Någon att komma hem till

Känslan av att inte vilja åka hem…

Jag har den väldigt sällan, men när den kommer är den inte bekväm alls. Vanligtvis har jag inga som helst problem med att vara ensam. Jag brukar tycka det är skönt när M åker till sin pappa så att jag kan göra precis vad jag vill, som oftast innebär att jag sitter hemma ensam och tittar på serier eller film halva natten. Jag brukar njuta av lugnet och tystnaden och utrymmet. Men igår sköljde känsla över mig som en flodvåg.

Efter jobbet åkte jag direkt till gymmet. Jag brukar vara ganska effektiv i min träning, men nu drog jag ut på tiden och gjorde fler övningar än jag brukar bara för att inte behöva gå. Mafi var också där, ensam för ovanlighetens skull, så när jag var klar gick jag fram och pratade och passade när han tränade. Men det var inte för att han var där jag inte ville gå. Han är oftast där och vi brukar byta några ord ibland, men jag brukar aldrig hänga kvar. När jag till slut gav upp åkte jag bara hem en snabb sväng och styrde sedan mot Frisörens salong för lite bokföringsarbete. Allt för att inte behöva vara hemma. Jag var ju lika ensam på salongen, men känslan var inte lika tung. Då slog det mig hur tomt mitt liv skulle vara utan M och jag funderade länge över de saker jag saknar i mitt liv som en partner kan ge.

Jag längtar efter någon att komma hem till, som undrar var jag är när jag är borta, som frågar hur min dag varit. Jag längtar efter någon att dela saker med, som vill veta vad jag tänker på, som gärna delar sina tankar med mig. Jag längtar efter någon att göra saker med, som att handla och laga mat tillsammans. Jag längtar efter någon att hitta på saker med, som att gå på bio, som att gå ut och äta, som att åka iväg över en helg. Jag längtar efter någon att planera saker med, från stora till små saker, som vad vi ska göra nästa dag till hur vårt framtida hem ska se ut. Jag längtar efter någon att bråka med, som blir irriterad över alla kläder jag sprider omkring mig, som jag kan bli irriterad över när han inte stänger skåpsluckorna i köket. Jag längtar efter någon att busa med, som gör allt för att få mig att skratta, som låter mig retas. Jag längtar efter någon att försonas med, som kan säga att han hade fel, som kan ta emot en ursäkt. Jag längtar efter någon att vara stolt över, som jag kan skämma bort, som jag kan prata om inför alla. Jag längtar efter någon som är stolt över mig, som vill visa världen att jag är hans och att han är min, som berättar om mig för sina vänner, som gör allt för att få vara med just mig. Jag längtar efter någon att sakna, som visar att han tänker på mig när vi inte är tillsammans, som saknar mig när jag inte kan vara med honom. Jag längtar efter någon att vara vacker inför, som ser på mig som om jag var enda tjejen i världen även när jag är nyvaken och rufsig i håret, som inte kan hålla händerna borta från mig. Jag längtar efter någon att säga farväl åt, som ger mig en puss varje gång vi skiljs, som säger ”vi ses” och menar det. Jag längtar efter någon att säga hej åt, som blir glad när han ser mig, som tar mig i sina armar som den naturligaste saken i världen. Jag längtar efter någon att komma hem till…

Annonser

3 tankar om “Någon att komma hem till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s