Tiden går

Tiden tickar för dig och mig

Jag slutade fråga, slutade tjata, gav upp försöken att locka honom till mig. Han fortsatte komma samma tid varje dag, samma rutin, samma ögonkast, samma ton på samtalen. Lättsamt och utan press. Dagarna gick. En vecka gick.

-Men imorgon, då kan du komma till mig och så kan vi se på SoA. Kan du inte göra det? frågade han med lite vädjande ton.

Hjärtat ville starta ett farligt litet fladder genast. Innan det snabbt blev nedslaget av hjärnan som kom på att onsdag är stalldag då både mor och dotter har lektion. Alla andra dagar var han upptagen som vanligt. Och skillnaden mellan oss är att jag är beredd att offra saker för att få träffa honom medan han inte verkar vara det. Hade det bara handlat om min egen ridning så hade jag också skitit i det. Livet kom alltså emellan min chans att få vara med honom. Och ytterligare en vecka passerar. Tiden går.

Så idag vaknade M med ont i magen och var så ynklig att jag inte hade hjärta att tvinga henne till skolan. Ett litet sms till hennes far och hämtningen var på väg. Ibland är han bra att ha det där Exet. Den här veckan extra mycket. Först köpte han en säkerhetsväst till M´s ridning, sen fick jag beställa en vinterjacka till mig själv genom hans företag = billigt, sen gav han mig en kram som han brukade förut och knäckte lös flera av de låsningar jag haft i bröstryggen och nu tog han henne utan protester. Bra att ha, som sagt, men bara ibland.

Men ödet tog ju nu en lite annan vändning helt plötsligt. Ingen ridning för M och jag kan ju offra min egen, speciellt idag för då skulle ridningen filmas. Det kan jag hoppa över när det bara är andra gången jag rider på väldigt länge. Vem vill se sig själv på film frivilligt när man kan mysa i en famn som man längtat till i snart 8 månader? Tiden går.

Dagarna går och jag försöker hålla mig lugn, gör mitt bästa för att få lite distans så att det inte ska göra så ont. Vissa dagar är jag säker på att vi snart är över, att han snart låtit det hela rinna ut i sanden och att vi bara är ett minne blott, ömt undanstoppat i en vrå av min själ, men inget mer. Senast igår kändes det som att kärlek inte är meningen för mig mer. Jag har som svårt att se hur det ska kunna bli så. Inte bara nu med Mafi, utan i övrigt också.

Men andra dagar förvånar han mig, som igår när han äntligen frågade. Och även idag då vi sågs och jag sa att jag ändå kan komma om han ännu vill det. Då lutade han pannan mot min axel och stod så ett tag, sen fick jag en kram och en hand på häcken. Inte alls på ett sätt som bara säger att han vill ha ett ligg. Och så det där ljudet han gör. Då vacklar jag i mina tankar om ett liv i ensamhet. Kanske inte ändå. Kanske en dag. Idag får jag ju se hans hem och komma ett steg längre in i hans liv. Men tiden går.

Annonser

2 tankar om “Tiden går

  1. Nu håller jag tummar och tår. Förstår att du blir frustrerad av tiden som tickar och svårigheten att hitta andra tider för möten än på jobbet. Tror ändå att du gjorde rätt i att backa. Samtidigt som mer tid som går mellan gångerna då ni får vara bara ni innebär mer tid för dig att grubbla och analysera. Varför kan kärlek inte bara vara enkelt? Jag har haft kärlek i 12 år…trots det; inte enkelt. Suck. Kram min fina vän

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s