The ball is rollin´

imagesCA3RK754

Nu är det på riktigt

Vi hamnade lite i limbo. Något slags stillestånd där inget hände. Det började med att han inte kunde sova en natt och när han sen vaknade på morgonen var det med ångest så stark att han knappt orkade prata eller ta sig ur sängen. Min första tanke i sådana situationer, min instinkt, mina försvarmekanismer, säger mig att snart är jag ensam. Det är sällan logiskt, men det är inget jag kan hejda innan det är för sent. Det är inbyggt som en liten tickande bomb. Så jag trodde ju att han skulle lämna mig såklart. Men när min första panik lugnat sig förstod jag att det handlade om huset, drömhuset som vi hittat. Det blev för mycket för honom, för snabbt. Och det hade jag inga problem att förstå så jag lät honom vara. Sa att inget hus i världen är värd att han mår dåligt. Dessutom vet jag ju hur han funkar, han måste få komma till beslut i sin egen takt.

Så veckorna gick utan att vi ens pratade om huset. Det lutade starkt åt ett nej, men någonstans inom mig hoppades jag ändå att tid var allt han behövde. Ett tag kändes han längre ifrån mig än han varit även känslomässigt. Redan från början har han ju visat sina känslor för mig i både ord och handling, men ett tag dog orden ut. Inga tycker om eller kär eller älskar. Det oroade mig inte egentligen, men det kändes tråkigt och ledsamt. Men jag lät honom vara, ingen press, inga krav, bara ovillkorlig kärlek även om jag inte fick samma tillbaka. Och det lönade sig. Det var som att en spärr släppte en dag. Som att klivet över den där gränsen tog honom lite längre tid, att det var lite som sirap under skorna, och motvind och uppförsbacke. Men när han väl kom upp var det som att något förändrades.

Ni vet den där känslan av ångest när man inte kan ta ett beslut, man velar hit och dit och väger alla fördelar mot nackdelarna och ältar och vrider sig i sömnen. Man fastnar i en ruta och tar sig ingenstans. Egentligen spelar valet mindre roll i slutänden, vilket man än väljer så är det själva beslutet som tar en över krönet, att man tar det istället för att vela. För när beslutet väl är taget känner man sig fjäderlätt och vägen framåt blir mer självklar.

Första gången han sa att han älskade mig är ändå ett tag sen och efter det kom de orden inte igen. Som att han ändå inte var riktigt där trots att han sa det, som att det var ett test hur det skulle kännas att säga och resultatet inte blev  det väntade. Då kom sirapen och motvinden och uppförsbacken. Men när han äntligen nådde krönet kunde jag känna det, känna förvandlingen från att vara kär till att verkligen älska. Jag kunde känna det på sättet han rörde vid mig, hur han såg på mig, hur han pratade med mig. När han nästa gång sa att han älskade mig kunde jag känna det ända in i själen. Nu säger han det ofta. Och igår ringde han ägaren av drömhuset och sa att vi efter hårt tänkande vill ha det. Så nu är bollen i rullning.

Det är många beslut att ta och kommer att bli en stor förändring, men tiden det tagit att komma hit har gjort att vi alla nu verkligen vill det här, även M…

Annonser

En tanke på “The ball is rollin´

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s