Somebody that I used to know…

thCAU9W815

För en sekund sen var du min… nu är du bara någon jag en gång kände.

Tisdag var en tung dag. Jag var inte uppenbart ledsen egentligen. Det föll någon tår, men mest kände jag mig tung och glädjelös. Träningen kändes bara som ett tråkigt måste utan den vanliga inspirationen. Jag gjorde mina övningar, men ville bara hem. När jag gick ut därifrån var saknaden svår att bära. Inte för att det gått så lång tid utan för att jag vet att han inte kommer att vara den som tar mig ur mitt mörker utan istället är den som satt mig där.

Att han inte hört av sig med ett enda ljud säger mig bara ännu mer att jag gjorde rätt. Han bryr sig uppenbarligen inte om jag finns där eller inte. Den smarta delen av mig fattar det, men ändå finns det en del av mig som känner att jag är den som sviker. Börjar inse att jag är lojal i överkant, så till den grad att det går ut över mitt eget välmående. Jag gick inte ner igår heller, men jag var tvungen att röra mig i huset precis när han brukar ha ätit färdigt. Ljudet från matsalen när man lämnar in sin tallrik skar i själen för jag visste att viss del av skramlet var hans. Som en betingad reflex hos ett djur. Att gå tillbaka till mitt kontor var nog de tyngsta steg jag tagit på länge. Och idag såg jag honom lämna matsalen utan så lite som en enda blick mot fikarummet där vi brukade sitta. Att se det så tydligt var hårt att ta.

Jag ifrågasätter om jag hade rätt att skriva de saker jag skrev. Kanske tycker han att jag var elak och orättvis och inte tycker att jag känner honom alls. Men sen tänker jag på alla de gånger han inte brytt sig om att ens fråga hur jag mår eller hur jag haft det sen vi sågs sist. Jag tror jag kan räkna de gångerna på en hand. I början handlade mycket om honom och det kan jag förstå. Han var först i ett förhållande där han kvävdes, sen var han mitt uppe i sin separation. Men idag är det nästan sex månader sedan han lämnade henne, han har inte längre rätten att vara egoistisk, enligt mig.

Jag går stenhårt in för att glömma nu. Gå vidare och än en gång ta mig till stunden då tankar på honom inte längre gör ont. Jag förstår att han mest troligt tycker det är skönt att slippa mig och all press. Han kan andas nu. Men en liten del av mig hyser ännu ett fåfängt, dumt, jävla hopp om att han snart ska komma på att han saknar mig. När jag inte längre är där för honom som jag brukade kommer han att inse hur mycket jag egentligen betydde. Det är så att man skrattar lite hånfullt åt sig själv när man skriver orden. Är du dum i huvudet eller vad??? För från den stund jag tryckte på ”skicka” är han en främling och kommer aldrig bli annat än det…

Annonser

9 tankar om “Somebody that I used to know…

  1. Känner att jag vill dela med mig lite av min egen erfarenhet. Jag vet inte riktigt hela historian men kan relatera lite till det du skriver. När jag träffade min pojkvän var han upptagen och hade sambo och två barn. Den resan vi gått igenom önskar jag ingen. Det har tagit nästan två år att komma dit vi är idag. Det har varit en lång och skakig resa då han i perioder har lämnat mig för att han inte orkat med all press från alla håll och kanter.

    Jag väntade på honom men var på väg att ge upp många gånger men han behövde den tiden för att landa, hitta sig själv och kunna vara helt redo att släppa in någon igen.

    Vet som sagt inte hela er historia och jag förstår din frustration. Ville bara dela med mig för att tala om att det kan sluta bra… men att det kan ta tid och det vet bara du om du är beredd att offra.

    Har skrivit hur mycket som helst om vår historia och vill du kan du kika in på min gamla blogg http://www.pettiwoman.blogspot.com och läsa under HAN så hittar du säkert saker du kan känna igen dig i.

    Jag hoppas allt löser sig för dig… oavsett vad du väljer att göra. Och du… jag är helt säker på att han har starka känslor för dig men du gjorde det lätt för honom att smita iväg just nu. Han tampas nog med mycket frustration och känner sig splittrad. Precis som min älskling behöver han kanske lite tid till för att bli riktigt redo. Du och jag kan tycka sex månader är mycket… för de är det ingenting.

    Massa massa kramar Petra

    • Jag har läst din historia nu, inte hela men mycket av den. Och jag kan förstå din tanke att jag gjort det för lätt för honom nu. Men han gav mig för lite för att jag ska känna att det nånsin kan bli som för dig. Ni delade mycket mer än vi nånsin gjort. Han har aldrig sagt att han saknar mig och definitivt aldrig att han älskar mig. Han har knappt sagt att han känner något alls.

      Du skriver på ett vackert sätt och det var njutning att läsa pga det språk du använder. Jag är glad att din väntan gav dig det du vill ha, men det år jag snart väntat kommer inte att ge mig det jag vill ha. Det är jag ganska säker på. Han är lättad att jag är borta.

  2. Jag förstår… Bara du kan känna vad som är rätt och fel. Och man ska aldrig utplåna sig själv för någon annan.
    Kanske är det så att ni träffades vid fel tillfälle… eller så var det aldrig meningen det skulle bli ni.

    Jag har varit där så många gånger i den där väntan, förhoppningen och att sen bara få sitt hjärta krossat. Men rätt var det var så hände det ju bara. Och jag är helt övertygad om att det kommer hända dig också. Kommer att följa dig och önskar dig all lycka och kärlek vännen =)

    Massa kramar!

  3. Oavsett hur och vad han känner för dig så är han förmodligen inte kapabel att låta dig få veta det eller ens känna det,på riktigt.. kanske fattas han förmågan..och det gör att du alltid kommer känna dig osäker på hans känslor och intention med er relation. En sån känsla skapar bara frustration och trasar sönder den självklara känslan man ska till varandra och för varandra. Och när jag läser blir jag lite provocerad över hans sätt att vara mot dig..lite som att han utstuderat tar tillfället i akt,och absolut trivs i ditt sällskap som han säger när du tar kontakt, men skiter i vad den gör med dig när han låter bli. För att sen ha en massa ursäkter för hans tystnad. Det är inte snällt. Inte nånstans. Han är mycket väl medveten om dina svaga punkter och det du känner för honom.
    Nu ska man inte måla fan på väggen men jag hade nog känt mig lite dum ändå…inom mig,för mig själv..att jag nog ändå vet…men vill så gärna för man känner att han är så rätt. But it takes two to tango.

    Jag vill också att han ska vara rätt för dig…*ler* för jag känner med varenda bokstav det du känner för honom.

    Tiden är ju nu både din värsta fiende och bästa vän.

    • Kan inte annat än att le åt det du skriver. Ett bittert igenkännande leende, för jag har nog tänkt varenda tanke. Kluven mellan att känna mig dum för att jag innerst inne vetat och att jag ännu hoppas att jag har fel.

      Att tiden är min bästa vän eller värsta fiende kunde inte vara mer klockrent.

      Tack, för dina ord! Hur dum jag än känner mig nu för all tid jag offrat så blir jag mer och mer säker på att jag gjorde rätt. Hur det än blir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s