Människor är konstiga

Ge mig inte gråa moln, utan strålande solsken…

Det här har varit en lite underlig vecka. I tankarna och i maggropen. Ibland kan jag tycka att andra människor är jobbiga att ha att göra med. Det kanske sitter mycket i mig, att jag har svårt att säga ifrån åt vissa. Jag hade länge sett fram emot den här fredagen för då kommer Valpen hem efter sex månader i Norge. Att se fram emot det har väldigt effektivt fått mig att tänka mindre på Mafi. Men så har hela grejen grumlats av ett litet löfte jag gett i ett svagt ögonblick.

Jag har lovat KusinVitamin att vara barnvakt till hennes lilla dotter på drygt ett år. Tanken var att vara snäll så att KusinVitamin med sambo skulle få lite egentid och komma bort, kanske kunna gå ut och äta, bo på hotell en natt och bara vara. Den här helgen var bland de enda de kunde göra det eftersom sambon är polis och jobbar de flesta helgerna. Okej, så långt för det var lördag till söndag som gällde, vilket betydde att fredag var fri för mig. Men så kom de plötsligt på att det viktigaste var att få shoppa. Då sa hon först att de borde ju komma iväg senast 10.00. Kan jag väl leva med. Men sen ändrades det till 08.00 så att de är där när affärerna öppnar. Dessutom måste de ju komma lite tidigare för att vara ett tag med henne hos mig och inte bara dumpa henne. Så vad innebär det? 07.00? Jag protesterade självklart och då kom hon inte ens ihåg att hon sagt 10.00 först. Jag sa att de hinner ju shoppa på söndag också, men då hade de bokat in brunch och sen är ju affärerna stängda.

Men ursäkta mig!! Jag är den som ville vara snäll och ställa upp för att de skulle få komma iväg ensamma. Är det inte lite hyffsad stil att man då anpassar sig lite efter mig? Eller är jag helt fel ute? Jag gillar inte att folk utnyttjar att man vill vara snäll och tänjer på alla gränser till bristning. Hela min helg försvinner i ett nafs. Jag får ingen sovmorgon alls och jag vet att jag kommer att tänka på det hela fredagkvällen. Hade det varit M hade det ju inte varit ett problem, hon kan ta hand om sig själv om jag vill sova i soffan ett tag, men det funkar ju inte med en ettåring. Och största problemet med KusinVitamin är att det alltid känns som att det är HON som gör MIG en tjänst och då ska jag ställa upp på vad fan som helst. Visst, det kanske är mitt fel att jag inte säger ifrån, men hon vet också att utnyttja det och det stör mig. 

Så nu har jag tänkt på det hela veckan och det har samlats en massa gråa moln över mitt huvud. Gillar inte gråa moln. Speciellt inte de som är direkt orsakade av andra människor. Och imorse fick jag ett sms som fick mig att börja gråta. Ett väldigt udda sms med ett innehåll som jag inte hade kunnat gissa mig till någonsin och som gjorde mig lite rädd. Jag fick ett testamente. Inte direkt vad jag väntade mig…

”Behåll detta sms som min sista vilja ifall något skulle hända mig. Allt jag äger och har ska tillfalla M. De personliga lån jag har blir betalda eftersom de är försäkrade. Företaget vill jag att du driver tills alla lån är betalda. Du får driva det bäst du vill. Du har M´s intresse för ögonen så jag tror att du gör det väl. Du kan givetvis ta ut en skälig lön, dock ej över xxxxx kr per månad. När lånen är borta får du sälja om du vill, men alla pengar ska gå till M, förutom en femtedel som du får ta som arvode til dig själv, dock högst xxxxxxkr. M får tillgång till sina pengar när hon fyller 25år och de ska gå till något bra och inte bara levas på…”

Det är ju bra att han tänker på sin dotter, men jag fick en klump magen när jag läste det och kunde inte hjälpa att jag fällde en tår. Jag vet hur han tänker och tycker egentligen det är bra, men det kom bara som en väldig överraskning. Människor är konstiga…

Den sommartid nu kommer…

Kommer du att dela något kapitel av denna sommar med mig?

För ett år sedan vid den här tiden började Nya J smyga kring knutarna igen. Han hade inte riktigt börjat krypa under skinnet än, men väldigt snart var han så långt in att det inte fanns någon återvändo. Början av sommaren kantades av rädsla inför att släppa in honom igen, spirande frön av länge efterlängtad närhet och längtan. Efter midsommar kantades den av oro, väntan och bristande hopp. Och innan högsommaren helt infunnit sig var det förkrossande fallet från molnen ett faktum. Min sommar var fylld av besvikelse, förödmjukelse och sorg. På sensommaren gjorde jag ett försök att hitta nya vägar, men föll pladask på arslet och förlorade en vän på kuppen.

Den här sommaren ska inte kantas av så mycket negativitet som den förra. Sommarens första dag ska inledas med att hälsa Valpen välkommen hem. En dryg vecka efter det slutar M skolan och jag får semester från mammarollen i en månad(kanske med undantag för någon helg). Då ska jag jobba, träna och bara njuta av egen tid. Skulle helst lägga in lite sex där också, men det får vi se hur det blir med den saken. Första helgen efter skolavslutningen ska jag vara mingelfotograf på ett bröllop, vilket ska bli hur kul som helst då nästan alla mina vänner är bjudna på det bröllopet. Sen när semestern från mammarollen är över blir det riktig semester vilket jag inte haft på två år om vi bortser från Indienresan förra julen. En av dessa veckor blir jag barnledig igen då jag tar mitt pick och pack och drar till fjälls. I år SKA Kebnekaise bestigas!

Så denna sommar ska handla om MIG och om att njuta. Inte kantas av svår längtan, krossade illusioner och brustna hjärtan som den förra. Jag vill verkligen kunna se tillbaka på denna sommar med ett leende över läpparna, ett lugn i själen och ett starkt hjärta.

Jag SKA komma dit igen

Jag lyckades förut. Jag kan göra det igen!

Jag väntar ännu på den dag då jag inte ägnar dig en enda tanke. Den dag då tiden går utan att du saktar ner den. Den dag då annat fyller mina tankar så att du inte längre får plats.

Under vintern, när jag var tvungen att backa sist, lyckades jag komma till den dag då du inte längre dök upp på min näthinna. Jag slutade reagera på inlägg du gjorde, jag slutade titta på bilder av dig, jag gav upp tanken på att försöka komma i din närhet. De gånger jag såg dig och pratade med dig kom mycket tillbaka, men däremellan levde jag vidare. Jag lyckades hålla dig gömd och instängd i en vrå som inte gjorde ont. Sen var du tvungen att förstöra allt!

Men jag jag SKA komma dit igen. Den dag då jag inte hejdar mig vid dina inlägg. Nu funderar jag på om jag kanske måste blocka dig så jag slipper se. Vi har alltså kommit dit. Det som brukar vara bland de sista stegen i mina processer för att glömma. Men jag SKA komma till den dag då jag kan se ut genom fönstret, skymta din arbetsplats och inte fundera vad du gör, var du är och vad du tänker. Och jag SKA komma till den dag då tiden inte saktar ner vid vissa tidpunkter på dagen. Tidpunkter då jag vet var du är och hur väldigt nära mig du är. Tidpunkter då jag nästan omedvetet börjar röra mig i huset för att få en skymt och fåfängt hoppas att du ska stå i min dörr igen. Och jag längtar till den dag då tankar på dig inte drabbar mig som ett nålstick i hjärtat och med tårar som fyller ögonen. Jag SKA komma dit en dag.

Tanken på att få komma till den dagen får mig att le. Jag vill möta dina ögon varje dag, men när jag vet att jag aldrig kommer att få stanna där kanske det är bäst att låta bli.

I don´t wanna see you anymore. I´m just not that strong.

I love it when you´re here, but I´m better when you´re gone…

Hellre ensam

Not alone but very lonely…

Vid det här laget borde jag väl ha lärt mig vad som funkar och inte funkar. Men likförbannat gör jag saker som inte är att följa hjärtat. Jag trodde att jag skulle kunna glömma och gå vidare genom att släppa in någon annan i mitt liv. Och det hade kunnat funka om personen ifråga hade passat mig bättre. Det jag behövde var någon som fick mig att skratta och glömma tiden ett tag, någon som gav mig närhet för en stund och kanske sa något värmande och som jag kände att jag kunde slappna av med och glömma tiden ett tag. Men det var inte vad jag fick.

Han kanske var nervös, men allt han sa och till och med hur han pratade kändes stelt och konstlat. Jag var den som fick hålla igång samtalet och det orkar jag inte efter en viss gräns. Och tystnad kändes inte bekvämt. Visst fick jag lite närhet av att ligga bredvid honom i soffan under filmen, men kom på mig själv med att börja jämföra en liknande situation med någon annan. Nya J, mästaren på att mysa till film kommer ingen att slå på länge tror jag. Och trots att han gjorde mig illa så kommer jag alltid att komma ihåg de stunderna.

Han ville att jag skulle stanna över natten, vilket jag gjorde, men det var inte rätt på en fläck. Sexet var väl ok, men jag tror inte det är ett bra tecken när tårarna börjar rinna när det är över. Jag gjorde mitt bästa, men det gick inte att hejda. Han märkte inget, men i den stunden kände jag mig så fruktansvärt ensam. Det var inte i hans armar jag ville vara. Hade han tagit mig med storm hade jag antagligen inte känt som jag gjorde.  Jag hade behövt någon som inte kan ta händerna ifrån en, som trycker upp en mot en vägg och tar andan ur en. Men det finns som ingen gnista alls. Jag kunde knappt somna och funderade länge på att bara åka hem, men det kändes taskigt. Till slut lyckades jag somna, men drömde konstiga drömmar. Jag vaknade tidigt och han var trött så jag åkte. Han protesterade inte.

Att jag varit ganska djupt ner i förnekelsen blev ju uppenbart. Att försöka glömma genom att träffa någon som jag inte är säker på funkar inte för mig hur gärna jag än vill att det ska det. Jag tänkte att det kanske kan växa fram, men jag har ju försökt det förut och det gick inte bra då heller. Hellre ensam än på två med fel person. Det finns bara en person som jag kunnat vara med i situationer som denna, som alltid gett mig vad jag behövt precis när jag behövt det och som jag inte känt mig ensam med… Och om mindre än två veckor flyttar han hem igen efter ett halvår i Norge. Valpen…

Fredagsmys

 

Vem kommer du att vara i mitt liv?

Börjar bli trött på alla namn jag ska komma på till alla bokstäver som kommer in i mitt liv och sen vandrar ut igen. Nu har vi ju en ny att namnge. Mellan mig och den kompis som var med mig kvällen han följde med mig hem så kallas han helt enkelt Ligget. Och tills vidare får han heta det här också

Uppdatering av händelseförlopp:

21 april – han följer med mig hem.

1 maj – han hör av sig genom att bara ge sitt nummer och säga bättre sent än aldrig.

6 maj – jag hör av mig. Skickar ett mms med en bild av mitt sovrum med golvet fyllt av nedrivna tapeter och säger att jag funderar på att be honom rädda mig. Han skickar ett mms tillbaka med en liknande bild och frågar om jag kan rädda honom först. Vi konstaterar att ingen av oss har något liv.

9 maj – jag hör av mig igen bara för att störa honom i hockeytittandet. Vi pratar om sportnördar och tv-serier. 

Nån dag efter det känner jag att jag tappar intresset och bestämmer mig för att inte höra av mig mer och därmed inte träffa honom heller.

13 maj – han hör av sig och frågar hur det går med renoveringen. Som om han hört vad jag tänkte. Vi bestämmer oss för att hitta på något nu till helgen, men jag får besök och vi hinner inte bestämma vad eller när.

15 maj – jag hör av mig och bekräftar att jag är långledig i helgen och vi bestämmer oss för fredag och film. Han avslutar med orden ”ser fram emot fredag ”…

Så på fredag har jag någon slags dejt. Och jag har ingen aning om hur jag ska känna inför hans avslutning… Mitt gamla jag hade nog aldrig ens fått höra dessa egentligen oskyldiga ord eftersom hon skulle ha skrämt bort honom redan. Mitt nuvarande jag får en liten känsla som gör att kroppen skruvar sig lite i smått obehag…eller obekvämlighet…ellet nåt… Visst känns det lite trevligt ändå, men jag har svårt att tro på orden och jag har svårt att ta dem till mig eftersom mitt hjärta inte riktigt är med i leken.

Släpper in ljuset

När du väljer att fortsätta gå genom livet med skygglappar ska jag öppna mina fönster och släppa in ljuset…

Igår hade jag en sån där dag igen. En dag då jag kände för mycket, tänkte för mycket och ställde för många frågor. Jag kommer alltid till en gräns då jag behöver få svar innan jag kan gå vidare. Det blir som en låsning, nästan en tvångstanke. Jag bara måste helt enkelt. Jag tänker oftast vid den punkten att jag inte har något att förlora. Och så gör jag det. Kastar mig handlöst ut. 

Mitt i det blir jag stressad över att inte bli förstådd, inte få den respons jag vill ha, inte nå fram. Mitt i det är det fruktansvärt tungt och sorgligt och jag hatar mig själv för att jag inte kan lära mig att hålla käften eller skaffa mig lite stolthet som hindrar mig från att fläka ut min själ till någon som uppenbarligen inte vill ha den. Mitt i det är det tortyr för hjärtat, men ändå gör jag det om och om igen.

Men efteråt kommer den oftast som ett brev på posten. Känslan av lättnad. För trots att jag hatar vad jag gör precis när jag gör det och vill banka huvudet i väggen för att få något slags vett in i det, så behöver jag det. Jag behöver ställa de frågor som krossar illusionen som ett nålstick i en balong. Jag behöver få det svart på vitt för att kunna släppa taget och gå vidare.

Han kan inte lova mig mer än vänskap. Det har jag inte bett om heller. Det enda jag ville veta var om jag ens finns i hans tankar, om jag finns nånstans i bilden när han ser sin framtid eller om allt bara varit i mitt huvud. Han gör och säger allt så rätt och beundransvärt att jag nästan blir arg. Han är noga med att inte ge mig falska förhoppningar och pratar om vänskap för att inte trassla till sitt liv mer. Och jag tycker bara om honom ännu mer för det. Ingen kan anklaga honom för att göra något fult eller fel. Men samtidigt kan jag inte hjälpa att jag tycker han är feg. Han kan inte lämna av rädsla för att såra henne och han kan inte visa sina känslor av rädsla för att såra mig. Att han gör allt rätt gör det bara värre.

Men hans feghet och hans oförmåga att uttrycka minsta ”otillåtna” känsla i ord gör att den lojalitet jag känt vittrar sönder. Han tror att det han gör inte räknas eftersom hans ord inte följer efter. Den bristen på stake och ryggrad ger mig en känsla av att inte vilja vänta mer. Jag kände mig otrogen förut och ville inte att han nånsin skulle veta att någon annan följt med mig hem. Men han har på sätt och vis gjort sitt val nu genom att vara feg och det släpper mig fri. Fri att öppna ögonen och ge någon annan en chans. Öppna fönstren och släppa in solen. 

Glöm, glöm att jag finns. Glöm alla ord, alla du minns.

Glöm det vi har gjort och vad du trott.

Släpp det som har hänt och sudda ut det du har känt.

Glöm allt det vi aldrig haft, glöm, glöm, glöm mig om du kan… 

Håll tankarna borta…

Vilka projekt håller dig borta från mig?

Om någon undrar vad jag gör för att hindra mina tankar från att helt löpa amok i min väntan som snart passerar tre månader… så har jag en massa projekt.

Projekt 1: Kroppen… Har ju en plan att fjällvandra i sommar och springa Tjejmilen. Löpträningen borde ha startat för längesen, men ett ruttet knä har hindrat mig. Nu har jag så smått kommit igång, men tar det lugnt så att det inte skiter sig igen. Det är svårt att ta det lugnt har jag märkt, så det är prövning av tålamodet. Men det håller tankarna borta.

Projekt 2: Renovering av lägenheten… Fräschar till 50-talsköket så gott det går. Byter tapeter i både mitt och M´s rum. Ikväll ska det målas tak. Älskar att renovera, men hatar slipa-spackel-delen. Med hög musik så håller det tankarna borta.

Projekt 3: är egentligen inte projekt, men det är en sak att se fram emot… Lady Gaga i Globen 31/8!! Som passade perfekt efetrsom jag ska springa Tjejmilen 1/9. Så då har jag en helg i Sthlm att se fram emot. Enda problemet är att om tiden tills dess går snabbt så betyder det att sommaren då är över. Inte bra! Men i alla fall, det håller tankarna borta.