På andra sidan vattnet

Jag har skrivit så många saker och så många gånger åt dig att du borde veta allt snart. Men jag törs inte längre tro att nästa person jag träffar verkligen är du.

Förra inlägget mitt i natten behöver kanske utvecklas lite. Händelser analyseras, ältas, förklaras och slutligen sörjas. För skillnaden nu mot tidigare är att jag inte vågar tro. Om jag tidigare var bra på att ta ut sorger i förväg och måla fan på väggen, så är det ännu värre nu. För varför skulle nu vara annorlunda? Varför skulle saker gå min väg nu när det aldrig gjort det tidigare?

Han förvånade mig på ganska många plan. Jag har alltid tyckt att han är charmig, men han har aldrig verkat speciellt intresserad. Men senaste veckorna har vi börjat prata mer och mer och när jag hörde att han skulle med på kick-offen med jobbet i fredags tänkte jag att jag skulle testa. Känna honom på pulsen. Och det som kom fram gjorde plötsligt mitt lugna liv fullt av tumult. Tankar, känslor, längtan…

Han fick ett samtal mitt i middagen och när jag förstod vilket slags samtal det var sjönk mitt hjärta och jag tänkte att där fick mitt lilla test ett abrupt slut. När han lade på var han irriterad, så jag frågade om det var rapport till frugan. Då berättade han att det alltid var så. Direkt han ska göra något, med kompisar eller andra, så ringer hon och kollar upp honom. Han ska rapportera allt som händer och vem som är där. Och han är för snäll för att säga ifrån. Han anpassar sig för att slippa bråk. Han sa att han tycker det är tungt att aldrig bli trodd när han aldrig gett henne anledning att inte tro. Och jag förstår honom för jag har varit där själv. 

Han förvånade mig för att han var betydligt mer öppen och känslosam än jag uppfattat honom att vara. En kille som kan prata och visa vad han känner är guld värd för mig. Jag vet att jag borde ha backat där och då. Om inte annat så för min egen skull, men jag kunde inte. Inte han heller. 

Vi dansade först med alla andra i gänget. Sen när det blev tryckare mitt i allt (som det för övrigt aldrig brukar bli) drog han in mig i famnen och där blev jag kvar i princip resten av kvällen. Flera i vårt sällskap började tissla och tassla och spekulera och oroa sig över vad som var på g mellan oss. Självklart förstår jag dem. Det som hände är inte min stil och jag vill inte bli en home-wrecker, men något gjorde att jag inte kunde stå emot. Jag må ha varit den som startade det hela, men att ta steget över gränsen för vad som kanske är ok lät jag honom göra helt själv.

Han gjorde allt så som jag länge väntat på. Hur han rörde vid mig, vad han sa, hur han kysstes. Han undrade hur en tjej som jag kan vara singel och frågade vad det är för fel på mig. Jag sa det som jag själv kommit fram till för inte så längesen, att jag troligtvis ger ut en annan bild än hur jag egentligen är, en hårdare bild. Men att det ibland finns vissa få som ser förbi. Han sa att jag måste veta hur jävla fin jag är. Och det gör jag, men det är en helt annan sak att höra det från någon annan. Det enda jag kunde tänka var att inte ville att natten skulle ta slut.

Han sa att han vet vad han måste göra, men att han inte vill såra henne. Han tycker om hennes mamma och pappa, men att det egentligen är allt. Han tycker om henne också, men inte som han borde. Han har så svårt för att såra folk och han vet att kommer att såra så många. Jag känner igen det där. Man gör inte slut med en person, man gör ju slut med en hel familj. Han sa att jag gör honom galen och att allt är mitt fel. Jag sa att det inte är lätt för mig heller för jag vet att när han vaknar nästa morgon kommer han att ångra vad han gjort och undvika mig på jobbet. Han sa att inte alls kommer att ångra sig. Men var har jag hört det förr?? Det var just de orden som gav mig hopp om Kebne som jag inte borde ha haft. De orden fick mig att tro på en saga som aldrig ens skulle få en början som det visade sig. Så hur ska jag kunna tro nu?

Natten tog slut och nu sitter jag här. Med en klump i magen och en känsla av så stor frustration att jag blir galen. Jag är irriterad och arg. Arg på mig själv för vad jag gav mig in i fast jag vet hur det här kommer att sluta. Det var just de här känslorna jag var glad att vara utan i så många veckor. Det var hit jag inte ville tillbaka! Jag sitter här i min egen bubbla och vet inget om vad som pågår på andra sidan vattnet. Kom han hem och utsattes för korsförhör? Ljög han? Sa han sanningen? Bråkar de ännu? Eller höll han inne med sanningen och nu fortsätter som förut? Ägnar han mig en enda tanke eller blev min profetia sanningen?

Jag har ångest inför att gå till jobbet imorgon. För jag vet att hur han beter sig då kommer att vara avgörande. Tar han inte kontakt så vet jag. Och mitt trasiga hjärta säger mig att jag vet redan nu. Jag kan ju det här. Jag är aldrig den som går vinnande ur en strid. Valet faller aldrig på mig. Jag får aldrig drömmen. Så har det varit, så varför skulle nu vara annorlunda?

Annonser

4 tankar om “På andra sidan vattnet

  1. Knivig sits det där och dessutom kan du bara vänta och se vad som händer till veckan. Visar det sig att han är en tönt så är det skönt att få redan på det med en gång utan att dra ut på det…svårt, svårt och inga råd har jag heller..

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s