Hockeyrumpa

Hockeyrumpa eller inte. Tvinga mig inte att vänta i tystnad…

Helgerna är menade att vara min tillflyktsort. Tiden då jag kan låsa in mig och gömma mig och utföra ritualer för att skydda mig själv. Helgerna är alltid tysta när det kommer till honom. Han som inte ens fått ett namn här. Och hans tystnad under de dagarna gör att jag hinner tänka tusen tankar på att backa. Jag hinner ta beslut att vägra vara den som tar kontakt när måndag kommer. Han har fått för mycket av kakan utan att ge mig något tillbaka och då är det dags. Så resonerar jag hela tiden. Sen kommer nästa dag och hans blick söker min och så är det kört.

Idag blev min tillflykt rubbad. Jag såg honom på stan. Han såg inte mig, men jag fick chansen att betrakta honom för en liten stund. På jobbet bär han skitiga arbetarkläder som inte säger så mycket om personen i dem. Men privat är han som en helt annan människa. Han har en stil som tilltalar mig enormt, men det är inte ofta jag får se något av den. Första gången var när jag precis fått jobbet och vi hade städdag utomhus. Alla kontorsråttor var klädda i fritidskläder och alla arbetare hade sina vanliga arbetskläder, men mitt i allt kom han gående där jag krattade i sina privata kläder. Jag tror det var då jag fick upp ögonen för honom lite mer. Ytliga skäl, visst. Men jag tycker att kläder säger en hel del om hur folk är som personer. Det är hela paketet som tilltalar mig och kläder brukar tala om ifall man är en person som tar hand om sig själv eller inte. Andra gången var på min födelsedag. Den kväll vi fick kontakt på riktigt. 

Så idag var det bara tredje gången jag sett honom i annat än blåställ. Och det är en upplevelse varje gång. Tänk vad blåställ kan dölja! 😉 Han är ganska snygg i dem också, men idag var det nästan så jag fick dra efter andan. Jeans som avslöjade en fullkomligt perfekt hockeyrumpa… På festen hade han svarta chinos och skjorta som dolde häcken. Klart jag anade, men att se så här var ljuvligt. Inte mig emot att få en gammal hockeyspelare i livet. Men att se honom idag gav mig också ett tungt hjärta.

Kommer jag nånsin få vara den som går bredvid honom? Ett år från nu, kommer jag på denna vinterdag ännu att gå ensam och söka efter någon speciell i folkmängden bara för att få en glimt, förhoppningsvis ett ögonblick av kontakt? Eller kommer det att finnas någon vid min sida, någon som håller min hand? Kommer han snart att vara ännu en som jag släppt taget om? The one that got away? Kommer han nånsin ta ett beslut? Och kommer det beslutet vara jag?

Dags att backa… 😦

Annonser

2 tankar om “Hockeyrumpa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s