Två plus tre = en?

imagesCASU9DI3

Kanske kan du ge mig det jag aldrig riktigt haft…

M är en väldigt privat liten tjej. Hon berättar väldigt lite åt mig om vad hon tänker och känner. Jag har försökt vara öppen med allt som händer med Snäckan och sagt åt henne att jag förstår att saker känns konstiga för henne. Hon är van att vara själv med mig, det har ju varit så halva hennes liv. Jag försöker uppmuntra henne att prata med mig och berätta om något känns fel, så jag vet.

Vi hade bestämt tidigare under veckan att vi skulle träffas alla fem och äta, men inte var och hur. Så på torsdag frågade jag M vad hon skulle tycka kändes bäst, att äta ute eller hemma hos dem. Hemma hos dem kanske skulle bli mer avslappnat, men ute skulle bli mer neutralt. Ja, det kanske skulle bli mer avslappnat för dem, sa hon då. Att hon äntligen sa sin mening gjorde mig så otroligt glad och stolt och givetvis blev det som hon ville. Jag tror att vi var båda lika nervösa. Hon var tyst hela vägen till restuarangen, de 20 minuter det tar. Jag försökte prata som vanligt och sjunga med till radion som vi brukar, men hon nappade inte riktigt. Inom mig bad jag en stilla bön att det skulle gå bra.

Jag hade inte behövt oroa mig. De är så spontana hela högen, och dottern speciellt, att det inte blev en enda ansträngd sekund. Ska ni sova hos oss, frågade hon, med förväntansfulla ögon. Vi åt, vi skrattade, vi lärde känna varann som föräldrar och barn, som de två familjer som kanske en dag blir en. När vi ätit klart hyrde vi film och köpte godis. När vi stod och valde viskade M att om vi umgås mer så kanske vi blir lite mer som de, och syftade på att de är lite småbusiga med varandra. Det är vi förvisso också, men på en helt annan nivå. Då kände jag att vi nog båda behöver det här, komma ur vår trygga bubbla där det bara är hon och jag. Dottern valde en Barbie-film vilket gjorde att hon förvisades till källaren medan vi andra såg The Lone Ranger och skrattade som galningar. Snäckan och sonen under en filt, jag och M under den andra.

När vi åkte därifrån var M glad och uppspelt, ett solklart tecken på att hon trivs. Nästa gång hon är hemma på helgen är innan jul, så jag sa att vi kanske kan hitta på nåt med dem då också. Dagen efter var hon också på bra humör och sa att det varit roligt hos dem och att hon tyckte om deras hus. Sen kom nåt som gjorde mig varm i hela själen: Mamma, jag längtar faktiskt till nästa helg jag ska vara hemma…

Annonser

En tanke på “Två plus tre = en?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s