Rötterna upp… igen?

imagesCAHVD5P0

Tänk vad det skulle innebära att träffa dig…

Jag har alltid varit en person som gillar att planera långt fram i tiden. Inte för att jag håller mig till det jag planerat, men bara för att jag tycker det är roande för stunden. Sen revideras alltid planerna mer eller mindre. Jag tänker alltid långt fram, spelar upp scenarion i mitt huvud. Man skulle väl kunna säga att jag skulle behöva öva på att leva i nuet, men jag har alltid varit sån här. Gillat att drömma. Exet kunde bli galen på det. Han tyckte att det var bättre att inte drömma för då slapp man bli besviken. En inställning som jag aldrig kommer att anamma.

När jag ännu var singel drömde jag om eget hus och om att bygga en fast punkt i livet. Länge väntade jag på att träffa någon, dels för att jag inte ville göra allt det där ensam och dels för att jag tog in Murphy i beräkningen. Jag tänkte som så att om jag köper hus själv och slutar vänta då kommer jag att träffa någon som redan har hus eller inte kan bo där jag bor av någon anledning och då tjorvar det till allt. Så då väntade jag lite till. Tills jag till slut tog saken i egna händer och köpte hus. Vad hände? Jo, det tog drygt tre månader innan jag träffade någon efter att ha varit singel i sex år. Och till en början så var mitt hus inget problem egentligen då han endast har en insatslägenhet som kommer att bli lätt att sälja, men då finns det andra saker som spelar in.

Han har vuxit upp på landet med stora ytor utomhus, stort garage att skrota i och naturen bakom knuten att jaga i. Han är inte en person som skulle kunna tänka sig att bo hela sitt liv i ett trångt bostadsområde med grannar som klagar på att vi skottar snön mot en del av deras gård som inte används(ja, vi har en sån granne…). Och i mina drömmar är väl inte jag heller det. Det var bara det bästa jag kunde komma på i det läge jag var innan han kom in i bilden. Min mest avlägsna dröm som jag tänkt aldrig kommer att gå i uppfyllelse är att ha en gård där jag kanske en dag kan ha egen häst. En gård lagom nära centralort, men ändå enskild där man kan mysa på sommar som vinter bäst man vill. Med Snickarn skulle jag få ett helt annat liv och har redan fått det till viss del. Så här mycket frisk luft och utevistelse som de senaste månaderna har jag inte fått på flera år. Och ni vet den där avlägsna drömmen..? Den kan nu slå in.

Där han kommer ifrån finns en gård som stått tom i över 40 år. En gård från sekelskiftet någongång med stall, liten ladugård, smedja och bagarstuga. Huset kräver en ganska omfattande renovering, men är i grunden i gott skick och vi skulle få det hela relativt billigt. Snickarn är ju som sagt snickare(duuuhh…säger ju sig självt…) och hans pappa har byggfirma. De har kontakter inom de flesta områden som behövs så redan där ligger vi måååånga steg före en vanlig svenssonfamilj med gårdsdrömmar. Och läget är underbart! Men då finns det ju nackdelar också: jag får tre gånger så lång väg till jobbet och närmaste affär ligger ca 1 mil bort. Det är iofs saker jag kan leva med. Jag kan handla på väg hem från jobbet då jag ändå passerar stan. Men mitt största orosmoln är M.

Hon måste börja åka buss till skolan och kommer att bli lite isolerad från sina vänner. Hon umgås inte jättemycket med dem efter skolan nu heller, men argumenterar att hon kanske kommer att vilja göra det mer framöver. Och det kan jag köpa. Dessutom älskar hon det hus vi har nu och vill inte börja flytta igen när vi just börjat komma iordning efter renoveringen. Det kan jag också köpa och funderar över hur bra förälder jag är om jag drar upp de små rötter vi äntligen börjar få. Hon börjar dessutom komma in i puberteten på riktigt och börjar skaffa sig lite attityd, så min rädsla är att tonårshormoner i kombination med tvångsflytt till landet kan göra att vi förlorar den relation vi har. Hur mycket ska jag ta in hennes åsikter? Min dröm och tanke med det här är ju att det lilla träd som börjat få rötter kan bli ett ännu större träd som står kvar där vi planterar det i all framtid om vi bara flyttar det liiite till. Till en plats där det finns mer utrymme. Är jag galen? Är jag en dålig förälder om jag följer min dröm mot hennes vilja? Ett sånt här tillfälle kommer inte att komma igen och om några år är hon ändå utflugen. Kommer jag att ångra mig då om jag ger efter för henne? Det är inte vid världs ände så vi får skjutsa henne lite mer och hon kan åka med mig till skolan när jag åker till jobbet så hon inte alltid behöver åka buss. Där kan hon själv ha häst om hon vill och hon får vara med på all skoteraktivitet som hon känt sig utestängd ifrån nu. Och huset kan bli så himla fint, tusen gånger finare än det vi har nu. Är jag naiv i mina tankar? Snälla hjälp. Följa min dröm och skapa en stabil grund för efterföljande generationer? Eller låta bli att tvinga min tonåring att flytta ut på landet?

Annonser

4 tankar om “Rötterna upp… igen?

  1. Svårt. Och jag tror inte svaret vad du än väljer blir rätt för alla. Men välj. Välj med hjärtat. Och hjärnan. Hitra kompromissen du kan leva med, den kompromiss som blir ditt liv.. Lycka till!!!

    • Inget man gör blir ju rätt för alla så jag måste göra som du säger och välja med hjärtat. Det känns säkert värre för henne nu innan när det bara är en tanke och inte verklighet.

  2. Åh, berättelsen började ju så bra. Själv har jag väl tagit fel beslut relativt min son, men han var nästan 16, och det handlade inte om att flytta. Men det skadade inte vår tajta relation, och han har för länge sen förlåtit mig, eller snarare tyckte han inte det var något som behövde förlåtas.

    Men som sagt, svårt läge. Lycka till med beslutet, och hoppas det blir bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s