Vill hellre vara bitchen

l_96595820-8d10-11e1-b6d5-efae15d00001

Men stick och brinn hormonjävlar!

Det började bli tydligt under de månader jag träffade Snäckan. Jag hade inte tänkt på det så mycket innan dess. Jag hade känt det rent fysiskt, men psykiskt funderade jag aldrig så mycket på det. Jag gjorde kopplingen efter det första tjafset jag och Snäckan hade som slutade med att jag gjorde slut. Det var som att hitta en länge saknad pusselbit till sig själv som gjorde att allt helt plötsligt blev glasklart. Tre små sketna bokstäver: PMS!!!

Jag har alltid varit rätt förskonad från hormonella problem. Jag har aldrig var speciellt PMS:ig. Jag har väldigt sällan mensvärk och har alltid varit väldigt regelbunden. Jag åt p-piller när jag var yngre, men efter M föddes har jag haft kopparspiral, alltså inga hormoner. Under en period när jag hade problem med spiralen testade jag p-piller igen och klarade inte mer än två veckor. Vet inte om det var åldern eller graviditeten som gjorde att jag inte längre klarade av hormonerna, men jag kommer aldrig testa igen. De senaste åren har jag känt det tydligare på kroppen. Samlar på mig vätska och tappar sexlusten innan mens. Men psykiskt har jag inte tänkt på det. Så när Snäckan kom in i bilden tänkte jag att jag helt plötsligt blivit ett riktigt PMS-monster. Det blev så himla tydlig skillnad. Jag blev nästan helt känslokall, allt bara dog inom mig. Jag irriterade mig på precis allt och ville bara att han skulle försvinna. Så till den grad att jag faktiskt dumpade honom. Sen när mensen kom igång var det som att vända på ett mynt. Sen blev det nästan samma sak igen när det var den tiden på månaden igen.

Nu är prövningen här igen, men nu är det annorlunda. Nu vill jag inte bli av med Mr Handyman utan istället lider jag av väldigt jobbig osäkerhet och ökat bekräftelsebehov. Det är antagligen en kombination av hormoner och att vi börjar komma till ett stadium där jag brukar vilja veta lite mer vad vi är egentligen. Han är svår att läsa och det gör ju det hela ännu värre. Jag vet att jag överreagerar och överanalyserar pga hormonerna, men att veta det gör det inte lättare att hantera ändå. Hela den här grejen är dock ganska intressant när jag tänker efter. Först tänkte jag ju att min PMS blivit värre, sen tänkte jag att den nog inte blivit värre, bara att när Snäckan kom så fick jag någon att rikta den mot, någon som triggade den. Han var ju den första på många år som kommit så nära. Sen slog det mig! Han är ju inte den första. Jag är nästan 100% övertygad att om jag skulle forska tillbaka, schemalägga, tänka efter ordentligt, så skulle de flesta gånger då jag blev osäker på Mafi, de gånger jag fick för mig att ställa alla de där jobbiga frågorna, de gånger jag bestämde mig för att ge upp, de gånger jag grät och svor över honom, de gånger jag skrämde bort honom, sammanfalla under en viss tid i månaden.

Det är en skön känsla att se det klarare, men det är en sjukt jobbig känsla att lida av. Skulle hellre vara en bitch som vill dumpa karlsloken än att vara den här osäkra lilla flickan som är rädd att inte bli älskad…

Annonser

2 tankar om “Vill hellre vara bitchen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s