Förvirrad

Du får inte knacka på min dörr om du inte är beredd att komma in…

Hela den här cirkusen tar knäcken på mig mentalt. Om det fanns en ge-upp-knapp så skulle jag vara ganska nära att trycka. Det är en känslomässig berg- och dalbana som gör mig illamående och utmattad. De bra stunderna är så korta och så få, men bygger ändå upp en förväntan inom mig som hotar att spränga mig snart. Och jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Jag skulle önska att jag kunde vara lugn och trygg i det här och inte förvänta mig saker. Jag skulle önska att jag kunde välja att ge upp bara för att ge mig själv en paus, en chans att andas. Men jag äger inte den egenskapen och det gör mig vansinnig.

Det kokar inom mig. När han frågar hur jag har det kommer det ett automatiskt svar fast jag egentligen skulle vilja säga helt andra saker. Jag har vanligtvis inga större problem med att säga hur jag känner, men med honom håller jag så otroligt mycket inom mig för att inte skrämma bort honom.

Jag vill inte förvänta mig saker, men jag kan inte hjälpa det. När han hörde av sig natten mot fredag kände jag att vinden vänt på något sätt, att steg började tas i helst annan riktning och takt än förut. Först väntade jag mig att han skulle höra av sig fler gånger. Det gjorde han inte. Och när han inte gjorde det väntade jag mig att han skulle komma upp på kontoret idag. Det gjorde han inte heller. Och anledningen var att han var för sliten efter helgen för att orka gå i den extra trappan. DÅ kände jag mig väldigt speciell kan jag säga. Han menade säkert inget illa med det. Ibland tror jag killar är för tröga för att fatta vad deras till synes oskyldiga ord och handlingar kan göra med en tjej. Jag önskar bara att jag kunde vara lika obrydd som han.  

Det är skitsvårt det här. Jag vill ju att han ska göra saker som han gjorde då på natten, men sen vill jag ju att han ska följa upp det han gjorde med något annat, inte bara dissa mig. Det är förvirrande! Då känner jag att jag önskar att han inte hade hört av sig så mina förväntningar inte varit så höga. Men det är ju tråkigt det med. Antar att det här är något jag får leva med helt enkelt. Jag kan ju uppenbarligen inte ta mig ur det även om jag vill ibland. Hjälplöst fast i den här cirkusen. På både gott och ont.

Slutet har bara två tänkbara utgångar. Antingen blir det här mitt livs största kärlek eller mitt livs värst krossade hjärta.

Annonser

6 tankar om “Förvirrad

  1. Jag tycker faktiskt att du ska säga något litet i alla fall om vad du känner. Så det inte är så att han tror att du INTE är intresserad… Hitta på något med honom? Umgås? Så ni lär känna varandra på en djupare nivå? Förstår att det är skitjobbigt dock! Kram

    • Han vet hur jag känner i stora drag. Jag har sagt det, men jag törs inte säga allt för mycket så det blir jobbigt. Jag är den som tar kontakt också hela tiden så han kan inte undgå att veta. Vi träffas på jobbet och pratar då jättemycket. Jag har föreslagit att vi ska umgås som vanligt folk och han vill också det, men sa då( det är ca två veckor sen jag frågade) att kanske inte som det är nu, att hans ex är på honom och vägrar inse fakta. Så jag vill inte pressa mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s