Bara vindpustar

Fjällen

Tänkte att en uppdatering kanske är på sin plats, om det nu ännu finns någon som läser.

Tonårsdrömmen försvann som en bubbla som spricker. Helt plötsligt är den bara borta utan ett spår. Han kom hem från sin resa och skrev att han har tankarna på annat håll, att det hänt en del tråkigheter, men ville inte säga vad det handlade om. Sedan dess har vi inte hörts och jag tvivlar på att jag nånsin kommer att förstå vad som hände. Ett sånt antiklimax att jag inte vet riktigt vad jag ska tänka.

Sen dess har jag hunnit ha en söndagssnabbis med Mr Handyman. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men han kom och 25 minuter senare åkte han igen. Och jag upptäckte till min lättnad att det inte rörde mig i ryggen det minsta för jag känner absolut ingenting för honom längre förutom att han är ett bra ligg.

Helgen efter det lastade jag min skoter och några dunkar bensin och åkte med Wingwoman och hennes kille till fjällen. Bodde på fjällstation, körde skoter hela helgen, grillade korv ute, njöt av fjällvyerna i solen och bara andades. Sen fick skotern ställas undan inför sommarsäsongen för här är det nu vår på riktigt.

Påsken spenderades hemma med M då vi i princip inte gjorde ett skit. Hon har ju blivit värsta bokslukaren så vi läste hela helgen. Första gången på länge som jag verkligen kände mig ordentligt utvilad då helgen var över. Så utvilad att jag tog mig till gymmet på tisdag morgon. Där har jag inte varit på några veckor nu pga roterat bäcken och slemsäcksinflammation på baksidan av ena knäet, men nu börjar det ordna upp sig så även imorse var jag där. Morgonträning ska nog bli min nya grej. Lite folk,och så har man gjort bort det och behöver inte ha ångest för hur man ska hinna eller orka ta sig dit.

Husköpsplanerna ligger i träda då säljaren inte vill godta mitt bud och den andra budgivare som nu finns inte lägger högre heller. Börjar bli mer och mer sugen på en stuga istället, men det finns så lite att ens titta på att jag nog får ge upp den drömmen. Den var ju som störst när Mafi fanns i mitt liv och nu är han borta helt. Vi hörs knappt längre och jag har inte sett honom på flera månader. För någon dag sedan pratades det om honom i fikarummet och i ord som gjorde lite ont trots att de var väntade: han har träffat någon. Det svider även nu när jag skriver det och det antar jag att det kommer att göra ett tag till.

Men kontentan av det hela här är att jag mår bra, bättre än jag gjort på länge. Det är skönt! För jag är äntligen där igen, där jag mår som bäst och är mest stabil i psyket och känslostormarna sällan är mer än en liten vinspust. Det tragiska med det hela är dock att jag bara känner så här när det inte finns någon i mitt liv att känna något för. Ska det verkligen behöva vara så? Fan vilket tråkigt liv…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s