Daddy issues

thCAI9QG0V

Jag börjar sakta men säkert se min längtan efter dig mycket klarare…

Kommer inget, kommer inget, kommer allt… Det är ungefär så jag funkar när det gäller bloggen nuförtiden. Jag skriver inget på väldigt länge och sen när inspirationen kommer så finns det plötsligt så mycket att skriva om att det dräller in flera inlägg på en gång. Idag är en sån dag, så vi tar det djupa och lite mörkare först.

Jag har lärt mig en hel del om mig själv under de fem år jag levt ensam och speciellt under de 20 månader Mafi funnits i mitt liv. Bara senaste månaden har fyllt mig med insikter som förklarar mycket av mina känslor och beteenden. Och i grunden handlar det om rädsla för att bli lämnad. För när jag tänkt efter hur mitt liv sett ut så har de 7 män som jag verkligen älskat, behövt och som varit viktiga på ett eller annat sätt i mitt liv till slut lämnat mig.

Mina föräldrar skildes när jag var 4 och efter det var min pappa aldrig någon riktig pappa. Han har aldrig funnits där för mig. Han har alltid valt sitt eget liv och sina egna behov framför mig. Vi har aldrig kunnat prata om något av verkligt värde. Vi träffas någon gång om året och han frågar då saker om mitt liv, men han minns aldrig svaren. Han vet inte vad jag är utbildad till och han vet inte vad jag jobbar med. Och de få gånger han ringer kan jag höra att han har druckit och i bakgrunden hör jag alltid hans sambo påminna honom om vad hans barnbarn heter. Jag tvivlar inte på att han bryr sig på sitt sätt och jag har valt att inte vara bitter över hans brister som pappa. Jag klarar mig utan honom och tänker inte på allt som varit och är, förutom när han ibland är här på besök. Då blir jag påmind och lite småbitter. Han var här på älgjakt i nästan en månad, men kunde inte få till att träffa mig och M. Han är den man som svikit mig först i livet och fortfarande gör det.

När min föräldrar gick skilda vägar träffade mamma en yngre man som jag nu i vuxen ålder inser att jag formats ganska mycket efter. Han fanns där under hela min uppväxt och som jag tror att jag är ganska lik som person. Inte på alla sätt, men på väldigt många. Han var en ganska reserverad person, men som i rätt sällskap var väldigt varm och rolig. Jag trivdes bra med honom och kan ibland sakna honom väldigt mycket. De separerade när jag var kring 15-16 och sen dess har jag knappt sett honom. Han lämnade ju inte mig direkt, men han försvann ur mitt liv.

När han försvann kom en ny man in i våra liv. Inte på ett romantiskt plan för min mamma, utan mer som en bästa vän. De hade känt varandra sen de var unga, men aldrig riktigt fått ihop det. Han fanns där så ofta att han till slut även blev en stor del av mitt liv. Som en ersättare för den pappa jag aldrig riktigt haft. Han hade inga egna barn och därmed ingen erfarenhet av tonåringar. Jag var väl en vettig tonåring, men samtidigt inte vuxen och till slut gjorde jag honom besviken. Då försvann han. Både ur mitt liv och mammas, precis innan hon blev sjuk. Så när vi båda behövde honom som bäst fanns han inte där. Under närmare 4 år hade vi ingen kontakt alls. Jag minns att jag efter hennes begravning stötte på honom på byn och lät honom veta att jag var besviken att han inte ens kommit dit. Jag vet inte om han minns det och jag gissar att han har en lite annan bild på saken är jag, men det här är hur jag kände och upplevde saker då. Idag är han en väldigt stor del av mitt liv och absolut mer av en pappa och morfar än den biologiska någonsin kommer att vara. Han läser dessutom det här inlägget vilket de övriga aldrig kommer att göra, så jag hoppas han förstår.

När jag var 17 träffade jag en kille som blev min första riktigt stora kärlek. Jag har skrivit om honom förut. Varannan bra, varannan dålig. Han kom efter den första dåliga. Min mamma älskade honom och sa att det kändes som att förlora en son då jag gjorde slut med honom. Efter att hon gått bort började vi under en period träffas igen tills han en dag bara sa att han inte kunde längre. Jag fick aldrig någon förklaring till varför, han bara stängde mig ute och det krossade mitt hjärta. Där väcktes antagligen mitt ganska djupt rotade behov av att alltid få en förklaring, att få ett riktigt avslut för att jag ska kunna gå vidare. För att inte veta varför lämnade en ordentlig tagg i mig som nog aldrig riktigt släppt.

Sen träffade jag Exet och det är ju en historia för sig. Han var mitt allt i sju år och den jag då trodde jag skulle leva resten av mitt liv med, men han lämnade mig när jag var gravid. Ett svek vi egentligen aldrig rett ut efteråt heller.

Jag har aldrig tidigare kopplat ihop bilden på det här sättet, men nu när jag gör det förstår jag ju en hel del av hur jag varit med Mafi, den sjunde mannen jag älskat som försvinner ur mitt liv. Så länge han funnits på jobbet har jag kunnat behålla ett lugn för att jag har alltid vetat att han finns där om jag vill. Jag har bara behövt sträcka ut handen så har han på ett eller annat sätt tagit den. Nu är det inte så längre. Bäst-före-datumet har passerat. Från att ha träffat honom minst en timma om dagen, varje dag, har jag nu fått se honom 50 minuter på 12 dagar. Han kom och åt middag en dag innan sitt nattpass. Han satt bredvid M och åt. De gaddade ihop sig mot mig i ämnet att blomkål är äckligt. Vi åt, pratade och skrattade, precis som en riktigt familj. Och när han gått kunde jag känna den svaga doften av hans rakvatten hänga sig kvar ett tag innan den slutligen avtog. Som en påminnelse att allt bra till slut försvinner…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s