I väntan på vaddå?

thCAY20HY4

Livet går ut på att leva, inte vänta…

I flera år har jag väntat på saker. Jag har nog alltid varit sån. När min mamma var sjuk väntade jag med att söka till högskola för att jag ville ta hand om henne. Ett beslut om att vänta som jag aldrig kommer att ångra, men samtidigt så tror jag att hon hade velat veta vad de skulle bli av mig innan hon dog. Jag har funderat på att köpa skoter länge, men tänkt att det kan vänta tills jag träffar någon som har skoter. Samma sak med hus. Jag har velat ha eget hus i flera år, men tänkt att jag ska vänta tills jag hittar en kille att dela allt med. Sen visade det sig att tiden fortsatte att gå medan jag väntade. Tänka sig! Till slut blev jag så pass trygg i mig själv att jag slutade vänta. Först skoter och sen hus. Ett steg i taget har jag slutat vänta och börjat leva MITT liv. Inte det liv jag väntade på att jag skulle få utan det verkliga. Inte det liv där tiden står stilla utan det liv där tiden faktiskt går.

Men så hände det ju då. Det där som inte får hända. Det som börjar som en rolig sak, men som snabbt och förvånansvärt naturligt blir mer än en rolig grej. Där allt är så rätt, men ändå så helt fel. Det är inga spel mellan oss. Inget sånt där som jag blivit så van vid, men avskyr. Ingen osäkerhet, inga tvivel, inget svammel, kring vad vi är på väg att bli. Det är så där som man vill att det ska vara, där man inte behöver analysera sönder allt och får en massa olika signaler som man till slut tolkar precis som man vill för att man inte får några klara svar. Han är väldigt rak och ärlig. Visar och uttrycker sina känslor tydligare än någon annan som funnits i mitt liv de senaste åren. Han är rolig och spontan, men kan även bli väldigt djup och känslosam. Väldigt mycket känslomänniska precis som jag. Och mysig. Rör vid mig vid alla tillfällen han kan hitta och älskar att kramas. Dessutom är han så lång att han kan stå bakom mig och hålla om mig lite ovanifrån, något jag saknat väldigt länge. Och för att vara snickare har han väldigt vackra händer, långa fingrar och så där lagom mycket arbetarkänsla.

Men tiden går med stormsteg. Här kom ett till sånt där avgörande beslut som handlar om att vänta eller inte. Vi har två vägar att gå härifrån. En som leder oss in i ett förhållande där tiden rusar fram, i alla fall för en av oss. Han älskar barn, det vet jag redan. Men han är ung. Och den dag då han vill ha egna är tiden förbi för mig. Så ger vi oss in på den här vägen där klockan slår så vet vi att det en dag kommer att ta slut. Den andra vägen leder ingenstans, bara in i väntan för mig igen. Väntan på en kärlek som kanske aldrig kommer. Jag skrev sist att jag ville ha en kärlek som håller livet ut och det kommer jag inte att få här, men det betyder ju också att jag säger nej till kärlek som kanske kan hålla i flera år till förmån för ensamhet och drömmen om något som kanske inte ens existerar.

Så det lutar åt att jag tar den första vägen. För jag har ju bestämt mig för att inte vänta längre…

Annonser

2 tankar om “I väntan på vaddå?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s