

Tänk vad en liten sak kan göra stor skillnad i någon annans liv. Hur bitterhet kan sprida sig till någon annans själ. Men också hur något man själv inte ens funderar över kan ge någon annan ett leende de så väl behöver just i den stunden 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s