Bekräftelsehoror och spöken…

…går inte ihop…

Jag vet att jag fastnat förut. Klängt mig kvar som en apa, gripit efter halmstrån, hoppats för länge för mitt eget bästa. Men det har aldrig varit riktigt så här. Jag har kunnat se när yttersta gränsen blivit nådd, vetat när allt hopp är ute och kunnat acceptera det. Kanske inte omedelbart och absolut inte alltid lättsamt, men jag har ändå hittat dit en dag. Varje gång, vem det än handlat om. Jag kunde alltid lita på det. Men nu är det annorlunda.

Det blev väldigt tydligt i helgen. Jag är egentligen inte den som söker bekräftelse när jag är ute. Visst är det skönt att få, men jag jagar inte efter det som en del andra tjejer. Man kan se på väldigt många att det är allt som betyder något, att bli sedd. Själv är jag svältfödd på fysisk kontakt och komplimanger så i fredags tog jag chansen när jag kände att den fanns. Han är inte alls min typ och jag skulle aldrig presentera honom för varken familj eller vänner, men han fanns där och visade sin uppskattning. Han är snäll, rolig och intressant att prata med och väldigt bra på att kyssas, så jag gav efter för mitt bekräftelsebehov.

Men mina tankar var hela tiden någon helt annanstans och hos någon helt annan. Som ett spöke smög sig tankarna på honom in mellan oss. Mellan hans händer och min hud, mellan hans läppar och mina. Allt jag kunde tänka var hur gärna jag ville att det var han. När jag sen låste in mig på toan och såg mig själv i spegeln ville jag bara gråta. För bekräftelsesökande och spöken går inte ihop.

Det skrämmer mig att jag inte kan se något slags slut på spökandet. Det har snart gått fem månader och han påverkar mig på samma sätt varje gång jag ser honom. Fortfarande. Och det som skrämmer mig ännu mer är att jag inte mår dåligt av det heller. Jag går inte omkring och tänker på honom hela tiden, längtar ihjäl mig, funderar, analyserar, utan jag har det riktigt bra just nu. Jag MÅR bra. Jag lever mitt liv som jag vill och trivs med min tillvaro. Han spökar på det sätt att han smyger sig in i tanken i situationer när jag försöker gå vidare.

Jag kan se en kille och bli intresserad, men när tanken når längre kommer det där spöket igen. Som en liten djävul på axeln som viskar och frågar vad som händer om jag börjar träffa någon och Mafi då blir fri. Kommer jag då alltid att tänka så? Betyder det att så länge han stannar med henne kommer jag att vänta? För det enda sätt jag kan se spöket blåsa bort med vinden, enda sättet jag kan se att hoppet är ute, att ljuset är släckt är om han blir fri och ändå väljer att inte vara med mig.

Min hjärna vill inte vänta på något som kanske aldrig blir av. Min hjärna vill inte slösa bort sin tid på drömmar som aldrig kommer att slå in. Min hjärna förstår att om han inte valt mig vid det här laget så kommer han aldrig att göra det. Men hjärtat verkar ha bestämt sig för att kämpa emot. Det har jag ju märkt flera gånger redan. När jag trott att jag gått vidare har jag bara behövt känna doften av honom så har hjärtat avslöjat sitt innersta mål. Det förbannat korkade hjärtat… De sägs att man alltid ska följa sitt hjärta, men är det verkligen så smart?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s