Allt var bara i mitt huvud

Rädda mig från hjärnspökena som hotar att ta över

Som jag skrev sist så väntade jag mig lite mer av honom efter förra helgen, men fick ingenting som jag ville. På onsdagen gick jag ner för att prata med en av de andra gubbarna om en möhippegrej. Då satt Mafi och de andra ute i solen, så jag slog mig ner bredvid honom. Allmänt svammel som vanligt med alla där. Mafi reste sig och gick för att jobba. Jag satt kvar ett tag och pratade med de andra samtidigt som jag betraktade honom när han rattade runt. När de andra också återgick kändes det fånigt att sitta kvar som en kärlekskrank tonåring trots att jag såg att han snart var klar med det han gjorde, så jag gick.

Förvirrad och besviken startade jag min torsdag med att klaga över hans tystnad och bestämde mig för en sak: att det var hans tur att kämpa. Jag kände att det fick vara nog nu och dags att återigen backa några steg. Beslutet gjorde att jag helt enkelt glömde bort att fundera på honom som jag brukar när jag vet att han är i huset. Då dyker han givetvis upp som gubben i lådan! Och det första han gör är att klaga på att jag försvann dagen före. Han erkände att han saknat mig. Som vanligt hade vi ett av våra underbara samtal, som kom så djupt att vi  pratade om känslan att se någon som står en nära bli sjuk och slutligen lämna en. Vi pratade om min mamma och hennes ALS som tog hennes liv och vi pratade om hans mamma som har MS och som dessutom drabbades av cancer när han var yngre, men överlevde. Vi pratade om att vänja sig vid tanken, att sörja och att ta avsked.

Men vi pratade även om helgen då han skulle göra sitt bästa för att ta sig till den årliga eldfesten på ön mitt i älven. Vi pratade om hans ex och läget där. Och så ville han se min tatuering på benet. Jag kommenterade att han ju redan sett den eftersom han sett mig naken, men han tyckte att han haft annat att se på då. Mina jeans var för tajta för att dra upp så han sa att han får kanske ändå se den snart och flinade. Sen pratade vi om träningsvärk och jag frågade om han ville ha massage. Det ville han, men först om två veckor. Som att han har någon slags bestämd tidsgräns för när vi kan börja umgås. Han kramade mig hårt innan han gick och alla mina tvivel suddades ut i ett enda svep. Allt var bara i mitt huvud…

Det kändes som att eldfesten skulle bli andra gången han följde med mig hem. Det enda hinder jag såg var att han inte skulle ta sig dit av någon anledning. Över brasor, längs marschallupplysta gångar och genom folkvimlet i mörkret försökte jag se om han var där. Och till slut var han det. Men för första gången gav han mig ingen kram direkt vi sågs. Jag fick be om den och den var på gränsen till opersonlig, så som jag sett honom göra med kompisar, nästan lite på skämt. Fast sen drog han ändå med mig för att leta upp hans vänner. Han växlade mellan att prata med dem och komma till mig för en snabb kram eller ett leende eller pussar på kinden. Jag ville inte tränga mig på och antog att hans lite konstiga beteende ännu berodde på offentligheten, att han inte ville skylta med något inför alla, så jag tog det lugnt.

Men ju längre tiden gick desto längre bort drog han sig tills han helt försvunnit. När det var dags att ta färjan hem igen skickade jag ett sms och frågade om han skulle med. När vi väntade på färjan såg jag honom komma till kön med telefonen i handen, men jag fick aldrig något svar. Istället gled han förbi kön och blev den sista att komma med den omgången över. Kvar på stranden stod jag och kunde se honom tydligt. Bakom en tjej, med armen runt hennes midja. Jag kunde se honom stryka hennes långa hår åt sidan och lägga ansiktet mot hennes hals när färjan rörde sig längre ut på vattnet. Det sista jag såg innan mörkret slukade dem var att hon vände sig om och lade armarna runt hans midja. Då var det mörkret som slukade mig. Fastfrusen, bedövad, tom… 

När vi äntligen kom över på fast mark var jag glad att jag hade egen bil. Trött, trasig och frusen in i själen. Det enda jag ville var att blint köra hem och krypa ner i värmen under täcket och aldrig vakna. Men jag är inte blind hur gärna jag än skulle vilja, så på vägen hem körde jag förbi dem där de gick, bara han och hon. Jag hoppas han såg mig så han förstår att jag vet. Inom mig hoppas jag att det finns en bra förklaring, att det inte alls var så som det såg ut, att de bara är vänner och att han bara följde henne hem. Jag vill så gärna att det jag såg inte betyder något, att allt är ett stort missförstånd. Men djupt inom mig vet jag att jag kan glömma den drömmen, att det snarare är allt annat som är ett stort missförstånd. Allt var bara i mitt huvud… 

Annonser

2 tankar om “Allt var bara i mitt huvud

  1. Hmm.. Det låter ju konstigt faktiskt! Förmodligen var det en vän till honom! Ta och backa lite nu kanske. Var lite elak också och vill han träffas så var du lite upptagen. Förmodligen kommer han då att börja jaga dig lite mer.. Vet att det är jobbigt gumman, men försök vara positiv men spela lite listigt! Spelet är jävligt tråkigt men ibland får man vara inte vara så jäkla tillgänglig utan vara lite tuff tillbaka! Funkade på mitt lammkött. Han blev mer intresserad när jag var tuff mot honom!

    • Jag har så himla svårt för alla dessa spel. Jag kommer att backa för min egen skull och jag tvivlar på att han kommer att höra av sig alls. Gör han det så får jag se hur jag hanterar det då. Tack för tipsen! Kanske har jag styrkan att använda dem 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s