Långsamt farväl..?

…vi kan bara vara de vi är, så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl…

Efter förra helgen var jag bitter, rastlös och frustrerad över att jag haft förväntningar som jag vet att jag inte borde ha haft. Jag var ganska djupt nere i en grop av mörker som jag hade svårt att ta mig upp ur. Rutinerna blev störda av att han inte kom upp som han brukar. Jag kunde inte komma tillbaka till lugnet riktigt. Jag kom fram till att mina stunder med honom inte bara handlar om att träffa honom just, utan också om att det är min stund på dagen då jag helt släpper alla tankar på jobb. Och jag behöver det. När jag inte fick det blev jag rubbad i sinnet. Men till slut gick jag istället ner till honom. Jag åkte med honom när han jobbade. Vi pratade inte egentligen så mycket, men bara att få vara med honom, sitta bredvid, känna hans doft och värmen från hans kropp, höra hans röst, se honom göra det han är bra på, gav mig tillbaka min jämvikt i själen. Efter det fick jag lättare att acceptera att rutinerna kanske är på väg att förändras, att han kanske snart inte kommer att komma längre.

Det började kännas som att han på något sätt försöker vänja av mig från honom. Ett steg i taget. Från att varje dag ha haft våra stunder går vi mot att kanske ses någon eller högst några gånger i veckan nu? Är det vad det här är? Ett långsamt farväl? Snarare än att bygga upp något. När jag började tänka den tanken hände något inom mig. Det skulle nog vara för mycket att kalla det lättnad, men viss släktskap med lättnad var det nog. Jag kände det på lördag morgon när jag åkte till gymmet och såg hans bil. Min spontana tanke var ”why?? måste du vara här ALLTID?”. Och när det slog mig vad det var jag just tänkt kom lättnaden. För när jag kom in i gymmet kunde jag strunta i att han var där och strunta i att gå fram och känna att det var skönt. Men som alltid när jag tar mig till en punkt som denna gör han något som förstör det hela. Han kom fram istället. Det är alltid kul att prata med honom så på den fronten var inget annorlunda. Vi pratade och skrattade som vanligt. Och när han senare gick förbi mig blinkade han och pussade i luften åt mig. När jag kom tillbaka till bilen och såg mig i spegeln gjorde hans beteende mig lite full i skratt och varm i hjärtat. Jag hade glömt att jag var totalt osminkad och naturlig, något han aldrig sett. Och ändå…

Och nu har han kommit varje dag igen. Kommer, busar, pratar, diskuterar, ger mig en kram när han går. Det märks tydligt att han mår bättre nu. Han är gladare och mer lättsam i sinnet. Bitterheten som präglade honom för några veckor sedan ser jag nästan inte alls längre. Inte för att jag vill vara ego, men jag tar faktiskt åt mig ganska mycket av äran. Jag hoppas han ser det med. Min farhåga är bara att jag blir någon slags språngbräda för honom som hjälper honom upp ur mörkret och bitterheten rakt in i armarna på någon annan. Kanske till och med så att jag varit mer vän än något annat att han snart inte kan se något annat än vänskap, att den fysiska attraktion jag vet att han känt snart är ett minne blott. Så har man hamnat i ”the friend zone”. Och så snabbt var jag tillbaka vid tanken på att detta bara är ett långsamt farväl…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s