En sån där dag

Om jag gömmer mig under en filt, hittar du mig då?

Igår var en sån där dag. En dag då man bara vill rulla ihop sig till en boll så ingen kan se en. En dag då man vill komma hem till en öppen och varm famn, någon som stryker en över håret och säger att det blir nog bra. Det var en dag då allt vändes på ända. Jag som invaggats i någon slags trygghet där jag trodde att jag var på väg åt ett håll och så helt plötsligt dyker det upp en korsning där jag inte kan styra själv utan får byta spår likt ett tåg genom att någon drar i en spak. Jag gillar inte såna dagar. De gör mig trött och ensamheten kryper sig på.

En kollega har fått bröstcancer och chefen på den avdelningen vill att jag hoppar in i hennes ställe under hennes sjukskrivning. Om vi bara ser på jobbet i sig så vill jag inte dit alls. Jag trivs bra där jag är nu. Jag har ju precis satt mig under den förbannade korkeken och knappt hunnit lukta på blommorna. Jag vill inte att det ska komma någon och dra iväg mig till någon tjurfäktning. Jag skulle få mer erfarenhet, men jag har ju sakta men säkert smugit mig bort från den sortens arbete. Jag vill inte bli slungad tillbaka dit. Ser man då på den moraliska sidan av saken så känner jag ju mig elak för hur jag tänker. Jag förstår tanken med att vända sig till mig. Det är mycket lättare och vettigare att ta in mig än att ta in någon helt ny. Givetvis känner jag mig smickrad också, men jag ogillar den psykiska utpressningen. Chefen ringde direkt till mig utan att ta upp det med min andra chef först, så nu är det helt plötsligt som att jag är problemet. De slåss om mig, när problemet egentligen inte alls har med mig att göra.

Och alltid, ALLTID, när såna här saker händer på jobbet och jag behöver någon att prata med så är Mafi borta nånstans. Nu är han iväg på den årliga sammankomsten med grabbgänget då de super och äter kräftor. Men via WhatsApp gav han mig en del kloka råd så att situationen kändes liiite mindre ångestladdad. Med tanke på hur han är så blev jag väldigt glad över att han ändå tog sig tid att fundera och svara kloka saker. För jag gissar att han redan då var en bit in i alkoholdimman.

Mitt i all stress kring det här ringde min pappa. Har har varit i grannkommunen i några veckor nu för att jaga. Han bor I Narvik annars och kommer hit kanske två gånger om året. Just nu är han inte min favorit. Jag vet genom brorsans ex att han var hit i somras utan att höra av sig. För två veckor sedan ringde han och sa att de tänkte komma någon dag och hälsa på. Då visade det sig att de redan varit här i två veckor utan ett ljud. Dessutom kunde jag höra på hans röst att han druckit när han ringde. Så när jag såg hans namn på displayen igår sket jag i att svara. Jag var alldeles för uppe i varv för att orka prata, än mindre umgås om det nu var det han ville. Han kan åka tillbaka till norbaggeland och stanna där.

Till råga på allt och alla som misstämde med mig igår så fick jag ett sms av Nya J som hintade att han ville ses under helgen. Min första tanke var: Orkar inte!!!! Sen vill inte. Ibland är han rätt person att hänga med och ligga med, men just nu är han väldigt fel. Jag behöver någon jag känner mig trygg med och det är inte han. Den enda jag skulle känna mig trygg med just nu är i andra änden av landet.