Fool me once…

Jag tar mig själv ur leken nu och du kan bara fara åt fanders. Jag orkar inte vänta på dig mer.

Vi pratade igår. Jag ville känna efter var han befann sig för att kunna avgöra vad jag själv skulle göra. Och min magkänsla har sällan fel, jag har bara lite svårt att lyssna på den ibland. Jag ifrågasätter den och stretar emot ganska ofta. Men jag kommer alltid till en gräns när jag inte kan förneka saker längre. Attityden var annorlunda. Saker han sa och hur han sa dem, och i den stunden dog nog en liten del av mitt hjärta för jag visste att det var dags att backa på riktigt. Jag tvivlar inte på att han tycker om mig och om saker var annorlunda skulle det inte finnas så många frågor. Men det han känner verkar inte vara nog för att gå ifrån det han har och säger sig vilja ur. Jag är inte nog helt enkelt.   

Jag bestämde mig när vi satt där, men låtsades som ingenting. Jag gissar att han inte hade en aning om att hejdå inte betydde hejdå för stunden utan något mycket mer. Idag när han gick förbi satt jag inte på min plats som jag brukar. Både för min egen skull och för att få honom att förstå. Jag såg honom komma och gick iväg. Helt kall kunde jag inte vara utan var tvungen att se. Och fick bekräftat att han inte hade en aning för jag kunde se honom vända huvudet åt mitt håll. Det hade nästan varit lättare om han bara sett rakt fram, då hade jag vetat. Helst hade jag velat kunna hålla mig undan honom i några dagar minst, men jag visste att jag skulle vara tvungen att tillbringa tid med honom redan senare  på dagen. När jag kom till mötet och han gick förbi mig blinkade han åt mig som han gjorde i början, det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Nu blev jag bara ledsen. Han tror att han kan fortsätta precis som vanligt medan jag inte längre kan vara där.

Jag är självklart ledsen, men jag har blivit bra på att sörja. Bra på att låta förluster kännas, ta tag i dem och gråta ut. Men jag blir nästan bitter vid tanken på att jag har tvingats bli bra på det över huvudtaget. För vem i helvete vill vara bra på att sörja?!?! Det betyder ju bara att man fått träning. Hård träning! Mer än det är jag arg och besviken. På mig själv. Jag lär mig tydligen aldrig. Jag är arg för att jag tillät mig själv att tro, att våga hoppas. Jag visste ju redan från början att inget skulle vara annorlunda nu mot tidigare. Fast lite annorlunda har det varit, är det, men det slutgiltiga är precis samma… Jag är inte den som blir vald. Jag är besviken att jag låtit mig själv hamna i en sits där jag såras fast jag vet bättre. Jag skäms för mig själv. Det börjar bli förnedrande att hoppas, att känna tro, att önska, att längta för det slutar alltid likadant. Obotlig idiot och obotligt pinsam. Och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Lurad av längtan efter kärlek.

Fool me once shame on you. Fool me twice shame on me… 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s