Blod tjockare än vatten

blod

En trasig historia som du kanske får höra en dag, kanske inte 

När vi växte upp var han den stökiga och jag den snälla. Han blev byns svarta får, den som fick skulden för allt. Oftast var han väl också skyldig, men inte alltid. Till slut kom han antagligen till punkten där han tyckte att han ändå blev beskylld för allt så då kunde han lika väl gör det. Han var lättpåverkad av grupptryck och hamnade lätt i situationer han inte kunde ta sig ur. Jag var mammas flicka. Den snälla, lugna och duktiga som aldrig hamnade i trubbel. Ingen behövde någonsin oroa sig för mig. Han var dyslektiker och borde ha blivit diagnostiserad med någon bokstavskombination, medan jag var bäst i klassen och knappt behövde anstränga mig för det. Han gav vår mamma gråa hår och hjärtesorg, och jag tror att det kan ha varit att se henne i förtvivlan gråta över sin son som gjorde att jag aldrig gav henne en anledning att gråta över mig. Han var ett litet monster i tonåren, jag däremot hoppade över allt vad tonårsrevolt hette. Han självmedicinerar sig med alkohol och även i perioder med diverse droger, medan jag själv aktar mig noga för att dricka ens en klunk för mycket så jag tappar kontrollen. Jag växte upp till en ansvarsfull person som endast har fått en bältesbot, han har suttit i fängelse två gånger och haft fotboja flera gånger. Flera fall av misshandel, grov stöld, bilstöld, olovlig körning, fyllekörning osv.

Hela mitt liv har jag gått omkring med en gnagande skuldkänsla över att jag blev som jag blev när han blev som han blev. Han blev precis som vår pappa och jag fick allt från mamma. Livets lott är orättvis och allt det där har jag lagt på mig själv. Jag har känt att det ligger på mitt ansvar att rädda honom från sig själv för att hans lott blev så mycket tyngre än min. Jag har tänkt att jag måste, borde, ska finnas där alltid vad som än händer för att han är min bror och blod är tjockare än vatten. Men blod är inte tjockare än vatten…

Han skyller allt som någonsin hänt i hans liv på sin uppväxt. En alkoholiserad pappa som misshandlade vår mamma, som hotade henne med hagelbössa, som struntade i oss, som alltid var full när vi hälsade på, som ringde i fyllan och pratade skit om mamma, som vandaliserade mammas nya killes bil, som bankade bakom dörren med en kniv i handen. När han kom över separationen var han mest bara frånvarande hela vår uppväxt. Jag såg det som en välsignelse, jag hade allt jag behövde i mamma och hennes kille, men min bror såg det inte så. Sen blev mamma sjuk. Jag var där varenda dag och såg henne sakta dö framför mina ögon, medan han inte var där knappt alls. och var han det så var det för att han behövde något, pengar eller någonstans att bo. Ändå är det han som fortfarande i fyllan lipar och beklagar över sig hur svårt han tagit hennes död och hur det gjort hans liv ännu lite sämre. Det kanske låter hårt och kallt, men skärp dig! Jag var också där, det var inte bara hans uppväxt, det var även min. Och även om jag kanske som person hade lite andra förutsättningar än han så är det ändå samma gener och samma miljö. I slutänden är det ett val man gör.

Han har alla möjligheter i världen till ett bra liv. Han har ett bra jobb som han tjänar väldigt bra pengar på om han bara skulle sköta det och sen sköta ekonomin, istället skiter han i jobbet när det inte passar honom och slösar upp sina pengar direkt de kommer in på skitsaker. Han har en söt liten dotter som han struntar i och ger en uppväxt precis som den han själv säger att han hatade. Han super och tycker synd om sig själv trots att han egentligen inte har nåt att lipa över. Men allt är alltid någon annans fel, aldrig hans.

En period för några år sedan började vi få en väldigt bra relation, men sen gick allt snett av flera olika anledningar. Och han kan inte se sin egen del i det alls, han skyller allt på sitt ex som han anser har vänt mig emot honom och han skyller även på mig, att jag inte bryr mig. Allt jag nånsin gjort är att bry mig. Men det räcker nu. I december fyllde han fyrtio och jag hade ångest i flera månader för att jag visste att han skulle vilja att jag kom på hans fest. Och jag vet hur dessa fester brukar se ut. Flytande. Ångest. Sentimentalitet. Tycka synd om sig själv. Beklagande. Bråk. Skrikande. Gråt. Slockna på golvet med en flaska i handen. Och när dagen kom blev min räddning M som skulle vara hemma eftersom hon sedan skulle vara hela jul och nyår hos Exet. Jag hade en legitim anledning att inte närvara, men han ser det inte så. Från gemensamma vänner har jag hört att han är sur för att jag inte kom. Vi pratar inte längre och för några dagar sen upptäckte jag att han tagit bort mig som vän på Facebook. Det är nästan skrattretande. Det låter så löjligt när man säger det, men för honom är det en tydlig markering. Du är inte längre min syster…

Här borde jag kanske gråta och känna att jag måste göra något åt saken, att jag måste fixa det, rädda vår relation. Han är ju ändå min bror, blod är ju alltid tjockare än vatten. Men blod är inte tjockare än vatten. Det räcker nu. Och för första gången i mitt trettiofemåriga liv känner jag inte längre skuld och dåligt samvete. Folk får tycka vad de vill, men jag svär mig fri nu. Släpper det som alltid bara gett mig sorg. Både han och pappa. För min pappa har jag inte heller hört av på snart två år. Och helt ärligt så bryr jag mig inte längre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s