Systemåterställning

systemgendannelse

Nu får det vara nog med virus i systemet…

Jag tyckte ju att det där med att sitta upp på hästen igen direkt efter att jag fallit av skulle vara en bra idé. Och på ett sätt var det väl det, men inte på det sätt jag önskade. Han var trevlig och tiden gick hyffsat snabbt, det blev inte något pinsam tystnad eller speciellt krystat samtal, men jag kände ganska snabbt att det inte kändes som jag hade önskat. Att vi var väldigt lika till sättet blev en nackdel då jag vill ha någon som tar mig ur min trygga bubbla. Han ville nog lite samma sak och jag känner mig själv, jag behöver någon som drar mig. Jag vill inte vara den som drar. Sen blev han väldigt intensiv efter att jag åkt och det blev spiken i kistan för hans del, sånt klarar jag inte av.

Jag gjorde en upptäckt på vägen hem som var ganska intressant. Ni vet när man har en dator som börjar bete sig lite underligt. Saker fungerar inte riktigt som det brukar, inställningar ändras utan att man gjort något, program öppnas som man inte valt själv osv. Först försöker man spåra orsaken, funderar på om man installerat något program som förstört någon inställning, man kör en viruskoll, raderar onödiga saker. Men sen när det ändå inte löser sig så finns det sån där fiffig sak som heter systemåterställning där man återställer datorn till en punkt bakåt i tiden där saker fungerade. Jag kom på att min kropp har någon slags inbyggd automatisk systemåterställning som kickar in när saker går fel och inte fungerar som det ska. På både gott och ont. När det sket sig med Snäckan hade mina känslor en liten tendens att söka sig tillbaka till senaste punkt där jag fungerade någorlunda, den trygga punkten där Mafi fanns i mitt hjärta. Det var då jag bestämde mig för att inte falla för det lilla tricket, såg det bara som ett litet envist virus som försökte lura mig, en trojansk häst. Så när det sket sig med blinddejten jag hade förra helgen gjorde kroppen samma sak igen, men till en senare återställningspunkt den här gången. Jag fick genast tankar om hur bra jag ändå hade det med Snäckan.

Jag träffade honom i onsdags. Vi träffades hos mig på lunch. När vi ätit hamnade vi i soffan, han låg och jag satt. När vi pratat ett tag drog han ner mig intill sig och jag kunde känna allt det där jag kände i början, närheten, längtan och värmen. Han kysste mig och sen pratade vi om hur smart det var att göra och så frågade han skämtsamt om vi skulle ligga. Hade jag haft mer tid på mig hade vi säkert gjort det, men jag är glad nu i efterhand att vi inte gjorde det. Det jag fick räckte ändå. Jag är glad att vi är vänner och kan prata och skratta som vi gjorde förut, men det fanns trots allt så många frågetecken som jag inte vill leva med. Så att träffa honom startade systemåterställning nummer tre. Tillbaka till en punkt som senaste åren infunnit så på samma tid på året, strax efter nyår. För två år sedan vid den här tiden hade jag inte ännu haft den där första kvällen med Mafi. Förra året vid den här tiden hade jag släppt honom och äntligen kommit till en plats där jag trivdes med livet och faktiskt mådde bra igen. Och jag kan ärligt säga att jag är där igen.

Med Mafi blev jag brutalt avbockad från hästen och slängd in i ridhusväggen. Och hästkräket rymde så att jag inte kunde sitta upp igen. Med Snäckan blev det en väldigt mysig ritt i skogen som slutade med en liten avhalkning som inte helt och hållet var hästens fel. Det var mer så att jag ramlade när jag var på väg att sitta av själv. Det gjorde lite ont och jag blev lite rädd, men tvingade mig själv att sitta upp ganska snabbt igen. För att det är det man ska göra. Ritten blev inte så rolig som jag hade hoppats, men när jag satt av gjorde jag det själv, för att jag ville. Och det är den stora skillnaden. När det tog slut med Mafi var det för att han inte kunde älska mig, för att han inte ville vara med mig. Det var inte mitt val. Att vara ensam då kändes tungt när det fanns någon jag verkligen älskade. Att vara ensam nu är inte tungt alls, snarare skönt. För nu väljer jag det själv.

För varje gång jag försöker skapas det ett större tomrum inom mig och just nu vill jag inte att det ska bli större, så jag väljer att inte försöka på ett tag. Jag vill istället försöka fylla det där tomrummet med något annat innan jag vågar chansa igen. Så jag ska skaffa mig ett projekt som jag vet att jag kommer att gå upp i till 100% och inte ens hinna tänka på ensamhet och tomrum. Och jag ser fram emot det med glädje. Jag har haft husdrömmar i flera år, men alltid låtit det stanna vid en tanke för att jag sagt till mig själv att jag vill göra det tillsammans med någon, inte ensam. Men nu orkar jag inte vänta längre och jag vet att jag utan tvekan kommer att klara det på egen hand. Så nu på en liten stund ska jag gå på husvisning av två hus, ett jag sett i torsdags redan och ett jag ser för första gången idag. Förhoppningen är att vara husägare innan sommaren är här.

Annonser

2 tankar om “Systemåterställning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s