Stark

…inte riktigt så här, men nästan…?

Mitt liv har fått en viss rutin som jag trivs väldigt bra med. Jag har kommit igång med min träning riktigt ordentligt och har lyckats hålla det nu i snart tre månader. Jag är en periodare. Jag kommer igång, känner suget, får nästan abstinens när jag inte kan träna och mår bättre än någonsin. Sen kommer det något i vägen, oftast någon illasinnad bacillusk som gör att jag inte kan träna på en vecka eller två. Och vips! så är rutinen borta och det slutar oftast med att jag inte tränar alls på några månader. Jag har gjort det några gånger och önskar så innerligt att det kan hålla i sig den här gången. För resultatet jag börjat få nu är något jag verkligen vill fortsätta bygga på.

Jag har insett och accepterat att jag aldrig kommer att bli en pinnsmal tjej och egentligen vill jag väl inte bli det heller. Jag skulle gärna bli av med något kilo till, vilket inte alls är omöjligt. Men den där drömmen om att gå ner 10 kilo har jag lämnat för längesen. Istället har jag satt siktet på att bli ordentligt vältränad, med definierade muskler och bra kondition. Att vara med i fitnessfighten gav mig verkligen den kick jag behövde. Jag gick inte ner så många kilo som jag hade hoppats, men det tog fram muskler i ljuset som varit gömda hela mitt liv. Under tiden som gått sen dess har jag fortsatt ta fram dem och ser resultat nästan från pass till pass. Och viktigast av allt är att träningen ger mig ett lugn i själen som nog gjort att jag kunnat hantera det här med Mafi på ett sansat sätt.

Träningen ger mig rutiner som jag gillar och vardagen funkar väldigt bra, mycket för att M börjat bli så stor att min träning inte krockar med hennes behov längre. Jag tränar fyra eller fem dagar i veckan och rider en dag. Allt klaffar så himla bra att jag är rädd att det ska dyka upp något som gör att allt faller på ända. Rutinerna, träningsresultaten, ridningens positiva inverkan på själen, relationen till M som bara blir bättre och roligare för var dag som går… Kanske har jag det för bra i mitt övriga liv för att ha plats för eller ens förtjäna den kärlek jag saknar och så innerligt vill känna igen?

Annonser

6 tankar om “Stark

  1. Vad roligt för dig, vännen. Känner så väl igen det där med perioder och hur lätt en förkylning eller två kan rubba rutinerna för lång tid. Och så gnäller jag över trötthet och stress, när jag så väl vet att tar jag hand om mig själv, flyter allt vardagsslit och jobb så mycket smidigare. Tack för inspirerande ord!

    • Man glömmer alltför lätt bort hur bra man mår psykiskt när man tar hand om sig själv fysiskt. Sen när man tar sig i kragen finns det ju inget som känns mer självklart, ändå glömmer man snart igen.

      Kram, vännen!

    • Det värmer mer än du anar att få höra! Speciellt när jag tvivlar över min förmåga att se vad som är verkligt och vad som är min fantasi känns det bra att höra att någon tycker man är klok 🙂 Så tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s