Long time, no see

thCAB6PY4J

Kommer du att välja mig..?

Ja, long time, no see… Både här, och där inne bland känslorna. Jag vet inte riktigt vad som har hänt de senaste månaderna, men en så här stor förändring i mig själv har jag nog aldrig riktigt varit med om. I grunden är jag nog samma Obotlig, men någonstans längs vägen blev jag kanske vuxen. Eller gick för lång tid utan kärlek.

Jag har alltid varit av den fasta övertygelsen att saker sker för att det är meningen och den inställningen gör att jag sällan ångrar saker jag gjort eller beslut jag tagit. Men ibland kan jag känna att det bara är en sak jag gömmer mig bakom för att skydda mitt obotliga lilla hjärta. I fredags ägnade jag en lång stund åt att läsa gamla inlägg och det slutade med att jag grät en hel del. Jag kan göra som jag brukar och säga till mig själv att all den tid jag gav kommer att visa sig vara värt det för att det var meningen att jag skulle vänta så här länge på något mycket bättre. Att jag inte ska ångra något för att det lärde mig en hel del om mig själv. Men när jag läste alla de där inläggen, om alla toppar och dalar och hur han var mot mig, då finns det en del av mig som önskar att jag aldrig träffat honom. Jag var så naiv och förblindad av mina känslor och hoppet om kärlek att jag inte såg det jag borde ha sett. Och jag borde aldrig ha gett det så lång som jag gjorde.

Visst, just det där med tiden kanske var meningen. Kanske just det som är menat för mig inte var redo då, men kanske är det nu eller snart. Hade jag släppt taget ett år tidigare hade livet antagligen lett mig på helt andra vägar än nu. Det är saker jag aldrig kommer att få veta säkert. Det jag dock vet säkert är hur jag idag ser på känslor. Och vem det beror på.

Livet har förändrats för mig. När jag skrev sist skulle jag precis bli husägare. Tiden som gått sen dess har bara bestått av renovering där jag verkligen dränkt mig i projekt och saker att ta tag i. Det går kanske inte fort, men det är mitt. Jag gör saker som folk bara skakar på huvudet åt och inom sig tror stenhårt på att jag kommer att misslyckas. Men jag vet redan att jag kommer att knäppa dem på näsan. Hela den här grejen gör mig så otroligt stolt. Och trots att vi bor i ett byggkaos som inte haft ett riktigt kök sen vi flyttade in i juli så känns det som hemma, både för M och mig själv. Tänk hur det kommer att kännas sen när vi fått ordning om vi redan känner så här.

Stolthet, trygghet, hemmakänsla, närheten till M som bara växer för varje dag som går, det är känslor jag välkomnar med öppna armar. Känslorna som kommer när ögonen öppnas för någon annan; spänningen, nervositeten, förväntningen, pirret, längtan, där är det en helt annan femma. Jag känner igen dem. De finns där just nu, cirklar omkring i bröstet och magen, smyger sig in i tankarna som små troll i skogen, utan att man ser dem, helt plötsligt finns de bara där. Det fanns en tid då jag var beroende av dessa känslor, så djupt nere i träsket att jag skapade scenarion i mitt huvud som inte var sanna, bara för att lura hjärtat att fladdra. Men åren som gått där hela mitt universum fylldes av fel person, tiden som slutade med att jag ändå stod ensam kvar, har botat mitt beroende. Nu känns det mer som effekten av Antabus, fast i lightvariant. När jag känner det där pirret, den där längtan som förut var vacker, grumlas den nu av ett obehag och en stark vilja att kväva allt till döds.

Jag vill inte känna något för någon och speciellt inte för denna person. Jag vill inte gå omkring och fylla mitt hjärta och mina tankar med någon som har potential att skada mig. Tiden då ingen fanns där har varit så underbart skön. Och även om jag vet att dessa känslor skulle kunna bli det bästa i mitt liv om allt bara klaffade så vill jag bara gå och gömma mig just nu. Jag kommer alltid att tro på kärlek, det har inte förändrats. Jag tror på tvåsamhet och att hitta någon att leva med för resten av livet, men sex år av bedrövligt singelliv gör att jag inte tror på det för min egen del. Jag är för rädd. Och jag mår för bra utan känslor för någon. Och sist jag försökte gjorde för ont.

Men jag lider av en åkomma. Det mest störda med det hela är ju att jag är fullt medveten om den. Självuppfyllande profetia eller nåt åt det hållet. Jag vill inget hellre än att hitta någon att leva med. Jag är livrädd för att inte bli vald för det känns som att jag blivit bortvald hela mitt liv. Vad är det då för slags män jag faller för? Jo, de otillgängliga. För att de helt enkelt är upptagna, eller för att de inte är redo för ett nytt förhållande eller för att de varit singlar för länge för att kunna släppa in någon i sitt liv. Det slår fan aldrig fel. Det är ju som upplagt redan från start att de inte kommer att välja mig. Men jag antar att jag fortsätter för att jag en dag vill kunna vända trenden eller nåt. Bevisa för mig själv att jag faktiskt var värd att älska, värd att ändra sitt liv för. Att få känna att någon en dag faktiskt väljer mig trots allt.

Annonser

2 tankar om “Long time, no see

  1. Tack för uppdateringen! Jag tror på att du kommer att fixa renoveringen. Jag växte också när jag skaffade hus. Tror det blev ett lyft för sonen också.

  2. Ping: Sliding doors | Obotlig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s