Rädsla större än hopp

thCA44GRO7

Hjärtat glömmer

Jag minns inte hans ansikte om jag inte ser på en bild. Hur han såg ut när han log eller skrattade. Om hans ögon glittrade eller hur många skrattrynkor som kom fram. Jag minns inte hur han såg ut när han rörde på sig. Min näsa kommer inte ihåg hur han doftade. Mina öron kan inte minnas ljudet av hans röst. Mina händer kan inte komma ihåg hur han kändes och mitt hjärta kan inte längre känna dunkandet från hans. Det enda jag minns är hur mycket alla sinnen tyckte om vad de förnimmade i hans närvaro. Jag minns vad han fick mig att känna när jag var med honom och allt jag hoppades skulle kännas i framtiden.

När man skapat band mellan varandra glömmer man inte så lätt. Ju längre tid man funnits för varandra, desto längre tid tar det att glömma. Alla de små sakerna som man tycker är obetydliga bildar små trådar som tillsammans blir ett tjockt, tvinnat rep som få saker kan kapa av. Då spelar tid och avstånd mindre roll. Alla de där små trådarna är kopplade till olika känslor och minnen som gör att bara ett litet lätt ryck tar en tillbaka till stunden då de skapades och man minns allt.

Men för oss som inte hunnit skapa dessa trådar är tid och avstånd förödande. Då glömmer hjärtat och alla sinnen och till slut finns inget kvar som håller en tillsammans. Man tycker att man inte känner något och att träffas blir till slut inte viktigt längre. Det var det jag var rädd för och kände var nära att hända. Och nu har det hänt. Han fanns kvar på avstånd ett tag till efter min Sthlmsresa och det förfärliga samtal vi hade då, men vi har inte setts. Jag gissar att allt han minns av mig nu är det samtalet och känslan han fick då. Allt det bra är förmodligen borta. Igår valde han att inte heller träffa mig igen.

Han säger att det är för att hans dotter mår dåligt och han måste finnas där för henne, har inte ork till något förhållande. Känner sig stressad och mår inte heller speciellt bra. Det som känns mest tråkigt i allt det här är att han verkar ha sett mig som ytterligare en börda istället för en källa till energi. Han släppte aldrig in mig och valde aldrig att försöka prata med mig utan valde istället att lämna mig bakom sig. Nu är jag ju inte dummare än att jag förstår att inte allt beror på dottern, men det är inte mycket jag kan göra längre.

Han är till och med mer sluten som person än jag är och har nog väldigt svårt att förändra sig för någon annan. Han har varit ensam för länge. Hade han bara lärt känna mig så hade han sett att jag verkligen är någon man kan prata med och luta sig mot. Det är ju det jag vill vara för någon. En källa och inte en börda. Så sjukt tråkigt att det ska sluta så här. Det gör ont i mig. Inte så mycket för honom personligen utan för hela utsikten av kärlek som kunnat bli. För nu orkar jag inte längre. Jag vill inte. Jag törs inte. Bara tanken på att träffa någon och känna glädjen det kan ge skrämmer mig. För alltid efter att glädjen vaknat drabbas jag av smärtan när de går. Rädslan för smärtan är nu större än hoppet inför glädjen…

Annonser

En tanke på “Rädsla större än hopp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s