Än sker tydligen mirakel

untitled (2)

Tiden är min bästa vän eller värsta fiende. What´s it gonna be…?

Livstecknet var trevande och lite fegt, men det kom från honom. Han har varit helt tyst. Inga sms, inga besök, inga kommentarer eller gillanden på varken Facebook eller Instagram. Han, som vanligtvis är den som svarar i telefon på deras avdelning, svarade inte en enda gång. Antagligen kunde han se att det var jag och lät det ringa tills någon annan svarade. Bara tystnad alltså… tills igår. Då kommenterade han en bild på Instagram. Jag förstod ganska snabbt att det handlade om att checka läget, testa hur jag skulle bete mig vid kontakt. Jag kommenterade tillbaka några gånger för att visa att jag är som vanligt. För det är jag ju. Jag är inte arg, jag har bara lättat på greppet. Så idag när jag ringde ner i ett jobbärende svarade han. Ljudet av hans röst slår alltid an något inom mig.

Att gå ner med godiset till gubbarna var nu lättare än jag befarat. Jag hade trott att jag skulle få gå dit ner med hjärtat i halsgropen och på skakiga ben, rädd för hur han skulle vara mot mig. Nu visste han att jag skulle komma, han hade redan tagit kontakt, jag hade hört hans röst som inte bar ett enda spår av allt det jag varit rädd för. Till en början lät han gubbarna hålla låda och vågade knappt se på mig, men ganska snabbt var vi inne i samma slags anda som vi alltid haft. Vi pratade som om ingenting hänt och som att ingen tid gått sen sist, som att mina ord aldrig lämnat mina tankar, som att hans tystnad aldrig varit där.

När jag skulle gå bad jag honom stå upp. När han höll om mig sa jag att det får väl räknas som fredskramen. Då skrattade han och sa att han inte varit sur i alla fall. Han sa att han blivit ställd av sms:et och inte vetat vad han skulle svara. Jag muttrade att han ju valde att skita i det hela genom att inte svara alls. Jag frågade om han tyckt att det varit skönt att slippa mig. (Ja, jag vet – ful fråga. Vem fan skulle svara ja på en sån fråga?) Nej, sa han. Det kändes väldigt konstigt att inte stanna efter lunchen som han gjort så länge nu. Jag förklarade hur jag kände, att det är så mycket lättare för honom eftersom han bara kan komma förbi på lunchen när han ändå är där, sitter jag där så stannar han, gör jag inte det så skiter han i det och går ner igen. Han kan avskriva det som något som inte är så allvarligt medan jag måste göra ett medvetet val att gå ner när han är där och riskera att förarga mina chefer. Då fick han ett lite desperat uttryck i ögonen och protesterade att han aldrig stannat där förut, som för att jag skulle fatta att han gör det för min skull.

Det vet jag ju att han gör och det sa jag också. Det jag inte sa, som jag borde kommit på att säga då, men sånt kommer man ju alltid på efteråt, var att det faktiskt gör det hela värre. Jag vet att han kommer dit för min skull, men det gör mig arg och frustrerad att han inte kan erkänna att han känner något för mig mer än vänskap. Att han så lätt viftar bort mig. Men det fick jag såklart inte fram. Istället gjorde han som han brukar göra precis när vi börjar komma in på djupare sake, han pratade bort det. Och jag lät honom göra det. Han gav mig sen en till kram, en mycket längre och hårdare sådan och ut kom orden jag aldrig trodde jag skulle få höra, som jag senast igår sa till Pettiwoman att han hellre skulle dö innan han erkände; jag har saknat dig… Det var längesen jag hörde något så ljuvligt.

Annonser

4 tankar om “Än sker tydligen mirakel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s