Tre små ord

Jag började nog tro att jag aldrig mer skulle få höra dem…

Jag har sagt dem förut och menat dem. För mig var de aldrig svåra att säga, men de har alltid haft en djup betydelse ändå. Jag säger det inte lättvindigt, men håller aldrig inne med dem om jag verkligen känner det. För jag har erfarenhet av hur ont dessa ord kan göra. Under hela min uppväxt gick jag utan att höra dessa ord. Jag kände alltid att min mamma älskade mig, det har jag aldrig tvivlat på, men hon sa det aldrig. Inte förrän den dag hon låg i en sjukhussäng, knappt förmögen att prata längre. ”Du vet väl att jag älskar dig över allt annat?” Då visste jag att hon skulle dö. Och då gjorde de orden ont att höra.

Efter det ville jag aldrig hålla inne med det. Jag låter ofta M få höra att jag älskar henne. Jag vill att det ska vara något naturligt utan att vara obetydligt för det. De killar jag älskat efter det(och före) har jag alltid sagt det åt. Och en liten balansgång är det väl att inte vilja säga det för tidigt eftersom det kan sätta lite press på den andra om man inte känner riktigt samma sak.

Med Snickarn började det med att vi sa att vi tyckte om varandra. Sen blev det nykär och kär. Där stannade vi ett tag. Bränd som jag är så ville jag att han skulle säga det först. Både för mitt egos skull, men också för att jag konstaterat att han måste få komma på saker själv utan press. Men för någon vecka sen när vi busade som vi ofta gör så slog han till mig på häcken och jag pep väl lite över det. Då sa han ”den man älskar, agar man”. Älskar du mig? frågade jag då. Älskar du mig? blev hans svar. Jag svarade ja, men han svarade aldrig och sen försvann ögonblicket i annat. Efter det har jag väntat.

Både jul och nyår har jag fått fira i hans närhet. Jul med hans familj och nyår med två andra par i hans umgängeskrets. Så mycket värme i dessa tider var det längesen jag fick känna och jag kunde inte vara mer lyckligt lottad. I  morse klev han upp halv fyra för att åka till fjällen och köra skoter. Jag kunde inte följa med eftersom M har revypremiär och föreställningar hela helgen, så han åkte med fyra kompisar. Lättväckt som jag är vaknade jag när han klädde på sig. Då böjde han sig över mig och borrade in ansiktet i halsen på mig. Och där i värmen från honom och sängen, sömndrucken och med grus i ögonen fick jag höra dem igen. Orden jag inte hört från en kille på närmare sju år. Känslan är obeskrivlig. Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta så jag höll bara fast honom och sa samma sak tillbaka. Jag älskar dig…

Det här med biologi

Så länge som jag väntat och helt plötsligt är du bara här…

Det här med biologi och hormoner är en underlig företeelse. Och det har blivit tydligare ju äldre jag blivit. Ni får ta det här med en nypa salt, men tänkte jag inte censurera så mycket av det jag känner och tänker utan bara slänga ut det i luften så får vi se var det landar.

Så länge jag varit ensam har jag inte haft någon större längtan efter fler barn. Jag har alltid sagt att jag är nöjd, men att jag kanske kan tänka mig ett till om jag träffar någon som gärna vill ha. Fast tanken har ändå gett mig lite småpanik. Allt det där med att börja om. När saker slutgiltigt dog med Mafi slog mig sorgen lite med häpnad, för jag kände ganska starkt då att han var min sista chans. Även om jag inte ens visste säkert att jag ville ha den chansen, så blev insikten att det kanske inte blir fler barn väldigt definitiv och smärtsam. Men i takt med att mina känslor för honom ebbade ut dog även sorgen över framtida icke-barn.

När Snickarn började krypa under skinnet på mig så var tanken på barn något som var tvunget att komma på tapeten ganska omgående. Vi var tvungna att vädra det åtminstone. Jag tänkte att det här med barn var en riktig dealbreaker för oss, och det som i slutändan skulle komma att sätta punkt för oss. Mina tankar var att han är så pass ung att det ännu är många år tills han är redo och vid det laget är det för sent för mig. Då skulle det ta slut mellan oss. Då var sorgen inte över icke-barnet utan det faktum att jag skulle förlora honom och frågan om jag verkligen vill ge mig in i något som jag VET att jag kommer att såra mig i slutändan. Vi pratade ju om det och valde trots allt att se var det här leder, jag valde att leva och sluta vänta.

Biologi och hormoner spelar mig ett spratt just nu. För ju mer jag faller för honom, och det gör jag mer och mer för varje dag, desto mer vaknar längtan. Men jag verkar inte vara ensam om det heller. De där tankarna på att han har flera år kvar tills han är redo verkar inte riktigt stämma. Lugn i stormen nu! Vi är nykära och ska givetvis inte kasta oss in något sådant redan, det är inte det jag säger alls. Men jag tror definitivt inte att det handlar om 8-10 år som jag tänkte, utan snarare 1-2. Och det betyder att hoppet för oss tillsammans inte är ute.

Kroppen är en lustig byggnad. Jag är inte en barnmänniska så att jag veknar varje gång jag ser en unge och ska gulla med alla och hålla i dem och liknande. Inte alls! Ibland tycker jag inte ens om ungar. Men jag känner mig själv, därför har jag aldrig sagt ”aldrig” när det gäller fler barn. Jag har sagt ”kanske”, men ”mest troligt inte” och mer och mer ”troligt inte” ju äldre M blivit. Och självklart ju längre jag varit ensam. Däremot vet jag att längtan blivit lite mer vaken när känslor vaknat inom mig för någon. Hormoner är läskiga, tänk hur de kan förändra hur vi tänker och känner och vi kan inte ens ta på dem. De bara smyger omkring därinne och slår till när man minst anar det. Tror ni fan inte att jag gullar lite extra när jag ser en unge nu och tror ni inte att det känns som att dessa ungar dras bara liiiite mer till mig nu än de brukar?! Och nog fastnar jag en sekund extra vid en bild på söta bebiskläder. Det är så jag vill slå mig själv!!

Och som om inte det räckte så blir man schizofren. Jag ska förklara. Våra vänner tjatar ganska ofta om det här med barn, frågar när vi ska skaffa gemensamma och tycker att vi ska tajma det så vi kan göra det samtidigt som dem. Det är halvt på skämt, men ändå inte. Så igår sa de att de ska börja försöka nu och då fick jag panik. Tänkte att det här är ju alldeles för tidigt, och det är det ju. Jag tyckte de kunde vänta nåt år på oss. Sen pratade jag och Snickarn och han sa ”minst” ett år. Då blev jag ledsen!!! Själv får jag panik, men när han håller med då svider det. Kan väl tillägga att det börjar närma sig PMS dessutom, ännu jobbigare hormoner, som gör att jag blir osäker. Som om inte det vore nog så har vi ju ett litet distansförhållande söndag till torsdag då han jobbar uppe i kallaste norr halva veckorna. Det gör ju saken såååå mycket lättare. Slå mig hårt i ansiktet….

Vill hellre vara bitchen

Men stick och brinn hormonjävlar!

Det började bli tydligt under de månader jag träffade Snäckan. Jag hade inte tänkt på det så mycket innan dess. Jag hade känt det rent fysiskt, men psykiskt funderade jag aldrig så mycket på det. Jag gjorde kopplingen efter det första tjafset jag och Snäckan hade som slutade med att jag gjorde slut. Det var som att hitta en länge saknad pusselbit till sig själv som gjorde att allt helt plötsligt blev glasklart. Tre små sketna bokstäver: PMS!!!

Jag har alltid varit rätt förskonad från hormonella problem. Jag har aldrig var speciellt PMS:ig. Jag har väldigt sällan mensvärk och har alltid varit väldigt regelbunden. Jag åt p-piller när jag var yngre, men efter M föddes har jag haft kopparspiral, alltså inga hormoner. Under en period när jag hade problem med spiralen testade jag p-piller igen och klarade inte mer än två veckor. Vet inte om det var åldern eller graviditeten som gjorde att jag inte längre klarade av hormonerna, men jag kommer aldrig testa igen. De senaste åren har jag känt det tydligare på kroppen. Samlar på mig vätska och tappar sexlusten innan mens. Men psykiskt har jag inte tänkt på det. Så när Snäckan kom in i bilden tänkte jag att jag helt plötsligt blivit ett riktigt PMS-monster. Det blev så himla tydlig skillnad. Jag blev nästan helt känslokall, allt bara dog inom mig. Jag irriterade mig på precis allt och ville bara att han skulle försvinna. Så till den grad att jag faktiskt dumpade honom. Sen när mensen kom igång var det som att vända på ett mynt. Sen blev det nästan samma sak igen när det var den tiden på månaden igen.

Nu är prövningen här igen, men nu är det annorlunda. Nu vill jag inte bli av med Mr Handyman utan istället lider jag av väldigt jobbig osäkerhet och ökat bekräftelsebehov. Det är antagligen en kombination av hormoner och att vi börjar komma till ett stadium där jag brukar vilja veta lite mer vad vi är egentligen. Han är svår att läsa och det gör ju det hela ännu värre. Jag vet att jag överreagerar och överanalyserar pga hormonerna, men att veta det gör det inte lättare att hantera ändå. Hela den här grejen är dock ganska intressant när jag tänker efter. Först tänkte jag ju att min PMS blivit värre, sen tänkte jag att den nog inte blivit värre, bara att när Snäckan kom så fick jag någon att rikta den mot, någon som triggade den. Han var ju den första på många år som kommit så nära. Sen slog det mig! Han är ju inte den första. Jag är nästan 100% övertygad att om jag skulle forska tillbaka, schemalägga, tänka efter ordentligt, så skulle de flesta gånger då jag blev osäker på Mafi, de gånger jag fick för mig att ställa alla de där jobbiga frågorna, de gånger jag bestämde mig för att ge upp, de gånger jag grät och svor över honom, de gånger jag skrämde bort honom, sammanfalla under en viss tid i månaden.

Det är en skön känsla att se det klarare, men det är en sjukt jobbig känsla att lida av. Skulle hellre vara en bitch som vill dumpa karlsloken än att vara den här osäkra lilla flickan som är rädd att inte bli älskad…

Romantisk komedi?

Kan du ta tillbaka det som sagts?

För första gången på väldigt länge tvivlade jag inte på hans känslor eller intentioner. Jag tvivlade bara på mig själv. Jag kände hur jag började falla för honom samtidigt som jag kände skräcken dra i mig och säga att jag måste ut. Jag gav mig fan på att inte lyssna den här gången och kände mer och mer att jag ville låta honom veta var mina känslor var på väg.

Jag började min helg med en vinprovning med fyra kollegor. Vi åt italienskt tills vi storknade och jag har inte skrattat så mycket på länge. Hela mitt inre gjorde ont av alla hysteriska attacker under kvällen. Och äntligen hade även jag någon som hämtade mig när klockan slagit. Mina kollegor skojade friskt och tänkte ställa sig i fönstret för att glo på honom, men han förvånade oss alla med att kliva rakt in i ett hus fyllt av främlingar som ekade av skratt som den mest naturliga sak i världen. Då ville jag mer än nånsin säga att jag höll på att bli kär i honom, men jag höll mig.

På lördag åkte vi till Ikea. Där fick jag uppleva ännu en sak jag saknat så länge: någon att dela en helt vanlig lördag med, hålla handen, stjäla en puss bakom någon hylla. Resten av dagen och kvällen ägnades åt mys i hans soffa, middag, film och ännu mer mys. Jag vaknade till doften av kaffe, ägg och bacon. Sen låg vi i hans soffa igen och pratade med hans katt trampandes över oss. Han började prata om rädsla för att vara ensam och hur han glömmer bort att njuta av sin egentid. Då visste jag var vi var på väg… ”Jag är inte redo för det här…”

Han grät och jag grät, men inom mig kände jag något stängas av. En liten brytare som sakta flippade över, lite motvilligt och uppgivet. Släckte ljuset och fällde upp visiret. Nästan så man kunde höra det där ljudet som medeltidens järnportar gjorde när de stängdes för att hålla fiender ute. Han grät i bilen när han skjutsade mig hem, men jag var bara tyst och tom. Nästan lättad. Jag behövde inte längre slåss mot tanken på att vilja fly, det hade han fixat åt mig. Jag tror nästan att jag var lite i chock då jag inte haft ett enda tvivel, då jag inte sett det komma.

Efter en dryg timma skrev han och frågade om han fick komma förbi. Direkt han kom in drog han in mig i famnen och sa att han inte kan ge upp mig, men att han behöver tid och att han inte kan lova något. Vi måste ta det lungt och jag behöver påminna honom att inte rusa på som han gjort. Han skämtade om romantiska komedier och en massa drama, men tyckte att det som hände var en bra sak. Och det hade det kunnat vara. Han lämnar henne, men kommer tillbaka för att han inte kan leva utan henne. Kärleken övervinner allt och de lever lyckliga i alla sina dagar… Men för mig var det inte riktigt så. Det steg jag var beredd att ta innan helgen, att säga vad jag kände, vill jag inte längre. Gränsen är så hårfin. Och nu är jag bara rädd och osäker, en känsla jag levt med så himla länge och inte vill återuppleva. För honom må något ha vaknat, men inom mig har något dött…

Daddy issues

Jag börjar sakta men säkert se min längtan efter dig mycket klarare…

Kommer inget, kommer inget, kommer allt… Det är ungefär så jag funkar när det gäller bloggen nuförtiden. Jag skriver inget på väldigt länge och sen när inspirationen kommer så finns det plötsligt så mycket att skriva om att det dräller in flera inlägg på en gång. Idag är en sån dag, så vi tar det djupa och lite mörkare först.

Jag har lärt mig en hel del om mig själv under de fem år jag levt ensam och speciellt under de 20 månader Mafi funnits i mitt liv. Bara senaste månaden har fyllt mig med insikter som förklarar mycket av mina känslor och beteenden. Och i grunden handlar det om rädsla för att bli lämnad. För när jag tänkt efter hur mitt liv sett ut så har de 7 män som jag verkligen älskat, behövt och som varit viktiga på ett eller annat sätt i mitt liv till slut lämnat mig.

Mina föräldrar skildes när jag var 4 och efter det var min pappa aldrig någon riktig pappa. Han har aldrig funnits där för mig. Han har alltid valt sitt eget liv och sina egna behov framför mig. Vi har aldrig kunnat prata om något av verkligt värde. Vi träffas någon gång om året och han frågar då saker om mitt liv, men han minns aldrig svaren. Han vet inte vad jag är utbildad till och han vet inte vad jag jobbar med. Och de få gånger han ringer kan jag höra att han har druckit och i bakgrunden hör jag alltid hans sambo påminna honom om vad hans barnbarn heter. Jag tvivlar inte på att han bryr sig på sitt sätt och jag har valt att inte vara bitter över hans brister som pappa. Jag klarar mig utan honom och tänker inte på allt som varit och är, förutom när han ibland är här på besök. Då blir jag påmind och lite småbitter. Han var här på älgjakt i nästan en månad, men kunde inte få till att träffa mig och M. Han är den man som svikit mig först i livet och fortfarande gör det.

När min föräldrar gick skilda vägar träffade mamma en yngre man som jag nu i vuxen ålder inser att jag formats ganska mycket efter. Han fanns där under hela min uppväxt och som jag tror att jag är ganska lik som person. Inte på alla sätt, men på väldigt många. Han var en ganska reserverad person, men som i rätt sällskap var väldigt varm och rolig. Jag trivdes bra med honom och kan ibland sakna honom väldigt mycket. De separerade när jag var kring 15-16 och sen dess har jag knappt sett honom. Han lämnade ju inte mig direkt, men han försvann ur mitt liv.

När han försvann kom en ny man in i våra liv. Inte på ett romantiskt plan för min mamma, utan mer som en bästa vän. De hade känt varandra sen de var unga, men aldrig riktigt fått ihop det. Han fanns där så ofta att han till slut även blev en stor del av mitt liv. Som en ersättare för den pappa jag aldrig riktigt haft. Han hade inga egna barn och därmed ingen erfarenhet av tonåringar. Jag var väl en vettig tonåring, men samtidigt inte vuxen och till slut gjorde jag honom besviken. Då försvann han. Både ur mitt liv och mammas, precis innan hon blev sjuk. Så när vi båda behövde honom som bäst fanns han inte där. Under närmare 4 år hade vi ingen kontakt alls. Jag minns att jag efter hennes begravning stötte på honom på byn och lät honom veta att jag var besviken att han inte ens kommit dit. Jag vet inte om han minns det och jag gissar att han har en lite annan bild på saken är jag, men det här är hur jag kände och upplevde saker då. Idag är han en väldigt stor del av mitt liv och absolut mer av en pappa och morfar än den biologiska någonsin kommer att vara. Han läser dessutom det här inlägget vilket de övriga aldrig kommer att göra, så jag hoppas han förstår.

När jag var 17 träffade jag en kille som blev min första riktigt stora kärlek. Jag har skrivit om honom förut. Varannan bra, varannan dålig. Han kom efter den första dåliga. Min mamma älskade honom och sa att det kändes som att förlora en son då jag gjorde slut med honom. Efter att hon gått bort började vi under en period träffas igen tills han en dag bara sa att han inte kunde längre. Jag fick aldrig någon förklaring till varför, han bara stängde mig ute och det krossade mitt hjärta. Där väcktes antagligen mitt ganska djupt rotade behov av att alltid få en förklaring, att få ett riktigt avslut för att jag ska kunna gå vidare. För att inte veta varför lämnade en ordentlig tagg i mig som nog aldrig riktigt släppt.

Sen träffade jag Exet och det är ju en historia för sig. Han var mitt allt i sju år och den jag då trodde jag skulle leva resten av mitt liv med, men han lämnade mig när jag var gravid. Ett svek vi egentligen aldrig rett ut efteråt heller.

Jag har aldrig tidigare kopplat ihop bilden på det här sättet, men nu när jag gör det förstår jag ju en hel del av hur jag varit med Mafi, den sjunde mannen jag älskat som försvinner ur mitt liv. Så länge han funnits på jobbet har jag kunnat behålla ett lugn för att jag har alltid vetat att han finns där om jag vill. Jag har bara behövt sträcka ut handen så har han på ett eller annat sätt tagit den. Nu är det inte så längre. Bäst-före-datumet har passerat. Från att ha träffat honom minst en timma om dagen, varje dag, har jag nu fått se honom 50 minuter på 12 dagar. Han kom och åt middag en dag innan sitt nattpass. Han satt bredvid M och åt. De gaddade ihop sig mot mig i ämnet att blomkål är äckligt. Vi åt, pratade och skrattade, precis som en riktigt familj. Och när han gått kunde jag känna den svaga doften av hans rakvatten hänga sig kvar ett tag innan den slutligen avtog. Som en påminnelse att allt bra till slut försvinner…

Trött

Nu är det din tur att kämpa

Vi var på ett bra ställe innan jag åkte iväg på semestern. Det var en nivå som kändes bekväm och det kändes som att han verkligen villa vara där med mig. Men sen hände nåt… som det nästan alltid gör. Jag fick en halvtimma av hans tid när jag kom hem, men sen fick jag inte se honom på 11 dagar. Några av de dagarna var känslomässigt bland de värsta på väldigt länge. Jag var besviken, ledsen, rädd och så jävla förbannad att jag höll på att gå upp i limningen. Klimaxet kom förra måndagen då han fick sig en ordentlig utskällning, något jag hittills aldrig gett honom trots att han förtjänat det många gånger. Och det var såååå jävla skönt!!!! Jag trodde verkligen efter det att han skulle göra sitt bästa för att visa att han menar det han säger, visa att jag betyder något. Men det tog honom ändå fyra dagar att ta sig iland från stugan för att träffa mig och när han kom var han nästan två timmar sen vilket betydde att vi hade en dryg timme innan han skulle jobba natt.

Jag väntade mig att känna distans från honom för det kändes ju som att hans beteende betydde att han är på väg ut igen. Så jag gjorde inga ansatser till fysisk kontakt. Dels för att jag var arg och dels för att jag inte ville tränga mig på om han inte längre vill. Men han var den som tog första steget. Och när ilskan gått över var det hur mysigt som helst att ha honom här och jag kände igen att han faktiskt verkligen VILL vara med mig. När vi är tillsammans funkar vi på alla sätt och vis, men stunderna är för korta, för få och för långt isär.

Jag är trött. Så ända in i själen och benmärgen trött. Även om vi för stunden är okej, så är jag utpumpad. Tömd på all energi och glädje. Det som tidigare ibland gjorde mig ledsen, men ändå gav mig mer glädje än det tog, har nu börjat närma sig en gräns. Jag har gett det så otroligt lång tid, mycket längre än jag borde ha gett det, men en dag kommer även jag till en gräns där jag inte orkar ta ett enda steg till. Jag är trött på att slåss för oss ensam, trött på att kämpa för att få en plats i hans liv. Trött på att inte veta varken ut eller in. Trött på att bli lyft till sjunde himlen för att sen dumpas för fritt fall sekunden senare. Jag vill det här av hela mitt hjärta, men jag orkar inte slåss mer…

Acceptans

Om jag låter mitt hjärta fladdra fritt, fångar du det då?

Jag vet knappt var jag ska börja. Varje dag den senaste veckan har jag tänkt skriva, men jobbet har tagit upp all min tid så här innan semestern och på kvällarna har jag bara tränat och sen dött i soffan.

Tidigt i veckan skulle det jag ville skriva handla om att acceptera det jag känner istället för att kämpa emot det så som jag försökt göra. Att bara ta ett djupt andetag och låta hjärtat fladdra fritt istället för att med våld försöka låsa in det i en alldeles för liten bur. För när det blev instängt mot sin vilja väcktes ett trots som hos ett litet barn. Jag trodde att buren skulle göra att hjärtat glömde, men istället blev bara minnet starkare och starkare. Så jag gav upp och släppte det fritt. Erkände för mig själv och andra att jag inte kommit över honom ens till en liten del, lät mig själv känna det jag känner och accepterade att det är som det är och att det blir som det är meningen. Kanske får jag vänta lika länge till, kanske vaknar jag en dag och inser att jag faktiskt har kommit över honom. Men från och med nu ska jag sluta kämpa emot trots att han inte är min att älska.

När han gick på semester hade jag en dryg vecka kvar att jobba och jag var beredd på att han bara skulle försvinna, att han skulle vara för upptagen för att ens tänka på mig. Kanske skulle jag få se honom någon kort sväng i fyllan ute på krogen, men inte mycket mer än så. Jag visste ju hur förra sommaren var. Trots att han sa att vi självklart måste ses så trodde jag inte riktigt på det. Men under den vecka som gått har vi pratat i telefon flera gånger och sms:at däremellan. Det som är så himla skönt är just det att vi pratar mer i telefon än sms:ar så jag får höra hans röst. Något har förändrats igen och jag vägrar tro att det bara är önsketänkande eller något jag läser in som inte egentligen finns där. Innan han gick på semester är det något som har ändrats i hans sätt att se på mig, hur han rör vid mig och hur vi pratar med varandra. Men vi har varit igenom det här så många gånger att jag har svårt att lita på min egen magkänsla, att avgöra vad som är verklighet och vad som är önsketänkande för att jag vill att det ska vara så. Ändå har jag valt att låta det som är vara och vänta ett tag till. Jag har väntat så länge redan och jag kan ju ändå inte släppa taget så varför inte våga tro ett tag till. Det kanske är dumt och naivt, men det känns som att kanske när semestern är över och hösten kommer…

Idag, i slutet av veckan, finns det dessutom mycket mer att skriva om som stärker min tro. Helgen som varit är sommarens höjdpunkt här i hålan. För mig startade det på torsdag med hemvändarsupé nere vid älven i goda vänners sällskap. Jag visste att Mafi skulle dit, men jag skulle upp och jobba på fredag och när klockan var halv tolv och han ännu inte dykt upp åkte jag hem. Jag visste att vi skulle ses på fredag kväll då det hela drog igång på riktigt. När jag och Wing woman kom dit var det redan fullt med folk. Vi minglade ett tag innan jag såg honom. Smög på honom bakifrån och smekte honom över häcken. Då stannade han mitt i en mening, vände sig om och slöt mig i famnen. Sen svamlades det på en hel del där med annat folk innan vi stod själva. Jag kommer knappt ihåg hur vi kom in på det, men han sa att han önskar att han träffat mig för tio år sen, att han velat ha mitt liv. Jag tänkte inte så mycket då på vad det egentligen innebar utan tyckte att han borde vara glad att han träffat mig nu. Han sa att jag är bäst i världen, att han berättar saker för mig som han inte ens berättar för sina bästa vänner. Och jag vet ju det, så jag förstår inte vad som är problemet. När vi stor där kom en av hans bästa vänner fram och han presenterade oss. Sa bara mitt namn. Jag har ju alltid trott att han höll mig ganska hemlig. Då tittade killen närmare på mig och frågade om det är mig som han jobbar med. Då vet jag ju nästan vem du är, sa han. Ni jobbar ihop och du är snygg, men så mycket mer ville han inte säga, antagligen av lojalitet, men det värmde min själ att veta att han berättat om mig. Jag frågade Mafi om han gett sina vänner tystnadsplikt, men han bara flinade. Hur som helst kysstes vi i alla fall några gånger innan han som vanligt fladdrade iväg.

Senare såg jag honom hand i hand med en tjej, men när han såg att jag såg släppte han henne. Jag har lärt mig att han omges av ganska mycket småtjejer och i början var det inte alls kul, men med tiden har jag lärt mig att det sällan är som det verkar och att de inte är något hot. Ändå stack det i hjärtat när han i slutet av kvällen lämnade området med samma tjej. Speciellt för att han såg mig och inte sa ett ord. Cykelturen hem var tårfylld och jag förbannade mig själv för att huvudet är smartare än så här, men jag känner mig hjälplös när hjärtat inte går att styra. Jag kom hem, låg på hallmattan ett tag innan jag tog mig upp för att tvätta bort sminket och gå och lägga mig. Jag hade precis lagt mig när telefonen ringde. Jag trodde att jag antingen var för full eller drömde när jag såg hans namn. Han förklarade vem hon var. Han hade sett att jag såg dem gå och var orolig att jag trodde något som det inte var. Det har aldrig hänt förut. Att han ens undrat vad jag tänkt och ännu mindre ringt mitt i natten. Inom en halvtimme var han hos mig och stannade till tre nästa dag. Behöver jag säga att vi inte sov så mycket?

Igår var det då dags igen, men det tog emot att få i sig den där första klunken av dag två. Det släppte dock efter ett tag och underhållningen ute var en definitiv stämningshöjare som jag blev glatt överraskad av då jag hade rätt låga förväntningar innan. Och Mafi var så sjukt snygg i skjorta och kavaj och fluga. Jag fullkomligt älskar hans klädstil. Väldigt modemedveten och med en egen touch. Både till vardags och fest. Någon jag definitivt skulle vara stolt över att ha vid min sida. När vi möttes såg han länge på mig när jag korsade fram mellan alla människor och sen stod vi där och lutade pannorna mot varandra ett tag. Vi pratade och jag fick en puss mitt bland alla hans vänner. Senare möttes vi på dansgolvet. Då började han först gå förbi mig bara, men  när jag vände mig bort och fortsatte dansa tog han tag i min hand och drog mig till sig, gav mig en kyss och en hård kram innan han gick iväg. Jag visste att han skulle på efterfest till kompisen jag pratat med kvällen innan så jag gick hem ensam.

Jag hatar söndagar ensam, det var det som var mest ledsamt med att gå hem själv igår, att jag visste att han inte skulle vara här när jag vaknade. Men för ett tag sen pratade vi i telefon och han tyckte vi skulle ta en båttur eller något imorgon. På tisdag efter lunch går jag på semester och på onsdag morgon sätter jag och M oss i bilen ner till E-tuna och min allra bästaste vän med familj, så vi ville båda hinna ses innan dess. Sen har han ungefär en vecka på sig att sakna mig och tänka över hur han vill ha det…

Din röst i mitt öra

Så här vill jag somna varje kväll…

Gårdagen var en konstig dag. Den startade med lätt frustration över ett lönesamtal, men på samma gång lite trevligt för att jag fick ännu lite mer bekräftelse på att jag är uppskattad på jobbet. Sen dalade humöret efter att Exet spelat lite martyr inför mitt ifrågasättande av hans val. Och så lite sorgsenhet på det då jag kände att det får vara nog med denna sk vänskap som bara duger när han känner sig ensam.

På väg hem från jobbet fick jag förslag om att cykla in på stan för att se på balklänningar på årets studenter vilket gav mig motivation att äntligen laga punkteringen på min cykel som stått oanvänd i flera år. Antiklimaxet som kom när det visade sig bara vara luftbrist och inte hål var nästan skrattretande. Men det sköna i att kunna cykla till stan istället för att alltid ta bilen var ändå värt det.

Sen började överraskningarnas afton. För när vi stod där och såg på både gräsliga klänningar och otroligt vackra klänningar, fula bikinilinjer och djupa solbrännor, då kom det ett sms. Som avslutades med ”jag ringer sen om jag hinner”… Varför då? undrade jag genast och lämnade det hela med tanken att han ändå inte kommer att ringa.

Wing woman som också var sällskapet in på stan har fixat våra midsommarplaner. Killen hon ligger med har en kompis som är singel och hon har funderat länge och väl hur hon ska få ihop oss och nu har hon hittat lösningen. Så på midsommar ska vi åka båt med de två. Hon och ligget är inte direkt officiella. Den lyckligt ovetande kompisen tror att ligget är lite lurig om det hela för att Wing woman ska med, medan han egentligen är lurig för att jag ska med. Ligget är nämligen också med på matchmaking-planerna. Stackars kille! Men han verkar rolig, så det ska bli kul i vilket fall som helst. Jag hyser dock inga större förhoppningar om att det ska klicka på något plan.

Jag somnade efter 22, hyffsat nöjd med dagen ändå, men ändå lite fundersam. 23.30 vaknade jag av ett sms: ”vaken?” Ja, men ni kan väl räkna ut vad svaret blev?! Jag sov ju egentligen, men svarade givetvis JA. Så då ringde han. Jag vet ännu inte varför, men vi pratade i över 45 minuter tills vi båda var för trötta. Så fick jag somna om med hans röst i mitt öra…

Doser av blandade känslor

Du kan bota den obekanta känslan. Så varför gör du inte det?

Den första dosen var en ganska obekant känsla, inget jag brukar uppleva. Någon slags torgskräck eller något åt det hållet åtminstone. Jag åkte ensam in till stan efter jobbet. Fullt av folk överallt eftersom det var ett kulturtjosan vi har varje år. Jag ville se tatueringsmässan, men för att komma dit var jag tvungen att korsa ett litet torg packat med människor. Plötsligt fylldes jag med en jobbigt stor känsla av ensamhet. Som att alla såg mig och tänkte på att jag inte hör till någon, att ingen ens bryr sig om vad jag gör eller var jag är. Det var ingen trevlig känsla alls. Jag tog mig till mässan, men kunde inte riktigt skaka av mig känslan så jag korsade torget igen och tog mig till tryggheten i bilen.

Den andra dosen var ganska mycket bättre och en känsla jag ändå är lite mer bekant med. Känslan när man gör sig iordning för en kväll på stan och känner sig snygg. Nya ljusa jeans, lagom trasiga, genomskinligt aprikost linne med en bandau under och solbrun hud. Känns förbannat skönt att kunna bära upp de kläderna och känna sig bekväm. Tänker aldrig sluta träna!

Den tredje dosen var en ordentlig överraskning. Ren och skär nervositet och upprymdhet inför ett möte jag inte väntat mig. Han kommer från min gamla hemstad och gick i min parallellklass på högstadiet. Då var han störig, jobbig, lite töntig, allmänt känd bland tjejerna som lite äcklig av någon anledning. Jag kommer ihåg det, men inte exakt varför. Han var en riktigt snorunge som jag inte tyckte om. Jag har inte sett honom sen gymnasiet, men insåg för någon tid sen när han la till mig på Facebook och Instagram att jag faktiskt, något motvilligt, tycker att han blivit ganska snygg. Min bästis tyckte jag var knäpp när jag erkände det för henne. Stämpeln man får i den åldern är bevisligen svår att radera, det vet jag ju själv också.

Jag kände på något sätt på mig att han skulle kunna vara ute eftersom jag sett att han skulle på det motor meet som också hölls igår och den första jag såg, när vi efter en halvtimma i kö äntligen tog oss in på utestället, var han. Jag kan inte riktigt minnas om jag nånsin haft ett ordentligt samtal med honom och hans totala öppenhet och ärlighet var en positiv överraskning. Vi pratade lite allmänt till en början, men kom snabbt in på helt andra spår vilket jag gillar, att man inte bara kallpratar. Vi kom in på prat om den ö jag växte upp på och att det finns bra ställen att bada naken på där. Vi var båda med på att göra det nån gång. ”Jag har varit kär i dig sen sjuan…” Jag vet att han hade någon slags crush på mig då, men eftersom jag inte var intresserad så tänkte jag aldrig på hur det faktiskt var. Han sa att jag sagt att jag inte ville ha honom, att han var vidrig och att jag inte skulle ta i honom med tång. Fnissar lite för mig själv 🙂 Stackars kille! Jag minns inte att jag sagt så, men det är inte alls omöjligt. Jag tyckte att han skulle ha lite förståelse för jag var ju ändå bara typ 14. Och då slog det mig att det är 20 år sedan. 20 år!!!! Känns som igår, men ändå ett helt annat liv. Jag tyckte synd om honom för han minns det så ordagrant att det måste ha svidit i tonårshjärtat. Dock verkar han ha kommit över förbittringen för han sa att han lätt skulle sätta på mig ändå. Föreställ er chocken i hans ansikte när jag sa att jag nog skulle sätta på honom också 😀 Men allt roligt har ett slut. Han har flickvän och blev bortplockad från mig av några polare som var på väg hem till grannkommunen. När han kramade mig hejdå viskade han ”en dag ska vi…”

Den fjärde dosen tog udden av den tredje. Jag var glad, upprymd av en harmlös flört, utan en enda tanke på gamla spöken. Då kommer han ut på terrassen och genast är hjärtat på väg ut ur bröstet. Allt fokus på mitt sällskap försvann och det var knappt så jag hörde vad de sa. När han kom fram och drog in mig i famnen kändes det som att han borde kunna känna hur svag han ännu gör mig, hur gärna mitt hjärta ännu vill fläka ut sig och trassla in sig i hans. Han skulle inte vara där! Han har sakta börjat försvinna från mina tankar. Där han förut var i varenda tanke är han nu bara där ibland. Och när jag inte ser honom kan jag ibland låtsas att han inte existerar, men när han är rakt framför mig och rör vid mig kan jag inte låtsas längre. Han fladdrade vidare en sväng, men kom tillbaka när alla var på väg ut. En lång kram igen och det där ljudet han gör när han tycker om något, drog mig närmare och gav mig en puss innan han gick. Så fick jag förvirrad och ensam gå hem och lägga mig i en tom säng…