Handlöst

Jag är rädd att säga det högt. Jag är rädd att ens tänka tanken…

Sista dagen av min semester såg jag honom på stan och skickade ett sms att han hade snygg häck. Sen följde en lång konversation om kroppar och självförtroende och om att testa varandra igen. Han brukar inte vara kortfattad på sms annars heller, men nu var han väldigt pratsugen verkade det som och på en nivå som visade på att han börjar må bättre.

Min första dag på jobbet var hans födelsedag, så jag gick ner och hälsade på på hans område. Rummet var såklart fullt i folk så han fick bara en vanlig kram till att börja med. Men under tiden vi satt där försvann gubbarna en efter en och till slut var vi ensamma. Vi hade ett sånt där samtal som vi brukade ha under våren och han berättade det senaste som hänt med tjejen. Hon lever i så total förnekelse att det nästan är läskigt. Och har börjat försöka vända hela kakan. Hon undrar när han ska växa upp och mogna, att hon inte vill skaffa barn med någon som lever som han levt under semestern och att hon inte kommer att vänta på honom för evigt. Hon är fullt övertygad att det här bara är en fas han går igenom, någon slags kris som han måste hämta sig ifrån, sen kommer han att komma tillbaka. Hon hade skrivit en massa elaka saker åt honom. Vad hon inte fattar är ju att hon driver honom ännu längre bort. Inte mig emot givetvis 🙂 Nu känner han inte längre att det hela gör honom ledsen utan mer irriterad och det tycker jag är bra. Hans ilska kommer att få henne att förstå allvaret snabbare.

När jag skulle gå kramades vi igen. När han började släppa taget höll jag kvar och sa att det lilla jag får av honom kommer jag att utnyttja till max. Då höll han kvar och gav mig en puss. När hans hand gled ner på min häck borrade jag in näsan mot hans hals och gjorde samma sak med min hand, vilket jag vet att han älskar. Han skrattade och gav mig en puss till innan jag gick.

Vi hade pratat om att han skulle ta med fika dagen efter och att jag skulle stanna till när jag kom till jobbet. Men jag trodde inte att han hade något fika så jag körde bara förbi. Jag hann bara in genom dörren så frågade han om jag inte skulle komma och avslutade med en ledsen gubbe. Så efter lite jobb gick jag ner, offrade min hårda diet på en arracsboll bara för att få vara med honom. Vi pratade igen och när vi blev ensamma böjde han sig över bordet och gav mig en puss. Han sa att skiftesarbetarna som kommit in dagen före när jag var där hade stannat kvar bara av nyfikenhet och frågat ut honom efteråt. Han hade skämtsamt sagt att jag var hans nya tjej. Inget fel med det, sa jag då. Nej, inget alls, svarade han. Han skjutsade mig tillbaka till kontoret när han skulle på lunch och vid dörren puttade han mig först så han kunde gå tätt bakom mig och ta mig på häcken. Så jag nöp till över hans lår väldigt nära ädlare delar. Han suckade och log när vi skildes åt.

Över helgen ska han och ett gäng barndomsvänner samlas för tvådagars kräftskiva som de har varje år. Med stadgar som beskriver exakt vad de ska göra och vad de inte får göra. Inga tjejer, inga telefoner och på platser där ingen kan smita någon annanstans, så jag vet att jag inte kommer att få se honom på hela helgen. Men det känns helt ok. Jag räknade inte med att höra av honom heller, han är ganska dålig på det. Men efter 1 i natt vaknade jag av ett sms. Han skrev att han kidnappats en dag tidigare för att han fyllt år och ”har egentligen telefonförbud, men… ville som 🙂 Puss”

Han skrev egentligen inget speciellt, men budskapet är ändå viktigare än något annat: JAG TÄNKER PÅ DIG! Det är precis sådana meddelanden jag vill ha. Han behöver inte alltid ha ett ärende eller något viktigt att säga, men att bara skicka ett sms så som han gjorde säger mig att till och med mitt i all uppståndelse och glädje över att återse gamla vänner så finns jag i hans tankar. Det är guld värt och värmer mitt hjärta så otroligt mycket!

Det sitter så otroligt långt inne att sätta ord på det jag känner, det han väcker inom mig. Jag är rädd att ens tänka tanken. Det känns som att om jag uttalar orden så kommer det att göra så mycket ondare om det inte går min väg, men det är ju fånigt egentligen. För även om jag inte säger det högt eller sätter orden på pränt så känner jag det likväl i mitt hjärta och min själ. Så nu gör jag det! Jag tar orden i min mun, sätter det svart på vitt och kastar mig handlöst ut i det okända…

Jag är fruktansvärt, hopplöst, tveklöst, handlöst förälskad

Annonser

4 tankar om “Handlöst

  1. Nee, nu måste jag gråta en skvätt av glädje för din skull, min kära. Och sända en kram även till honom som med så lite ändå gjorde så mycket rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s