Tänk inte så mycket…

Tänker du låta det svarta vinna? Eller äntligen visa att jag har fel? 

Tänk inte så mycket! Nej, det är ju lätt att säga, men inte så lätt att känna. Jag önskar att jag bara kunde stänga av. Trycka på en knapp och glömma allt jag vet, allt jag känt, allt han sagt. Som det är nu önskar jag att jag inte visste någonting alls. Jag önskar att jag inte visste att han var fri. Jag önskar att han aldrig berättat och väckt mitt hopp. Jag önskar att jag fick fortsätta leva lyckligt ovetande om allt. Jag ångrar inte att jag fick den natt jag fick med honom, men allt är så mycket värre nu efteråt. Jag går omkring som en osalig ande, rastlös med en klump i magen som vägrar försvinna än hur mycket jag försöker att slappna av och inte analysera så mycket.

Jag vill inte tro allt det där svarta och fula som kommer upp i mina tankar, så jag är väldigt kluven just nu. I ena sekunden tänker jag på allt det där bra som han sagt och gjort och tänker att det säkert inte är så farligt som jag får för mig. Han har mycket att ta itu med och bearbeta och behöver tid att tänka. Jag vet ju innerst inne att han bryr sig om mig mer än han visar just nu. Men så kommer tvivlen… Och allt det elaka och gräsliga blir plötsligt väldigt klart och framträdande. Vet jag verkligen att han bryr sig eller är det bara vad jag tror? Vill jag det här så himla mycket att jag är blind och intalar mig själv att han tycker om mig? När han egentligen är precis som varenda annan kille. Hur ska jag annars tolka den här öronbedövande tystnaden?

Han sa att vi behövde prata, men inte då utan sen. När dagen efter kom och han fått det han ville ha då var det inte så viktigt att prata längre och nu är han bara tyst. Jag vill så gärna tro att det finns en fullt rimlig förklaring. Mina vänner säger att killar inte förstår bättre, att ”vi hörs sen” kan betyda att vi hörs om två veckor och inte om två timmar eller ens två dagar. Jag vill så gärna att det inte ska vara som mina värsta scenarion utan att jag faktiskt känner honom bättre. Att han ÄR bättre än så. Men samtidigt vill jag inte vara korkad och stå där med skägget i brevlådan för att jag litat på honom.

Har han inte hört av sig nu då vet jag att han inte kommer att höra av sig på hela veckan. Om han hör av sig alls så kommer det att bli till helgen och den tanken gör mig förbannad. Ska jag bara bli någon han hör av sig till och vill träffa när han är på fyllan? Är det allt? Jag kan lätt säga nu att det kan han glömma, men vet att när helgen närmar sig kommer jag att sitta där och vänta. Och när sms:et dimper in kommer min värld att vändas igen och jag kommer att göra precis det han vill. Jag kommer tänka och säga att jag minsann ska säga min mening när vi väl ses, men vet innerst inne att när jag ser hans leende och ser in i hans ögon så kommer jag att glömma allt jag bestämt mig för. Jag kommer att vara svag och följa honom till världens ände om han ber mig bara för chansen att det jag tror om honom verkligen kan bli sant.

Jag fruktar helgen samtidigt som jag längtar efter den. Jag fruktar den för att det kan hända att den blir lika tyst som nuet. Jag längtar efter den för att det kan bli så att jag återigen får finnas i hans armar. Jag fruktar den för att det kan bli så att jag får se honom och i hans ögon möta sanningen som jag aldrig sett förut. Jag längtar efter den för att om jag får se den sanning jag inte vill se så kan jag i alla fall äntligen släppa taget och gå vidare med mitt liv. Då vet jag bortom allt tvivel att det svarta vunnit igen. Då kommer jag även ge upp fighten, tanken att jag någonsin kommer att vinna överhuvudtaget.

Annonser

En tanke på “Tänk inte så mycket…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s