Att vårda relationer

thCAEIPH9C

En dag kommer du stå där ensam…

Länge tog jag det högst personligt, hur han var och hans sätt att kommunicera. Jag trodde det var mig det var fel på, att jag inte dög eller betydde för lite för att han skulle bry sig på riktigt. Samtidigt kunde jag inte förstå hur allt kunde vara så annorlunda när vi väl sågs. Men jag insåg till slut att det faktiskt inte var personligt och nu efteråt när jag tänker på det och försöker förstå så tror jag att jag kommit ganska nära sanningen.

Han är en extremt social person och om vi var yngre skulle jag nog kalla honom populär. Han har en personlighet som drar folk till sig. Glad, rolig och charmig. En utstrålning som gör att folk vill vara hans vän. Varm, ödmjuk och lätt att prata med. Han känner mer folk än jag kommer att göra under hela min livstid. Han har över 700 vänner på Fb och följs av över 300 på Instagram. Det säger kanske inte så mycket egentligen, men det visar lite spannet på personer som korsar hans väg. Han har alltid folk omkring sig och det är alltid någon som drar i honom och vill ha med honom på något. Och jag gissar att det alltid varit så. Under den tid jag har känt honom har han helt bytt umgängeskrets. De namn jag hörde honom prata om i början hör jag aldrig längre. Andra namn har kommit under en viss period för att sen försvinna helt. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu när jag lägger ihop alla bitar börjar jag få en mycket större bild som också förklarar hans sätt att vara mot mig. Och kontentan är denna: Han har aldrig behövt kämpa för en relation i hela sitt liv…

Personer kommer och går i hans liv, men det finns alltid hur många som helst kvar, alltid någon som vill vara där, som drar i honom. Om någon inte är nöjd med hans sätt att vara låter han dem bara gå. Han är van att folk alltid finns där trots att han inte hör av sig så ofta som han borde, trots att han struntar i att svara i telefon. Han tar alla i sitt liv förgivna. För att han kan. Vad han än gör blir han aldrig ensam, det finns alltid någon. Han behöver aldrig bättra sig, aldrig ändra något, aldrig anstränga sig. Precis som jag gjorde under så lång tid kommer folk alltid tillbaka till honom. Tills den dag de precis som jag får nog och inte gör det…

Att ha hundra ytliga vänner som byts ut efter årstiderna, att aldrig ha en relation som betyder något mer än någon annan, att aldrig känna att man vill kämpa för någon måste vara det sorgligaste liv jag nånsin hört talas om. Jag har hellre tio nära vänner som betyder allt för mig och som jag skulle kämpa in i döden för att behålla i mitt liv än att leva som han gör. För en vacker dag kommer han att stå där ensam utan en enda relation som betyder något i slutändan. Jag var den person i hans liv han kunde prata om allt med, den person han sa saker till som han inte pratar om med någon annan. Det finns sådana personer i mitt liv också och de betyder ALLT. Jag trodde att han skulle vara mer rädd att förlora mig pga det, såsom jag är, men han har aldrig behövt vara rädd att förlora någon. Han vet inte hur man gör.

Jag sörjer förlusten av vår vänskap, men med dessa insikter klara för mig vet jag att det var det enda rätta att göra. Han brydde sig om mig och var min vän på det enda sätt han kan, det enda han lärt sig. Tyvärr är det inte nog för mig. Kanske inser han det en dag, att han skulle ha varit mer rädd om det vi hade, men då kommer det mest troligt att vara för sent. Han har för lång väg att gå ännu.

Annonser

4 tankar om “Att vårda relationer

  1. Du kunde lika gärna ha beskrivit ”min man”. Han har också massor av vänner men alla är bara ytliga ”ha kul med”-vänner, tror ingen av dem känner honom på djupet och han har ingen att ringa när han är låg (och jag vet att han är det, ganska ofta, då håller han sig hemma, ensam eller umgicks med mig innan vi avslutade det…). Känner precis som du gör med Mafi att jag kom honom närmare än vad dessa vänner gjort, och jag tror att båda dessa karlar har svårt med närhet. De kanske behöver det men förstår det inte själva, och jag tror att Mafi kommer sakna dig, men kanske inte kommer erkänna det ens för sig själv. Tror dina insikter är helt rätt och det enda du kan göra är att gå vidare. Varken Mafi eller min man kommer att ändra sig, men när de blir gamla kommer de undra varför ingen kommer och hälsar på dem… Stor kram. Du fixar detta! Det går över, lovar.

    • Jag är fullt övertygad om att han kommer att sakna mig, men han kommer aldrig att göra nåt åt det. Det var nog mycket därför det tog så lång tid för mig att säga stopp, för att jag visste att han bara skulle låta mig gå. Jag känner mig redan starkare så jag har faktiskt hopp inför framtiden. Kram

  2. Vackert skrivet. Kanske är han den som mår allra sämst ändå, på kvällen när han ska sova och när den där ödesdigra tomheten kommer. Jag hoppas att han ändå förstår vad det är han har förlorat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s