Det här med biologi

imagesCATUR3W9

Så länge som jag väntat och helt plötsligt är du bara här…

Det här med biologi och hormoner är en underlig företeelse. Och det har blivit tydligare ju äldre jag blivit. Ni får ta det här med en nypa salt, men tänkte jag inte censurera så mycket av det jag känner och tänker utan bara slänga ut det i luften så får vi se var det landar.

Så länge jag varit ensam har jag inte haft någon större längtan efter fler barn. Jag har alltid sagt att jag är nöjd, men att jag kanske kan tänka mig ett till om jag träffar någon som gärna vill ha. Fast tanken har ändå gett mig lite småpanik. Allt det där med att börja om. När saker slutgiltigt dog med Mafi slog mig sorgen lite med häpnad, för jag kände ganska starkt då att han var min sista chans. Även om jag inte ens visste säkert att jag ville ha den chansen, så blev insikten att det kanske inte blir fler barn väldigt definitiv och smärtsam. Men i takt med att mina känslor för honom ebbade ut dog även sorgen över framtida icke-barn.

När Snickarn började krypa under skinnet på mig så var tanken på barn något som var tvunget att komma på tapeten ganska omgående. Vi var tvungna att vädra det åtminstone. Jag tänkte att det här med barn var en riktig dealbreaker för oss, och det som i slutändan skulle komma att sätta punkt för oss. Mina tankar var att han är så pass ung att det ännu är många år tills han är redo och vid det laget är det för sent för mig. Då skulle det ta slut mellan oss. Då var sorgen inte över icke-barnet utan det faktum att jag skulle förlora honom och frågan om jag verkligen vill ge mig in i något som jag VET att jag kommer att såra mig i slutändan. Vi pratade ju om det och valde trots allt att se var det här leder, jag valde att leva och sluta vänta.

Biologi och hormoner spelar mig ett spratt just nu. För ju mer jag faller för honom, och det gör jag mer och mer för varje dag, desto mer vaknar längtan. Men jag verkar inte vara ensam om det heller. De där tankarna på att han har flera år kvar tills han är redo verkar inte riktigt stämma. Lugn i stormen nu! Vi är nykära och ska givetvis inte kasta oss in något sådant redan, det är inte det jag säger alls. Men jag tror definitivt inte att det handlar om 8-10 år som jag tänkte, utan snarare 1-2. Och det betyder att hoppet för oss tillsammans inte är ute.

Kroppen är en lustig byggnad. Jag är inte en barnmänniska så att jag veknar varje gång jag ser en unge och ska gulla med alla och hålla i dem och liknande. Inte alls! Ibland tycker jag inte ens om ungar. Men jag känner mig själv, därför har jag aldrig sagt ”aldrig” när det gäller fler barn. Jag har sagt ”kanske”, men ”mest troligt inte” och mer och mer ”troligt inte” ju äldre M blivit. Och självklart ju längre jag varit ensam. Däremot vet jag att längtan blivit lite mer vaken när känslor vaknat inom mig för någon. Hormoner är läskiga, tänk hur de kan förändra hur vi tänker och känner och vi kan inte ens ta på dem. De bara smyger omkring därinne och slår till när man minst anar det. Tror ni fan inte att jag gullar lite extra när jag ser en unge nu och tror ni inte att det känns som att dessa ungar dras bara liiiite mer till mig nu än de brukar?! Och nog fastnar jag en sekund extra vid en bild på söta bebiskläder. Det är så jag vill slå mig själv!!

Och som om inte det räckte så blir man schizofren. Jag ska förklara. Våra vänner tjatar ganska ofta om det här med barn, frågar när vi ska skaffa gemensamma och tycker att vi ska tajma det så vi kan göra det samtidigt som dem. Det är halvt på skämt, men ändå inte. Så igår sa de att de ska börja försöka nu och då fick jag panik. Tänkte att det här är ju alldeles för tidigt, och det är det ju. Jag tyckte de kunde vänta nåt år på oss. Sen pratade jag och Snickarn och han sa ”minst” ett år. Då blev jag ledsen!!! Själv får jag panik, men när han håller med då svider det. Kan väl tillägga att det börjar närma sig PMS dessutom, ännu jobbigare hormoner, som gör att jag blir osäker. Som om inte det vore nog så har vi ju ett litet distansförhållande söndag till torsdag då han jobbar uppe i kallaste norr halva veckorna. Det gör ju saken såååå mycket lättare. Slå mig hårt i ansiktet….

Annonser

4 tankar om “Det här med biologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s