Bruten förhäxning

Min kärlek ska vara äkta, inte frammanad ur något man inte kan förklara.

För två år sedan var jag mitt uppe i det. Han var tillbaka från sin resa och han var tillbaka i mitt liv. Jag var rädd för att släppa in honom igen, men hade inget val. Det bara hände och jag kunde inte stå emot. Han var som ett beroende eller egentligen mer som någon slags förhäxning. Hans röst och hans beröring fångade mig helt och fullt utan att jag kunde förklara det. Jag kunde inte ens förklara vad det var jag såg i honom. Det var inget jag kunde ta på, bara en känsla. Som en trollformel eller någon slags dryck som man ser i sagofilmer. Nästa person du ser efter att du druckit en vätska ur en droppformad flaska blir den du ska älska. Någon ska alltid bli lurad att dricka den där och det känns som att den personen var jag.

Men förhäxningen bröts när han trampade på mitt hjärta och jag äntligen kunde se klart igen. Det var lite som att spräcka en bubbla eller som att dimman plötsligt lättade och jag inte längre var vilsen i skogen. Jag kunde se att förhäxningen gett honom ett vackrare skimmer än sanningen. För i verkligenheten var han ynklig och inte alls lika fängslande. Han gjorde mig riktigt illa, men jag konstaterade då att det var det bästa han kunde göra annars hade jag varit fångad av förhäxningen hur länge som helst.

Det tog över ett år innan jag släppte honom innaför min dörr igen. Med några månaders mellanrum gör han besök nu, men han kommer aldrig att lyckas förhäxa mig igen. Jag kan se hans riktiga jag och det håller mig från att falla. Han kan använda sin röst och sin beröring, men den här gången är det på mina villkor. Han är permanent utestängd från mitt hjärta. Jag har inga som helst känslor kvar och kommer aldrig mer att få och det är därför jag vågar släppa in honom då och då när jag känner för det. Han kan inte göra mig illa längre…