När fasaden rämnar

imagesCA41S5K0

Återigen. Börjar tro att du inte existerar.

Det som verkligen drog mig till honom var hans självsäkerhet. Hans sätt att helt naturligt döda mina rädslor och inge en sådan trygghet att jag inte behövde tvivla. Jag var aldrig osäker på honom som jag varit med så många andra, jag var bara osäker på mig själv, men all den osäkerheten försvann mer och mer för att han var så självklar. I hur han var och allt han sa. Vi kunde prata om allt, saker som skrämmer de flesta andra. Jag kände aldrig att jag behövde behärska mig, han tog alltid till sig det jag berättade och hur jag var som att det var det som gjorde att han ville ha mig. Han var den som var på till skillnad från tidigare. Och han drog mig med sig.

Sen kom sanningen fram. För inte bara kom det fram att han inte var redo, det kom även fram en massa annat som gör att hela den bild jag fått av honom rämnar. Först kunde han inte förstå min rädsla efter att han sagt att han inte var redo och sen ångrade sig. Han vänder det hela till att jag är den som hade bråttom, inte han. Han anklagar mig för att använda ett litet misstag emot honom och säger att jag inte ger honom någon chans, att jag redan bestämt mig. Han tycker att jag ser allt så himla negativt bara för att jag vill reda ut hur det är tänkt att vi ska funka när vi nu ska ta det lugnt. Och för varje gång jag nämner det som hände i söndags så tycker han att jag spikar in spiken lite hårdare, som att jag gör det bara för att straffa honom. Sen kröp det fram att han kanske inte bara gjorde det för att han inte är redo utan också för att han inte känner sig nog bekräftad av mig.

Han tycker att jag aldrig frågar honom något och aldrig självmant berättar om vad som händer i mitt liv, han måste alltid fråga. Han tycker att jag inte hör av mig först nog ofta. Av alla ”God morgon” har jag kanske varit först max tre gånger. Jag ringer aldrig på kvällen, det gör alltid han. Och jag ringer aldrig på dagen från jobbet. Jag bekräftar honom helt enkelt inte nog mycket pga detta enligt honom. Han säger att han levt så länge där han alltid behövt be om ursäkt och fixa allt och vägrar jaga mig bara för att han gjorde ett litet misstag. Han tycker att jag bara ska släppa det för då var då och nu är nu. Samtidigt ska jag ta hänsyn till hur han fått leva och hur det påverkat honom och gör att han har den prestationsångest han har, men min rädsla som kommer av vad jag varit med om, den ska jag bara släppa.

Han gav mig en väldigt bra ursäkt att fly genom att göra vad han gjorde, så om jag hade tyckt att han inte var värd en chans till så hade han varit ute direkt. Men jag släppte in honom igen och var villig att ge det en chans till trots min rädsla, men jag var helt öppen och ärlig med varför jag var rädd och att jag behövde hans hjälp att inte lägga benen på ryggen. Jag ville dock aldrig att han skulle jaga mig, jag ville bara ha lite förståelse och faktiskt, tvärtom mot vad han tror, lite utrymme att andas.  När det sen kom fram att min rädsla egentligen inte var problemet, utan det faktum att han behöver mer bekräftelse än jag ger, då blev situationen en helt annan. Jag tycker att hans krav på bekräftelse är helt orimlig med tanke på att vi bara känt varandra i tre veckor. Vi hörs VARJE dag, från morgon till kväll. Det har inte gått en enda kväll utan att vi pratat minst en timma i telefon. Under de första två veckorna gick det inte en timma utan att nån av oss skickade ett sms, och gick det mer var det för att vi utmanade varandra vem som kunde hålla sig längst för att vi båda längtade efter den andra. Han ringer på kvällen(tycker jag) för att han jobbar sent och när han har barnen så lägger de sig senare än M. Jag hinner oftast inte skriva God morgon för att han stiger upp tidigare och varannan vecka inte har några barn att få iväg till skolan. Jag frågar honom om hans dag och hur han mår, men hinner oftast inte det heller. Han pratar i ett och berättar gärna vad han gjort, så jag behöver ju inte ens fråga. Och jag delger honom visst vad som händer i mitt liv, men han lyssnar inte alltid eftersom han är så upptagen med att prata själv. Dessutom tycker jag inte att jag har någon skyldighet till det heller. Jag tycker att jag bekräftat honom en hel del, men tydligen inte på ett sätt som är nog för honom.

I de fall där jag haft intresse eller känslor för någon har jag tyckt att daglig kontakt i någon form är lagom för att visa att man bryr sig och vill vara där man är. Det kan vara ett litet sms som säger att man tänker på den andra. Det behöver inte ens ske varje dag när jag tänker efter. Och man behöver definitivt inte prata varje dag heller. Så varje timma känns som ganska hög bekräftelse. Och när vi setts har jag med ganska stor tydlighet visat att det är där jag vill vara. Men det som betyder något för honom är vem som hör av sig först. De kraven kan jag inte leva upp till. Speciellt inte så här tidigt. För jag tror nog att de som känner mig på riktigt vet att när jag verkligen älskar någon så låter jag dem veta det.

Allt som kommit fram efter söndag och hur vi hanterat det säger mig att det här inte kommer att funka. Vårt sätt att kommunicera i svåra situationer är katastofalt. Vi förstår inte varandra och kan inte heller förmedla det vi vill säga på ett sätt som den andra kan ta till sig på ett bra sätt. Jag får taggarna utåt för att jag tycker att han är orättvis och han växlar mellan att ha en obrydd attityd och att spela martyr. De vi hade slutade vara roligt och gav bara en stor klump i magen. Trots att vi hittat en roligare nivå igen så är något viktigt borta för mig. Jag längtar inte längre…

Annonser

2 tankar om “När fasaden rämnar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s