Att väcka rädslor

imagesCA28TMK1

Var är din hand att hålla i när jag behöver den som bäst?

Han triggar mina värsta rädslor. Kanske är det den verkliga meningen med hans existens i mitt liv, att jag skulle upptäcka att jag har saker att ta tag i. Hans personlighet, hans sätt att vara startar en storm i mig som jag länge försökt förstå. Varför sätter vissa saker han gör så mycket i gungning för mig? Jag skrev om det i Daddy issues och i fredags blev det ännu klarare för mig. I väntan på taxin efter avskedsfesten för 08:an hände en grej. Någon använde det de vet om Mafi genom mig till att säga hur dålig han är. Personen känner honom inte, men gav honom ändå en hel del skit innan han ledsade och gick utan att ens säga hejdå till mig. Det var inte uppenbart att det handlade om hans sätt att behandla mig, men eftersom jag stod bredvid var stormen igång med full styrka. Det fanns en viss risk att han skulle kunna koppla ihop ett och ett. 

Jag har två riktigt stora rädslor som är kopplade till varandra. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra fel, för att göra någon jag älskar besviken. Och känner jag att det finns en risk att jag gjort något fel, så vaknar rädsla nummer två: att bli lämnad för det felet. 

Jag har alltid sett mig själv som väldigt stark. Jag har trott att min uppväxt inte påverkat mig så mycket. Jag hade en mamma som älskade mig över allt annat, men att min pappa inte gjorde det skakade jag av mig med en axelryckning. Jag klarade mig bra utan honom. Jag valde att inte bli bitter, men hans senaste besök har fått mig att inse att det en dag kommer ikapp en hur mycket man än försöker kämpa emot. Under ett långt samtal med Konstnären gav hon mig sin sida av saken. När jag pratar om min mamma säger hon att hon kan känna kärleken och sorgen och att jag väldigt lätt visar det utåt. Men när jag pratar om min pappa stänger jag av. Jag lägger mig till med en sarkastisk ton och visar sällan någon känsla alls. Men hon känner mig och vet att det bara är en mur jag sätter upp för att skydda mig själv. Skulle jag ge efter skulle jag måsta gå igenom det om och om igen då han fortfarande sviker mig för varje gång han dyker upp.

Exets svek har jag också egentligen begravt och intalat mig själv och andra att det var bäst det som hände. Egentligen var det ju det. Jag har ett mycket bättre liv nu, men han skapade någon slags inställning inom mig att jag aldrig är den som blir vald. Och den inställningen har jag insett att jag alltid går in med nu. Jag har skrivit det här nästan varje gång jag träffat någon: ”Varför skulle denna gång vara annorlunda? Varför skulle han välja mig?”  Och det är väl inte helt omöjligt att det är en självuppfyllande profetia. Jag gör det inte medvetet, men kanske sätter jag upp en mur trots att jag själv tror att jag är så öppen och tillgänglig när det kommer till personer jag har känslor för.

Det här är ju återigen en kamp mellan hjärta och hjärna. Hjärnan är smart nog att veta att det inte har något som helst att göra med om jag är värdig kärlek eller ej. Sånt svammel håller jag inte på med. Jag har självförtroende och självkänsla nog att veta och verkligen känna att den som stannar skulle få ett väldigt bra förhållande med mig. Men hjärtat är inte tryggt nog för att verkligen tro på att någon skulle välja mig och välja att stanna. Kanske är det bara universums grymma skämt mot mig, att inte låta kärlek finnas i mina kort…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s