Tecken på liv

thCA9XY4AY

Om du vill att jag ska gå så måste du låta mig gå och inte hålla kvar…

Det här blir min femte jul utan Exet och starten på mitt femte år som singel. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag fortfarande skulle vara själv. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har så mycket starkare psyke nu än jag hade då.

Jag kände till en början att jag inte ville springa på Mafi alls innan julledigheten börjar. Varje gång jag har kört till gymmet under den dryga vecka som gått har jag haft ångest inför att han ska vara där. På lördag är det julens stora utgångsdag och jag vet att han ska dit så jag vet att vi antagligen skulle ses där, men då skulle jag vara beredd och lagom tid skulle ha gått. Min ångest har inte legat i hur jag själv ska reagera för det tror jag mig ha ganska stor koll på. Min vånda har legat i hur han ska bete sig. Och jag insåg att min största skräck skulle vara att han ignorerar mig helt och får mig att känna att jag aldrig betytt något över huvudtaget.

Men igår märkte jag att jag faktiskt är saknad. Av gubbarna han jobbar med. En av dem ringde i ett jobbärende och frågade samtidigt varför jag inte varit ner. Fråga Mafi, svarade jag. Sen såg jag en annan av dem som frågade samma sak och berättade att de nu fixat en vattenkokare till mig. Tidigare när de skulle koka te åt mig fick de koka vatten på en vanlig platta som inte riktigt funkade som den skulle så jag fick alltid ringa en kvart i förväg och förvarna så kanske vattnet var varmt när jag kom ner. Då kände jag en värme i hjärtat som spred sig mycket längre än min motvilja till att träffa Mafi kan kyla ner. Det är ju faktiskt inte bara honom jag gått ner för att träffa och jag tänker inte låta det här förstöra min relation till de andra.

Ju mer dagarna gått desto lättare känns det såklart. Saker som förut fick mig att mer eller mindre bryta ihop påverkar mig inte alls på samma sätt längre. Jag var riktigt ledsen i kanske två dagar. Efter det var jag besviken, men inte nedbruten längre. När mindre än en vecka gått kunde jag andas igen och le och faktiskt känna från djupet av min själ att jag står över hans beteende att bara ta den lätta vägen ut. Under dagarna som gått efter helgen har jag mer och mer börjat känna att jag helt tänker strunta i hans nonchalans och inte oroa mig för hur han är när vi ses. Jag bestämde mig för att ikväll koka knäck och imorgon gå ner med det till gubbarna som en liten julklapp. Och jag kände också att jag hellre gjorde bort det första mötet innan utgången på lördag. Annars skulle jag bara tänka på det och våndas. Vet jag redan innan att han tänker vara feg och obrydd, ja då vet jag det. Då kan jag ställa in mig på det och ha kul på riktigt. Med de tankarna i huvudet kändes dagen bra och morgondagen ännu bättre för att jag vet att de kommer uppskatta det.

Då kom det första tecknet på liv på tio dagar…

Annonser

5 tankar om “Tecken på liv

  1. Tror säkert han saknar dig… men han är väl lite stolt kanske med tanke på att det var du som tog ett steg bakåt.

    Du… jag har ju inte varit med hela tiden och jag har försökt att leta mig fram… men vad är det för jobb du har… eller hur jobbar ni eftersom ni är på samma ställe men han är ”en trappa ner” 🙂
    Kan du förklara lite. Ja så mycket som du kan och vill förklara alltså =)

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s