Istället för 13 dagar…

dogmonkey

I det här vi kallar vänskap: är du apan eller hunden?

13 dagar kvar, sa jag igår. Tretton hela dagar av distans då jag kunde lämna de starkaste känslorna bakom mig och kanske komma fram till vilken väg jag ska ta sen. Tretton dagar blev inte mer än 13 minuter. Jag skrev inlägget jag glömt att publicera och åkte direkt till gymmet. Eftersom han är ledig från jobbet trodde jag inte i min vildaste fantasi att han skulle träna samma tid som jag, men självklart var han där. Och jag som saknat honom då jag fick mitt besked kunde ju självklart inte hålla mig undan. Jag var dessutom inte den enda med saker att berätta för det första han sa var att han också fått besked. Han kom fram flera gånger för att diskutera bådas förändrade arbetssituationer och allt kändes precis som det brukar. Under helgen hade jag stora kval inför om vi ens skulle kunna vara vänner efter allt det här, men att prata med honom fick mig att inse att jag aldrig kommer att kunna ta avstånd helt.

Idag fick jag höra en del konstiga rykten på jobbet så vid lunch pratade vi i telefon ett bra tag så min mat hann bli kall. Jag sa åt honom att gårdagen var konstig när jag fick mitt besked och han inte var där. Sen frågade jag honom det som slog mig igår på gymmet, vem som var den första han tänkt på när han fick sitt besked. Hans svar var snabbt och självklart, som att det var den mest naturliga sak i världen: DIG! Det visste jag redan, men ibland blir tvivlen så stora att jag börjar tro att jag inbillat mig allt, att jag skapat en fantasiperson som egentligen inte existerar och att ingenting jag tror om honom är sant, bara återspeglingar av mina egna känslor. Jag vet i mitt hjärta att jag finns i hans tankar mer än han låter mig veta. Han säger att han inte tycker det behövs eftersom det är så självklart. Så mycket som vi pratat om som vi inte pratar om med någon annan är det nästan omöjligt att inte finnas i varandras tankar.

Så jag har bestämt för att tvivla mindre på just den saken och lära mig leva med att han tar det förgivet att jag vet. För att göra livet lättare för mig själv tänker jag inte kämpa emot det här så mycket som jag tänkte. Jag tänkte låta honom vara helt, ta avstånd, visa tydligt att han förlorat stora delar av det vi hade, men jag tror inte att jag skulle klara det hur jag än försöker. Kanske är det lite förnekelse inblandat, men det gör förlusten av honom lättare att ta. Jag är inte bara vem som helst för honom, jag vet att jag betyder mer än så. Även om jag inte får den kärlek av honom som jag vill ha så finns det mer mellan oss som förtjänar att få en chans. Vad det än är så förtjänar det att vi inte släpper taget än. Det var med den här inställningen i sinnet som jag faktiskt till slut släppte taget om mina känslor för honom sist, så jag hoppas det fungerar igen. Jag låter något slags hopp leva om att han en dag ska inse vad han missar, för att så småningom åter släppa taget. Det gör dagarna mindre smärtsamma. Något slags medveten förnekelse för att lura hjärtat lite och som förhoppningsvis gör att jag kan låta honom gå utan att förlora vår vänskap.

Alla relationer kanske inte går att sätta in i något slags fack. Alla följer inte givna mönster, alla passar inte in mellan linjerna för hur saker SKA vara. Vi har en udda vänskap, inte likt någon annan vänskap jag haft förut. Kanske för att vi båda känner mer, men ändå inte nog för att bli en kärleksrelation. Vi är någonstans mitt emellan, men ibland mycket mindre än så. Det går inte att förklara, men vad det än är så tänker jag försöka leva med det och ta det för vad det är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s