Det jag aldrig trodde…

…är nu verklighet. Men akta vad du önskar dig…

Fredag den 13:e, otursdagen enligt många. Oturssiffra i allmänhet. Men jag har en helt annan relation till siffran 13 och efter igår även en helt annan relation till fredag den 13:e. För tio år sedan, den 13 juli, stod jag i en kyrka inför vänner och familj, gravid och öga mot öga med den jag älskade och sa ja i nöd och lust. Så siffran har jag aldrig förknippat med otur även om han inte längre är min.

Gårdagen började med ett enkelt meddelande på Facebook där han undrade varför han inte har mitt nummer. Mitt hjärta som är lite snabbare än min hjärna i sådana lägen började genast få för sig saker och analysera. Varför undrar han? Jag vet varför han inte har det. Han har det bara på sin jobbmobil och den är kvar på jobbet under semestern. Vill han något speciellt? Har han något att berätta? Tankarna från hjärtat hann gå på högvarv ett bra tag innan hjärnan bröt in. Mest troligt vill han ingenting utan har bara av slumpen upptäckt att jag saknas på kontaktlistan. Han hör ju ändå aldrig av sig så varför ha mig där? Men jag gav det i alla fall och frågade varför jag inte har hans. Jag vet varför jag inte har hans. För att jag inte velat be om det i den situation som varit.

Hjärtat och hjärnan slogs i någon timme. Kommer han säga något mer? Varför skulle han? Han måste ju ha tänkt på mig i alla fall. Och? Vad hjälper det? Så när de precis lugnat ner sig lite och hjärnan kände att den vunnit kom ett sms. ”Nu har du mitt 🙂 Är ju en vanlig skitknegare som får lämna mobilen på jobbet”. Jag svarade att vi kontorsråttor ju har vissa fördelar och frågade hur han mådde. Bara för att. Hade inte ens för en millisekund väntat mig det svar jag fick.

HAN HAR ÄNTLIGEN GJORT DET!!!!

Mitt hopp har varit så gott som ute, har tänkt att om han inte gjort det hittills så kommer han aldrig att göra det. Och att träffa hans flickvän under midsommarhelgen kändes bara som spiken i kistan för allt verkade ju precis som vanligt. Han var ännu kvar. Bara för några dagar sen förbannade jag mitt hjärta som inte kunde släppa taget och ifrågasatte varför jag ska följa mitt hjärta när det bara håller fast vid det hopplösa, det jag aldrig kan få. När jag skrev om det hade han redan lämnat henne. När han spökade under mitt hångel förra helgen och när jag träffade honom på lördagen och fick en kram hade han redan tagit steget jag aldrig trodde han skulle ta. Han är fri!!! Kanske hjärtat visste något min hjärna vägrade ta till sig..?

Han skrev att han blivit väldigt glad av att se mig. Snygg som vanligt… Det var första och enda gången han varit iland sen han gjorde slut. Resten av tiden har han dragit sig undan i sin stuga på en ö i skärgården. Han frågade hur jag mådde och undrade vad jag hade för planer för helgen. Jag var i så stor chock att jag var tvungen att ringa till någon och berätta innan jag ens kunde svara. Mitt hjärta hamnade genast i halsgropen, farligt nära att slita sig ur bröstet på mig och bege sig på en flygtur. Pulsen skenade så mycket att jag knappt kunde prata.

Jag svarade att jag helst av allt hade velat ge honom en stor kram just då och jag inte hade några planer för helgen. Han nappade självklart och skrev med ett leende att det lät som en öppning att komma och hälsa på, vilket det uppenbart var. Men han skulle bli kvar i stugan till idag och skulle sen på en 30-årsfest. Jag frågade om det blir utgång sen, vilket han trodde att det skulle och frågade om jag skulle ut, vilket jag ska. Han skrev att vi ses nog på ett eller annat sätt. Det hoppas jag, svarade jag och önskade honom en rolig kväll. Jag gör mitt bästa, svarade han och avslutade med en puss. Saker han aldrig skrivit förut, antagligen av rädsla för att ge mig falska förhoppningar.

Resten av dagen kändes lite som i en dröm. Som att det inte kunde vara verklighet, att jag drömt någon av mina önskedrömmar och snart kommer att vakna besviken och ensam. Om hjärtat och hjärnan hade vilda diskussioner förut så är det ingenting mot nu. Jag är glad för flera saker: att han var den som frågade efter mitt nummer, att han var den som hörde av sig, att han själv var den som kom med nyheten, att han var den som först antydde att han ville ses, att han tagit sig tid att bearbeta uppbrottet innan han gjorde allt det där. Om jag istället fått veta på andra vägar hade jag blivit spritt språngande galen. Jag hade inte haft en enda sekund av ro i kroppen eller själen, för att inte tala om hjärtat.

Jag har väntat så länge på den här dagen, men ju mer tiden gått desto mer har jag förlikat mig med tanken på att det aldrig kommer att ske. Nu när det är verklighet är jag fruktansvärt rädd. För antingen får jag allt det där som jag önskat mig så länge… Men jag kommer ju inte ihåg hur man gör, jag är osäker på mig själv och våndas för hur jag ska klara det här. Eller så blir det inte alls som jag önskat och istället kommer jag till det verkliga avslutet som jag vet att jag inte skulle få så länge han stannade kvar. Båda alternativen skrämmer mig från vettet. Och det värsta är att jag blivit så bra på att hantera avslut att jag nästan hellre önskar att det blir så. Nej, inte egentligen, men jag känner att min rädsla drar mig inåt och bakåt. Bättre ta den smäll jag vet att jag reser mig från än att falla in i känslor som är länge sedan gömda och glömda och som jag kanske aldrig reser mig ifrån.

Annonser

2 tankar om “Det jag aldrig trodde…

  1. Jag blir tårögd av att läsa det du skriver. Vilken lycka!!! Vad underbart för dig. Han vill ju verkligen något med dig, annars hade han inte tagit stegen. Helt underbart och du är SÅ värd detta!! Kram

    • Tack snälla söta! 🙂 För mig känns det ännu som en dröm. Har det verkligen hänt?! Jag hoppas så innerligt på det här, men vågar inte ännu tro fullt ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s