Here we go again

imagesCAMB0V14

Jag vill inte göra det här längre…

Då var vi där igen. Framme vid den dag där solen lyser utanför fönstret och älven har gått, men där hjärtat är mörkt och kallt. Det fanns så mycket jag kunde ha sagt, men det hade inte gjort någon skillnad. Det är för sent nu. Jag frågade om han ville att jag skulle ge upp och han sa ja. Mer ord än så behövs inte. Han tycker det skulle vara egoistiskt att be mig vänta när han inte vet vad han vill.  Ändå la han armen om mig och drog mig intill sig, gav mig flera pussar. Och kramen jag fick när jag gick sa mig att han visste att han gått misste om en del av mig där och då. Han visste att något gått förlorat, jag kunde känna det på desperationen i hans kram.

Nu kommer 20 dagar att gå innan vi ses igen och de kunde inte komma lägligare. Han är först ledig för att fiska och sen åker jag till varmare breddgrader för att försöka tina upp min frusna själ. Försöka locka in lite solljus där det just nu känns väldigt mörkt och trött. Jag har ju gjort det här förut så jag kommer att göra det igen. Jag var bara naiv nog att tro att jag inte skulle behöva, att han skulle ha nog med respekt för vår vänskap att inte ge sig in i nåt han inte var redo att ta fullt ut. Jag hade fel…

Annonser

6 tankar om “Here we go again

  1. Skulle jag vara hos dig skulle jag bjussa på kramar, fotbad, drinkar och något gott du gillar till…som plättar med kaviar… Resan kommer att göra susen. Den är ni sååå värda. Du kommer att vara så gyllenbrun och härlig när ni är hemma igen att han får ångra sig tusenfalt och gråta sig snorig och jävlig över vad han gått miste om. Kram vännen

  2. Men FY!! Vad tråkigt! Nä, nu åker du till solen och blir så jävla snygg och brun så karlarna kommer flockas runt dig! Bort med den där Karl nu! (Lättare sagt än gjort) du är Värd något SÅ mycket bättre! Kram

  3. Åh denna berg-o-dal-banan som jag själv åkt runt i så länge. Vet u precis hur det känns när den tvärstannar med ett ryck IGEN…
    Och jag önskar jag kunde säga alla de där kloka orden men jag vet ju hur lite det hjälper. Och framför allt så vet jag ju hur svårt det r att vända ryggen helt och gå. För hoppet finns ju alltid där.

    Njut av din resa. Ta den här pausen som något gott och hoppas på att du kan andas lite. Vad som sen händer… det vet ingen. Kanske det är slutet… kanske… något annat!!

    Massa massa kramar!

    • Det känns på något sätt tryggt att veta att det finns någon därute som vet hur det är att vara inne i en karusell som den här. Det behövs inte så mycket kloka ord egentligen. Har ju inga att ge dig heller, bara en lika stor kram tillbaka ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s