Obotlig over and out…

filepicker_e2tX1R9StSbzO4VF4XJY_Flatline

Har inga mer ord att säga dig, du lyssnar ju inte ändå…

Jag har alltid sagt att jag skulle fortsätta skriva fram till den dag jag hittade någon att leva med, någon att älska som älskar mig tillbaka. Jag har ju alltid varit obotligt hoppfull att det en dag ska bli så. För varje gång har jag trott.

För över ett år sedan målade jag om i mitt sovrum och skrev en text på väggen som jag tyckte visade väldigt mycket vem jag är och hur jag tänker.

Det är omöjligt, sa Tvivlet

Det är farligt, sa Rädslan

Det är onödigt, sa Förnuftet

Prova ändå… viskade Hjärtat

Men texten kom bara upp på väggen i blyerts och blev aldrig målad med färg som det var tänkt. I över ett år har jag sett den där texten varje gång jag lagt mig i sängen på kvällen. Jag har hört Mafi läsa den högt utan att veta om hur mycket av den som handlade om honom. Den har hånat mig varje kväll och varje morgon då jag somnat och vaknat ensam och gett mig hopp de dagar då jag haft lite mer tillförsikt i hjärtat. Förra helgen målade jag över den helt. Det finns inte ett spår kvar och det är lite så jag känner mig. Prova ändå… Jag vill inte prova mer, för jag tror inte längre.

Kanske är det höstmörkret som sänkt sig över hjärtat. Kanske är det den analkande julen som spökar. Kanske är det tomheten som kommer när kärlek försvinner som fyller hela mig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte kan eller vill fortsätta som jag gjort. För första gången i mitt liv tänker jag uppsöka en psykolog för att äntligen ta tag i mitt förflutna och för att få verktyg för att kunna hantera min ensamhet på ett bättre sätt. Eller i alla fall på ett annat sätt.

Jag skulle inte säga att jag är deprimerad, jag fungerar i vardagen och jag är inte speciellt ledsen heller. Jag är bara fylld av en tomhet och en känsla av acceptans. Vanligtvis är acceptans en bra känsla, men inte den här. För det är ett accepterande av att fortsätta vara ensam, det är att ge upp. Jag vet inte hur jag ska bli av med den självuppfyllande profetian att ingen någonsin kommer att stanna. Jag kan inte bryta mönstret eftersom jag inte ens förstått förrän nu att det är det jag håller på med. Sabbar för mig själv på någon undermedveten nivå jag inte kan ta på. Jag kommer ingenstans. Och när jag inte kan bryta den onda cirkeln som pågår därinne nånstans så bryter jag istället de cirklar jag faktiskt KAN bryta.

Jag tar en paus i livet på något sätt. Försöker tänka om. Jag trodde inte att jag någonsin skulle sluta att vara obotlig. Jag trodde alltid att jag skulle fortsätta att envist hoppas. Men det visar sig att jag tydligen inte är helt obotlig… så Obotlig är, åtminstone för ett tag tills hon hittat sig själv igen, over and out….

Annonser

3 tankar om “Obotlig over and out…

  1. Känner igen mig i mycket av det du skriver, framför allt i stycket ”Jag är bara fylld av en tomhet och en känsla av acceptans. Vanligtvis är acceptans en bra känsla, men inte den här. För det är ett accepterande av att fortsätta vara ensam, det är att ge upp.”

    Lycka till i arbetet tillsammans med psykologen.

    Och kör lagom fort med skotern i vinter. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s