Vuxenpoäng

imagesCAW3II13

Nu startar en ny fas i mitt liv…

Jag har inte skrivit på långt över en månad. Det känns konstigt, men behovet finns liksom inte där längre. Stormarna i mitt hjärta och i min själ finns nästan inte längre. Så stabil i sinnet som jag är nu har jag nog aldrig varit. Jag är tillfreds, med mitt liv och med mig själv. Lite sörjer jag ännu min ensamhet, att jag aldrig hittat det jag sökt, någon att dela livet med, men som med all sorg avtar den med tiden. Den blommar upp ibland i situationer som påminner mig om stunder eller platser där jag känt kärlek, men den försvinner ganska snabbt igen.

Jag har nog sagt det hur många gånger som helst genom åren, som snart går in på det sjätte sen jag började skriva, att jag alltid haft hopp och tro att jag en dag ska hitta kärlek. Det finns ju en anledning till att jag kallar mig själv Obotlig. Jag vet att jag förtjänar det och jag vet att jag skulle ge allt i en relation. Men för första gången kan jag helt ärligt säga att jag inte längre tror på kärlek. Jag tror på kärlek i den bemärkelsen att jag vet att den existerar, jag har själv upplevt den, jag ser den hos andra, men jag tror inte längre på den för min egen del. Jag tror inte på att jag kommer att hitta någon som älskar mig lika mycket som jag skulle älska honom. Inte för att jag inte tror att jag går att älska, utan för att det helt enkelt inte verkar finnas i mina kort. Och det inget jag säger i affekt eller för att jag vill vara dramatisk på något sätt, jag gråter inte, jag skriker inte, jag kastar mig inte ner på knä och förbannar högre makter för att ingen någonsin kommer att älska mig. Det är ett lugnt konstaterande bara. Det är en sorg, men en sorg jag accepterat.

Jag har ett bra liv. Trots brist på livspartner och brist på nära familj, så klarar jag mig bra. Jag har ett jobb jag älskar, både för att det utvecklar och utmanar mig för varje dag och för de kollegor jag har. Jag har en lön som gör att jag aldrig behöver oroa mig ekonomiskt. Jag har vänner som jag vet finns där för mig när jag behöver dem, de är den familj jag saknar. Och jag har min älskade dotter, som mer och mer blir mitt allt. Utan henne skulle mitt liv vara tomt. Dessutom har det äntligen hänt! Om en vecka blir jag ägare till det hus jag lade bud på i januari. Mitt helt egna hus. Och det kunde nästan inte komma på en bättre tid. Allt klaffar perfekt! Semestern som börjar om 10 uppstigningar ska ägnas åt att renovera köket så att det förhoppningsvis är klart när vi flyttar in 1 augusti. Fast jag känner ju mig själv. Vi kommer att flytta in tidigare bara för att vi vill 🙂 Trots byggkaos. Vi har väntat så länge nu.

Så som sagt, mitt liv är bra. Jag MÅR bra. Jag är tillfreds, lugn och nöjd. Jag kommer alltid att sörja den saknade pusselbiten, så Obotlig är jag ändå, men jag gläds ändå åt att jag faktiskt kan släppa den del av min längtan som gjorde mig svag och orolig i själen. Längtan finns där och kommer alltid att finnas där, men den är idag så mycket lättare att bära…

Annonser

3 tankar om “Vuxenpoäng

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s